Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Sett på tv, hört på radio

Av Lena M - 28 januari 2012 19:04

Men gud vad folk är töntiga!

Carola ger, i sångtävlingsprogrammet som på svenska heter "The Voice", beröm till en av sångarna att ”… där du står i din resning…” och alla börjar fnissa: publiken, hennes hjälpreda, programledare och killen själv, vars sång Carola just håller på att hylla så att han istället borde röras till tårar av glädje.
     Carola ignorerar proffsigt och fortsätter sitt resonemang. Men likförbannat måste programledaren sedan ge henne en pik för valet av ordet ”resning” och då faller tyvärr Carola och börjar bortförklara med att hon menade ”resning av håret på armarna”. Nej, det gjorde hon inte. Hon använde ordet på ett helt adekvat sätt – men idioterna i hennes omgivning är pinsamma ursäkter för vuxna människor.


Pitt.       <----------------- fnissa här.


  /\

   |
   |

rodna här.

ANNONS
Av Lena M - 12 februari 2011 20:16

Spridda åsikter om Melodifestivalen, och andra tv-program i realtid, publiceras numera som twitter istället för som långsamma och långrandiga betraktelser.


Intresserade läsare hänvisas därför vidare hit ->

ANNONS
Av Lena M - 11 november 2010 21:57

Dokusåpor, vanliga såpor, komediserier, dramaserier, sitcoms, pratshower. Har ni sett dem alla? Kan ni skilja ut vad som är vad i tv-tablån?

     Vänner, Mina vänner, Våra vänners liv, Våra värsta år, Våra bästa år, Så mycket bättre, Lyxfällan, Byggfällan, Äntligen hemma, Hemma bäst, Trädgårsfredag, Fotbollsmåndag, Brottet, Veckans brott, På liv och död, Efterlyst, Mördare okänd, Kalla spår, Brottskod försvunnen, Utan spår, Spårlöst försvunnen, Vem tror du att du är, Vem vet mest, Go'kväll, Förkväll, Svenska Hollywoodfruar, Desperate housewives, Ladies på Östermalm, Elake kocken, Arge snickaren, Fråga doktorn, Doktorn kan komma, En förlorad värld, Jims värld, Här har du ditt liv, Mitt så kallade liv.

     Och nu den senaste: Mitt rika liv.

     Den har ni i alla fall inte sett, än.

     Mitt rika liv - det är titeln på just mitt rika liv.

     Så här ser det ut:


Går och lägger mig alltför sent. Vaknar när klockan ringer. Stänger av den. Somnar om. En timme senare: går upp. Äter filfrulle, går till jobbet, tar vägen genom kafeterian, fyller en mugg till brädden med kaffe, tar hissen upp till vårt glasburskontorslandskapsrum, slår på datorn, fikar, loggar in, läser mejl, öppnar upp fyra flikar av olika delar av intranätet.

Arbetar.

Hämtar påtår.

Arbetar.

Äter lunch. Dricker mera kaffe.

Arbetar.

Går hem.

Knäpper igång datorn.

Slår på tv:n.

     Sedan händer det grejor!

Ingen dag är därefter den andra lik. Se bara här:


Måndag: Biggest loser

Tisdag: Äntligen hemma

Onsdag: Bonde söker fru

Torsdag: Robinson

Fredag: Idol

Lördag: Dansbandskampen

Söndag: dagtid, reprisen av Så mycket bättre. Kväll, The Event.


Nej. Nu ljög jag faktiskt lite.

     På tisdagar finns det inget att se, nu när jag inte har femman längre och därför för ett meninglöst liv utan Uggle Betty och Desperate housewives.

     Så på tisdagar springer jag.

Av Lena M - 6 augusti 2010 16:30

Ernst, Ernst, Ernst. Han lever och frodas och kvinnorna fortsätter dåna, har jag förstått.
     Tänk - när jag i början av sommaren såg en snutt av ett Ernst-program var jag säker på att jag såg en repris från en tidigare sommar. Han lade in småsten i en låda längs sockeln på golvet i ett vardagsrum. Det hade jag sett förut, så jag stängde av teven, med samma tanke som förra gången: hur städar man det där? Ska man plocka upp varenda sten och lägga ut dem på golvet, dammsuga och våttorka lådan, torka av varenda sten och lägger ner dem i lådan igen en gång i månaden eller hur har han tänkt? Mintro var att TV4 körde Kirschstångrepris som sommarutfyllnad.


Några veckor senare fick jag höra av en väninna, som bor granne med föräldrarna till den ena snickaren, att det här var sprillans nyinspelade Ernstprogram i ett nytt husprojekt. Ser man på. Jag hade fel. Det kanske inte ens var sten han hade i lådan förra gången, utan barkspån?


Den här veckan såg jag programmet igen. Snickarna, två hårfagra unga män, skulle göra en gästtoalett åt Ernst. I ett dött hörn, alldeles här till vänster om axeln när man kommer in i huset. Ett spännande hörn, förstår ni. Oj, ni kan inte ana. Men ack och ve. Det fanns ettt problem - nej, vad säger jag, inget problem - en utmaning. Det fanns nämligen inget ljusinsläpp i det döda hörnet till vänster om ingången, just bakom trappan (som ännu ej var byggd) till övre våningen.

     Nähä. Men hur många toaletter och badrum har ni inte varit in i där det saknas fönster? Rätt många skulle jag tro. Jag ser ingen större utmaning i det. Elektricitet och lampa i taket är mitt förslag till lösning. Men Ernst - han valde betongglas istället, och fick det att framstå som något särdeles hippt och nytänkande.


(Rutorna i betongglaset flirtar med rutorna i fönstren).


Han var också noga med att påpeka att på en gästtoalett behöver man inte ha några våtspärrar. Så behändigt. Men - kan inte ett avlopp och en vattenledning på en gästtoa läcka lika väl som en på en vanlig toa? Menar han att försäkringen skulle täcka ett sådant läckage, bara för att man inte har dusch eller badkar i utrymmet? Jaja. Det är mycket jag inte vet om att bygga hus, det erkänner jag villigt.


(Genomskinligt betongglas på en toalett förresten - vill man verkligen kunna bli sedd när man gör det man gör, om så bara på en gästtoa utan våtspärr?)


     - Saker som ligger döda på marken får man ta utan att fråga markägaren, förklarade Ernst och gick till skogs och plockade pinnar.
     Han hittade - i ett fälle av kvistar - ett helt träd. Fast dött alltså. Det satt inte fast med sina rötter i marken. Och gör man ingen åverkan på marken, då får man ta utan att fråga markägaren. Själv är jag tveksam - om någon, med stor sannolikhet markägaren, har lagt ett trädfälle i sin skog är det kanske inte hans tanke att jag, Ernst eller någon annan dåre ska gå och plocka veden ur högen? Men men. Ernst behövde verkligen den där aspen. En gran, sa han sedan att det var. Det är mycket jag inte vet om skog och mark, det erkänner jag villigt.


Trädet avbarkades och målades svart. De lösa pinnarna spikades fast som extra grenar på stammen. Alltihopa målades svart. Mattsvart. Och vips hade Ernst fått en klädhängare. Han slet, till kvinnornas dånande förtjusning, av sig sin rutiga flanellskjorta och slängde den nonchalant över en trädgren för att illustrera vilken fin nyttopryl han skapat. En skinnjacka senare så är väl varenda torr liten kvist avbruten, kan jag tänka mig.


Klädhängare, förresten. Den där svartmålade trästammen var mycket mer än så, ska ni tro. Den var ett multiföremål. Till exempel kunde man ha den på hjul utanför entrén och hänga fågelmat i den, berättade Ernst sådär härligt spontant och kreativt. Okej. Det är mycket jag inte vet om fågelmat på hjul, det erkänner jag villigt.


(Den matta svarta färgen flirtar med mörkret, kolet och järnet).


Trappen till övervåningen kom på plats. Den hade en vitsåpad känsla, som flirtade med pelarna (med avskavd gammal vit färg). Ernst fick en tår i ögat av rörelse när han första gången barfota fick tråda trappan mellan våningsplanen. 
     Slutligen fick en smed göra ett räcke till trappan och till etaget på våningen över. Det var snyggt, ända tills Ernst satte armeringsmattor mellan de fina snidade järnstolparna och överliggaren i järn. Han sade det inte högt, men jag tror att armeringsnätet flirtade med, tja, kanske betongglasrutorna. De har ju samma kvadratiska form. Men det är mycket jag inte vet om armeringsmattor, det erkänner jag villligt.

Av Lena M - 29 maj 2010 17:39

Ni kan måhända uppfatta detta som en efterhandskonstrutkion, men det är det inte. Jag tittade på reprisen av semifinal 2 i går bara för att få bekräftat min misstanke: att Sverige inte skulle gå vidare till final.


Sverige gick inte vidare till final, och jag är inte förvånad. Det som var förvånande var att Bergendahlskans låt vann den svenska finalen. Missförstå mig rätt - det är inget fel på låten, det är en behaglig radiolåt vid bilkörning,och det är absolut inget fel på Bergendahl. Hon har en verkligt spännande röst och jag tror och hoppas hon får en lång sångkarriär.
     Men låten är ju så menlös! Så intetsägande. Hon är så osynlig på scenen. Det finns inget att hänga upp något på.


Nu hör ju visserligen jag till dem, få, som tyckte Litauens gympande gubbar på rad skulle ha gått till finalen och jag är också den, enda, som tycker Sloveniens folkviserocklåt var klart bäst.


I den svenska uttagningen var Neo bäst. Men det var Darin vi skulle ha skickat till Norge.


Ikväll vinner Tyskland. Eller Georgien.

Av Lena M - 14 mars 2010 19:28

Vi var fyra kompisar som tittade på Melodifestivalens final igår kväll. När Darin hade framfört sitt bidrag - i sin urläckra vita kostym! - sa jag:

     - Nu stänger jag av teven. Nu är det klart. Darin är bäst. Det spelar ingen roll vad som framförs härnäst. Det där var vinnaren.


Naturligtvis stängde jag inte av teven, jag är väl inte helt galen. Men även om Andreas Johnsson är underbar och hans låt härlig och Salem Al Fakir gjorde ett jättebra uppträdande - i mycket snygg grå kostym - och trots att jag tycker om Jessica Anderssons klassiska balladdänga i gräddbakelseklänning draperad så var Darin i en klass för sig. It hurts, it hurts, it hurts - ja, det gör ont där i slutklämmen med höga toner, strålkastare och lidelsefull smärta.


Vi fyra som tittade tillsammans hade tippat vilket bidrag vi trodde skulle vinna. Jag hade tippat "This is my life". Övriga hade tippat "Manboy", "We can work it out" och "Unstoppable" (ska det verkligen stavas med två p?).


Den låt man tror ska vinna har föga något att göra med vilken låt man tycker bäst om. Där hade vi angivit: Darin, Darin, Darin och ... Anna Bergendahl.

     Vi tre (kvinnor) som hade Darin som förstafavorit hade samtliga Bergendahlskan som nr 3 på favvolistan. Våra tvåor var Johnsson, Andersson och Timotej så mild att du kan tvätta håret varje dag. Den manlige kompisens andrahandsfavorit var Ola.


För att bringa balans och förståelse i vår viktiga tillvaro hade vi alla också utsett den låt vi tyckte minst om och som vi verkligen inte ville skulle vinna, Manboy fick två sämstpoäng, Pernilla Wahlgren fick en och den manlige kompisen, han som trodde Ola skulle vinna, dissade Salem Al Fakir.


Svenska folket, de som ringer, var inte helt överens med oss. De gillade Bergendahl mest och den Tom Cruiseliknande manspojken näst mest.

     Ola - honom gav de inte en enda poäng. Vad är det för fel på skånska blondiner?


Såg jag helt fel bland chips och tårta, eller ledde inte Andreas Johnsson efter europaländernas röstning? Och Salem Al Fakir när även de svenska städerna sagt sitt?
     Men svenska folket, de som ringer, gav inte Andreas Johnsson en enda röst. Och - om ni frågar mig - för få till Salem Al Fakir.
     För handen på hjärtat - nog har en sjuttiotalssoundlåt med en kostymklädd kille med världens snällaste leende och gladaste ögon vid en flygel bättre chans att gillas av våra europeiska grannar än en rar menlös flicka, om än med märkvärdigt fin röst och en skön låt, med konstiga kläder och ingen show?


Snyggast: Darin
Bästa låt: You're out of my life

Bästa framträdande: Darin

Sämsta klädbyte från delfinal till final: Pernilla Wahlgren

Sexigast: Andreas Johnsson

Bästa bakgrundsdansare: "Jag vill om du vågar"

Bästa skåning: Ola

Sämsta skåning: Saade

Coolast pianist: Olas

Bästa fiol: den som Timotej inte spelade på

Pompösaste Kempe: Hollow

Bästa Kempe: Rubarths

Bästa Sally Oldfield: Bergendahl

Snyggast kläder: Darin

Fulast kläder: Bergendahl

Kvällens bästa: schlagerstjärnornas portpurri

Kvällens Lundgren: Dolph

Meltzers snyggaste klänning hittills: den inledande i finalen

Årets bästa mellolåt: Neos "Human frontier"

Årets bästa låt som inte gick vidare från första omgången: Jenny Silvers "A place to stay"

Årets värsta fastna på hjärnan-låt: båda fiollåtarna(båda låtarnas intro och slutkläm är bra, Orsa spelmäns låt hade dessutom en bra vers - det är bara allt det det andra, dvs själva sången, jag inte står ut med. Jag älskar fiol. Men allt blir inte bra, bara för att man har med en fiol).
Finalens mest onödiga gäst: Malena Ernman. Eller nej förresten, Elisabeth Höglund.

Av Lena M - 6 mars 2010 13:56

Min känsla sedan jag började (halv)följa årets Let's Dance (bara signaturmelodin gör programmet sevärt, för en gammal Bowiefan) har varit att Stefan Sauk och Claudia Galli skulle gå till final. De har varit mycket tjusiga att se på. Till skillnad från till exempel Willy, som är mycket, men inte just tjusig. Skulle man rösta för att ha kvar underhållande personligheter borde Rabih ha varit kvar fortfarande. Han fick mig att skratta varje gång han hade en replik. Men igår rök Sauk - älskad av hela min generation för sitt "De' e' mycke' nu". Han gav den moderna stressen ett uttryck.


I aftonpressen läser jag att Claudia är i hop med Malin Berghagens son. De blev ihop när han var 17 år och Claudia 26. Jag har inget emot åldersskillnader i sig - men en sjuttonåring är ju ett barn!


I samma skvallertidning finns en artikel om en 31-årig man som söker partner på en dejtingsajt. Infallsvinkeln på artikeln är att han inte tycker åldern har någon betydelse, vilket däremot längd och kroppsform har. Han säger att den han söker "inte får vara längre.". Längre än vad framgår inte, men jag antar att han menar att han själv vill rå. Trots att han påstår sig inte bry sig om åldern söker han kvinnor mellan 18 och 35 år. Det hedrar honom att han inte söker omyndiga barn, men om han kan tänka sig en tretton år yngre flicka - varför en endast tre år äldre? Eller tror han kanske att alla 45-taggare är långa? Eller har "fel kroppsform"?


Thorsten Flinck och Christer Sjögren - se där en match made in heaven. Deras sånguppträdande i Skavlan var mycket bra. Där Sjögren är snäll och tråkig, men genuin och en väldigt bra sångare, tillför Flinck en allt annat än tråkig galenskap. Var för sig blir de antingen alltför slätstrukna (Sjögren) eller bara konstiga (Flinck), tillsammans är de en succé.


Stellan Skarsgård är och har alltid varit en av mina favoriter. Sexig karl. Jag föreställer mig gärna honom laga mat och dammsuga naken.



Av Lena M - 2 mars 2010 18:17

När Melodifestivalen krockar med en tremil är en repris dagen efter perfekt. Visserligen går det inte att missa vilka som gick till final, i alla fall inte om man är uppkopplad mot Aftonbladets OS-rapportering och Facebook. Men det spelar ingen roll. För det här handlar inte om tävlingen i sig, utan om vad jag tycker om den.

     Och jag tycker om Dolph Lundgren i mustasch och läder, som sinnebilden av en tysk bögporrstjärna (sagt av en som aldrig sett vare sig en porrfilm eller en bögstjärna eller knappt ens en tysk). Men Dolph älskar jag nästan lika mycket som Axel. Som uppträdde senare på söndagkvällen.
     Men först melloreprisen:


Bidrag nr 1

Hon har ingen överkropp, flickebarnet!


Bidrag nr 2

Är Ozzy Osbourne med i svenska Melodifestivalen? Eller är det den manliga delen av Mouth och McNeal från 1974? Tänkte jag, eftersom jag kokade kaffe till frukosten och missade presentationen.

     Men det var Py Bäckman. Låten måste jag ha missat helt, inklusive alla snabbgenomgångar.


Bidrag nr 3

Här kom den. Årets favoritlåt, som jag väntat så på. Ingen Rongedahl och absolut ingen Ola Salo. Men en vacker man med fin röst och en glad sång räcker långt. Om inte annat avgörs det av skorna.


Bidrag nr 4

Det här gillar jag. En käck grupp med en kul sång. Fina sångröster, särskilt den blonde vars håriga bröstkorg jag önskar jag aldrig hade behövt ta del av. Men. Blev det inte väldigt tjatigt? Det är inget bra betyg om man tycker en treminuterslåt känns onödigt lång.


Bidrag nr 5

Den här flickan har en röst som ingen annan sångerska har. Jag minns att jag såg henne i Idol också. Låten är cool, men mer något man sitter hemma och mediterar till än diggar på lördagkvällen. Svarta nylonstrumpor i röda converse till hudfärgad nattlinnesklänning med omotiverad nätunderkjol är verkligen inte snyggt heller. Jag gillar Anna och jag gillar låten. Men jag kan inte riktigt hantera att flickan bara är 18 år och pratar, sjunger och har uttryck som en 40-åring.


Bidrag nr 6

Hoppade Bengtzing av i år eller? Så att Pernilla Wahlgren Schollin Ingrosso fick ta över hennes schlagerdänga? Ja, det var i så fall en god nåd. Bengtzing har understundom haft en och annan bra låt, men Wahlgren är betydligt behagligare att se och höra på. Snyggt nummer. Snygg klänning. Snygga dansare. Klassisk schlager både till text och musik. Habilt. Inte mer än så.


Bidrag nr 7

Jag brukar falla för tuffa och söta pojkband med glada truddeluttlåtar. Tänk Jimmy Jansson. Jag tycker fortfarande "What difference does it make" med hans band är en av de bästa Melodifestivllåtarna. Det måste vara tio år sedan nu så han var väl inte mer än 14-15 år då, men redan hur bra som helst. Hur han är nuförtiden har jag ingen aning om - dog hans karriär när han blev vuxen? Men nog om Jansson. Det här gänget hade kunnat vara bra om bara låten hade varit bättre. Texten hade kunnat vara kul, om den behållt sitt "Det börjar verka kärlek banne mig"-tema, men skrivits på ett helt annat, begåvat, sätt. Men nu föll det tyvärr på alla punkter, inklusive sångarens shorts, strumpor och skor. Det finns en gräns för hur käckt det kan vara.


Bidrag nr 8

Proffsigt, mycket proffsigt. Jöback är en stjärna. Med en annan, mindre karismatisk och välsjungande artist, hade Hollow varit bara tröttsam. Men Jöback lyfter den, och då leder det till final. Men jag är skeptisk.


För övrigt undrar jag varför jag alltid reagear så starkt när jag får se Claes-Göran Hederström sjunga sin one-wonder-hit "Det börjar verkar kärlek banne mig". Visserligen har han en fantastisk röst. Som Magnus Carlsson (ja, han i Barbados) och Engelbert Humperdinck och Mats Rådberg i ljuvlig kombination. Men så himla snygg är han väl inte? Jo, han ser bra ut. Men sådana reaktioner som han framkallar brukar det krävas en Dolph Lundgren för. Dessutom var jag bara en liten tös när han vann Melodifestivalen. Även om jag minns låten kan jag näppeligen knappt ha förstått texten eller tyckt att farbrorn var söt. Kanske är det att han blir någon slags myt - en mystisk man med fantastisk röst som aldrig syns på tv. Ändå uppträder han fortfarande och han säger själv att den kultförklaring han har fått inte är så svår att uppnå: "Det är bara att sjunga samma låt i 40 år."

     Hur som helst rös jag av välbehag när han kom fram bakom den lila skärmen och fick den duktiga och snygga Måns att framstå som ett blåbär till artist.


Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se