Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Kategori Kirschstång - hus, hem och trädgård

Av Lena M - 30 juli 2011 20:22

Igår rensade jag grönsakslandet från uppskattningsvis tusen tistlar, bara två mördarsniglar och en himla massa nate och annat krafs, som inte jag har sått. Det tog två timmar.

     När jag fått bort alla högväxta tistlar så att jag såg odlingarna igen, satt jag på knäna med näsan i morotssängen och pillade försiktigt bort ogräs mellan raderna. När halva lådan var klar och jag jobbade mig vidare i rad nummer 3 såg jag plötsligt att blasten liksom rörde på sig, två centimeter från min hand. Där satt en sådan där stor grön spretig gräshoppa, vårtbitare eller vad de heter. Ni vet, min kompis från hallen som jag har berättat om i tidgare inlägg.


Gissa vad jag gjorde när jag fick syn den gröna kompisen i morotslandet?

ANNONS
Av Lena M - 25 juli 2011 20:27

CHOCKBESKED

för hela svenska folket.

Undersökning gör nu klart hur det verkligen ligger till.

 

En femtioårig kvinnlig forskare i Norrtäljetrakten har vetenskapligt gjort en studie som hon nu presenterar resultatet från.

     - Vi har länge anat att det var så här, förklarar hon och berättar vidare att det också var den hypotes hon utgick ifrån. Samtidigt erkänner hon att något inom henne närde ett hopp om att kunna motvisa teorin.

     - Tänk så många svenska husägare som skulle ha kunnat slippa problem i så fall, säger forskaren och försöker inte dölja den besvikelse hon känner.

     Men som det ser ut får vi alltså fortsätta vår kamp med ölfällor, rostig sax, tänger och kokande vatten. För nu är det alltså bevisat:

MÖRDARSNIGLAR KAN INTE LÄSA!

  



Här nedan visar den kvinnliga forskaren upp delar av de mördarsniglar som har passerat tomtgränsen efter det att skylten sattes upp. Fyrtio stycken ikväll bara. Kampen går vidare.




 

ANNONS
Av Lena M - 6 augusti 2010 16:30

Ernst, Ernst, Ernst. Han lever och frodas och kvinnorna fortsätter dåna, har jag förstått.
     Tänk - när jag i början av sommaren såg en snutt av ett Ernst-program var jag säker på att jag såg en repris från en tidigare sommar. Han lade in småsten i en låda längs sockeln på golvet i ett vardagsrum. Det hade jag sett förut, så jag stängde av teven, med samma tanke som förra gången: hur städar man det där? Ska man plocka upp varenda sten och lägga ut dem på golvet, dammsuga och våttorka lådan, torka av varenda sten och lägger ner dem i lådan igen en gång i månaden eller hur har han tänkt? Mintro var att TV4 körde Kirschstångrepris som sommarutfyllnad.


Några veckor senare fick jag höra av en väninna, som bor granne med föräldrarna till den ena snickaren, att det här var sprillans nyinspelade Ernstprogram i ett nytt husprojekt. Ser man på. Jag hade fel. Det kanske inte ens var sten han hade i lådan förra gången, utan barkspån?


Den här veckan såg jag programmet igen. Snickarna, två hårfagra unga män, skulle göra en gästtoalett åt Ernst. I ett dött hörn, alldeles här till vänster om axeln när man kommer in i huset. Ett spännande hörn, förstår ni. Oj, ni kan inte ana. Men ack och ve. Det fanns ettt problem - nej, vad säger jag, inget problem - en utmaning. Det fanns nämligen inget ljusinsläpp i det döda hörnet till vänster om ingången, just bakom trappan (som ännu ej var byggd) till övre våningen.

     Nähä. Men hur många toaletter och badrum har ni inte varit in i där det saknas fönster? Rätt många skulle jag tro. Jag ser ingen större utmaning i det. Elektricitet och lampa i taket är mitt förslag till lösning. Men Ernst - han valde betongglas istället, och fick det att framstå som något särdeles hippt och nytänkande.


(Rutorna i betongglaset flirtar med rutorna i fönstren).


Han var också noga med att påpeka att på en gästtoalett behöver man inte ha några våtspärrar. Så behändigt. Men - kan inte ett avlopp och en vattenledning på en gästtoa läcka lika väl som en på en vanlig toa? Menar han att försäkringen skulle täcka ett sådant läckage, bara för att man inte har dusch eller badkar i utrymmet? Jaja. Det är mycket jag inte vet om att bygga hus, det erkänner jag villigt.


(Genomskinligt betongglas på en toalett förresten - vill man verkligen kunna bli sedd när man gör det man gör, om så bara på en gästtoa utan våtspärr?)


     - Saker som ligger döda på marken får man ta utan att fråga markägaren, förklarade Ernst och gick till skogs och plockade pinnar.
     Han hittade - i ett fälle av kvistar - ett helt träd. Fast dött alltså. Det satt inte fast med sina rötter i marken. Och gör man ingen åverkan på marken, då får man ta utan att fråga markägaren. Själv är jag tveksam - om någon, med stor sannolikhet markägaren, har lagt ett trädfälle i sin skog är det kanske inte hans tanke att jag, Ernst eller någon annan dåre ska gå och plocka veden ur högen? Men men. Ernst behövde verkligen den där aspen. En gran, sa han sedan att det var. Det är mycket jag inte vet om skog och mark, det erkänner jag villigt.


Trädet avbarkades och målades svart. De lösa pinnarna spikades fast som extra grenar på stammen. Alltihopa målades svart. Mattsvart. Och vips hade Ernst fått en klädhängare. Han slet, till kvinnornas dånande förtjusning, av sig sin rutiga flanellskjorta och slängde den nonchalant över en trädgren för att illustrera vilken fin nyttopryl han skapat. En skinnjacka senare så är väl varenda torr liten kvist avbruten, kan jag tänka mig.


Klädhängare, förresten. Den där svartmålade trästammen var mycket mer än så, ska ni tro. Den var ett multiföremål. Till exempel kunde man ha den på hjul utanför entrén och hänga fågelmat i den, berättade Ernst sådär härligt spontant och kreativt. Okej. Det är mycket jag inte vet om fågelmat på hjul, det erkänner jag villigt.


(Den matta svarta färgen flirtar med mörkret, kolet och järnet).


Trappen till övervåningen kom på plats. Den hade en vitsåpad känsla, som flirtade med pelarna (med avskavd gammal vit färg). Ernst fick en tår i ögat av rörelse när han första gången barfota fick tråda trappan mellan våningsplanen. 
     Slutligen fick en smed göra ett räcke till trappan och till etaget på våningen över. Det var snyggt, ända tills Ernst satte armeringsmattor mellan de fina snidade järnstolparna och överliggaren i järn. Han sade det inte högt, men jag tror att armeringsnätet flirtade med, tja, kanske betongglasrutorna. De har ju samma kvadratiska form. Men det är mycket jag inte vet om armeringsmattor, det erkänner jag villligt.

Av Lena M - 24 januari 2010 14:28

När "folk" pratar om rödbetssallad har jag förstått att det ofta är den majonäsröra som säljs i plastaskar de menar.


När jag säger rödbetssallad menar jag sillsallad, utan sill.
     Det vill säga: hackade rödbetor, salt- eller smörgåsgurka, kall kokt potatis, röda svenska äpplen (t ex Ingrid Marie), rödlök som gärna serveras med hackat kokt ägg.

     Denna sallad passar till och förgyllar det mesta. Självklar till Janssons under julen. All mat med potatis och kött eller charkvaror som bas får ett lyft med rödbetssallad till. Den kan ätas ensam, med en klick keso, till ugnsstekta rotgrönsaker, som smörgåspålägg och är roligare än bara skivade rödbetor till pyttipannan.


Vill man ha kleggig rödbetssallad är det här mitt bästa recept:
    finhackade rödbetor, syrligt grönt äpple, salt- eller smörgåsgurka. Den finhackade salladen blandas med så mycket tjock yoghurt (gräddfil eller ännu hellre ekologisk turkisk yoghurt) att den blir "blöt". Det ska absolut inte vara mer än att ingredienserna täcks, det ska inte finnas överflödigt klegg.

Av Lena M - 24 maj 2009 22:03

En annan bra sak med min nya lägenhet, jämfört med den förra, är att den har en klädkammare. En klädkammare är alltid bra att ha. Den slukar mycket kläder och skor och där kan man stapla lådor med prylar man sällan använder men inte vill slänga, till exempel julsakerna. Och i en klädkammare kan man slänga in otvättade kläder, papperskassar med gamla tidningar och nästan allt som ligger framme när man får akut besök, ni vet sådant där gevaliafrämmande. Så jag var glad att det fanns en rejäl klädkammare i den nya lägenheten.


Väl inflyttad har jag dock upptäckt något. Det är inte en klädkammare jag har fått. Det är en walk in closet - varje modern kvinnas våta dröm.


Hyllor och klädstänger, ett linneskåp och gott om plats att sätta in hyllor, skruva upp krokar att hänga skärp och smycken och popsnören på. En lampa i taket och numera ett par sköna röda runda mattor att sätta nakna fötter på när man går in på morgonen för att välja dagens out fit.


Numera har jag också en hall. Det är mer än man kan kalla ingången till min förra bostad. Man klev in, stängde dörren, tog ett steg - och var inne i vardagsrummet. Två personer kunde inte gå in i lägenheten samtidigt. Man fick ha kösystem. Först går en person in, hänger av sig jackan, tar av sig skorna och tar ett steg in i vardagsrmmet. Nummer två kliver in, hänger av sig jackan och ställer skorna mitt för dörren (det är redan fullt på skohllan). När nummer tre stiger in får hon kliva över skorna och hamnar därför direkt i vardagsrummet, vilket inte gör något, för det finns ändå ingen plats kvar att hänga kappan, den får läggas över en stolsrygg.


Min nuvarande hall är fyra meter lång och jag är supernöjd med den nya tapeten.

Av Lena M - 23 maj 2009 22:40

Det har kanske framgått för er som understundom läser min blogg att jag har flyttat!

     Nu är det dags att visa upp vardagsrummet. Det börjar bli klart. Inga möbler än så långe, förutom tv:n och en gammal regissörsstol samt en riktigt schysst pall, en av tre som överlevt sedan de tjänstgjorde köksstolar till mamma, pappa och mig på sextiotalet. Tänk att vi satt på pallar, utan ryggstöd. Att köksbordet hade perstorpsskiva behöver jag väl inte ens nämna.

     I min förra lägenhet bodde jag utan soffa. Det fanns inte plats för både soffa, datorhörna och stort matsalsbord och eftersom jag aldrig haft matsalsbord tidigare valde jag bort soffan. Det visade sig dock att saknanden blev för stor. Det är något visst att sjunka ner till halvliggande framför en repris och slumra till en stund på kvällen efter maten. Så nu har jag beställt en ny soffa. Den blev mörkgrå, trots att ni har röstat för en ljusgrå. Mörkgrå, liten och hård, utan lösa plymåer, precis som jag vill ha den. En röd eller vit i skinn hade såklart varit urläckert. Men man får sansa sig. Nu ska jag ha en soffa. Punkt. Nästa gång blir det en mörkröd skinnsoffa i gigantstorlek.


Men det jag längtar mest efter när jag nu vistats i min nya lya någon vecka är ett bord. Jag vill sitta vid ett bord av normalhöjd, ett bord där både datorn och musen får plats. Där jag kan sitta och äta på en tallrik, med bestick. Inte som nu sitta och sleva från en pall, ha datorn på låren och fötterna på pallen och ont i knäna. Tänk, inte visste jag att man skulle sakna ett bord fortare än man saknade en soffa.

Av Lena M - 22 maj 2009 23:48

Det är inte det att mina nya lägenhet har fula tapeter och hemsk inredning. Det är välgjort och tämligen nygjort. Men man skulle kunna säga att den som bodde här före mig inte har samma smak som jag.

     För femton år sedan hade jag antagligen också gillat de färgade tapeterna och bårderna i blått, lila och rosa. Men nu i cappucino- och fondtapetens tidevarv har jag ändrat smak.

     Nu är jag mycket väl medveten om att det jag kallar "min smak" av många andra skulle kallas "ingen smak" eller "konstig smak". Eller rentav smått förfärligt, vad vet jag. Men eftersom det är jag som bor i min lägenhet, och just ingen annan och det dessutom alldeles för sällan kommer vänner och hälsar på så väljer jag att inreda med färger och former som gör mig glad.


När jag fick nycklarna och tillträde till min nya lägenhet flyttade jag inte in. Men jag tog dit en pall och på vägen mellan mäklaren och lägenheten köpte jag med mig en krukväxt som jag ställde i sovrumsfönstret. En liten levane varelse som välkomsthälsning till mig själv. Sedan gick jag till fiket som ligger i porten bredvid och köpte med mig en mugg kaffe och en ägg- och kaviarmacka som jag avnjöt sittandes på pallen på min alldeles nya balkong med glastak.


Sedan började jag renovera.


Samtliga tapeter ska bytas eller målas över. Trägolv ska läggas in i två rum. Och om jag får råd (vilket jag inte får, men kanske väljer att ta mig) måste tyvärr hela det mycket snyggt renoverade badrummet re-renoveras. Hur snyggt många andra säkert tycker att det är. Blått är ju en så härlig badrumsfärg. Men golvklinkret ligger på diagonalen och väggkaklet har en annan storlek och sitter rakt och båda är alltför murrigt mörkblåa. Och även om den övre halvan av väggarna har ett ljusare, nästan vitt, kakel så bidrar den mönstrade bård som delar rummet horisontalt på mitten till att det helt enkelt blir för mycket. Hade alla väggkakel haft den ljusa färgen och golvet varit både blått och diagonalt hade jag kanske kunnat stå ut. Hade golvkaklet legat rättvänt och det inte funnits någon bård hade jag kanske kunnat fördra det. Hade det bara varit en enda av alla dessa olika varianter så hade jag varit nöjd. Men som det är nu måste jag tyvärr leja någon som kan riva ur allt och sätta in nytt. Men det skär i mitt hjärta, och i min plånka.


Köket är jättefint, men hemskt. Så det måste göras om. Innan jag vänjer mig. Och sju år senare upptäcker att jag fortfarande inte gillar det.

     Så renoveringen har startat, med hjälp från hantverkskunniga män i mitt liv.


Med hänvisning till inledningen av detta blogginlägg lämnar jag nu fältet öppet för läsekretsen att gissa vilka detaljer det är som är original och vilka jag byter till. För minst hälten av er lär tycka det var finare "före" än "efter".


Kommentera gärna - jag tar inte illa upp för att någon tycker det är fult, som jag tycker om. Det är jag som bor här, och nästan bara jag. Men kom gärna och fika ändå, vare sig ni gillar mina tapeter eller ej!

Av Lena M - 22 maj 2009 23:21

Min nya lägenhet är inte helt olik den förra, men ändå helt annorlunda. Nu är det dags att åtnjuta nya problem.

     Likheten är att såväl min förra som min nya lägenhet ligger i gula tegelfastigheter byggda på senare delen av åttiotalet.

     Olikheten är att nu bor jag högst upp, efter att ha bott längst ner i de fyra lägenheter jag bott i sedan jag flyttade hemifrån. Jag vet inte om denna fäbless för lågt liggande bostäder kan härledes från det faktum att jag växte upp på tolfte våningen i ett höghus? Hursomhelst har jag tyckt att det varit behändigt att kunna gå ut och in som man vill, aldrig behöva vänta på och vara beroende av en hiss. Fördelen med min senaste bostad var dock att det fanns en hiss, att använda när man hade tunga saker att bära. Nu bor jag på fjärde våningen och det är högst upp. Stor och fin hiss, om dock en aning långsam. Det tar 18 sekunder från noll till fyra våningar. Men man kan inte få allt.


Vidare har jag nu en balkong som vätter mot väster vilket innebär att under eftermiddag och kväll ligger solen på och gör det olidligt att vistas på den. Och jag som skyr värme. Den förra balkongen låg i norr, ja hela lägenheten låg mot norr och det var skönt varma sommardagar att komma hem till en sval lägenhet. Nu ligger alla fönster åt söder och väster och jag lär lida i sommar. Men man kan inte få allt.


Andra skillnader är att den nya bostaden är betydligt större än den förra, trots att båda är tvårumslägenheter. Det skiljer drygt 15 kvadratmeter, och det känns. Bra, känns det.


N'är jag letade efter ny bostad sökte jag en byggd på 1920-talet eller så, med slipade trägolv i original, högt i tak, gärna någon liten stuckatur, djupa fönsternischer att kunna sitta i och läsa, pardörrar till vardagsrummet, charmig planlösning och ett snyggt badrum. Att det ändå blev en 80-talare med två och fyrtio i takhöjd och plastmattor berodde på att det praktiska i planlösningen, läget och läget (i staden och i huset) samt att priset inte drog i väg bortom rimligheternas gräns (men 100-200' mer än jag tänkt mig) övervägde. Samt det faktum att äldre fastigheter ofta är väldigt lyhörda. Ja, en del är verkligen väldigt lyhörda, har jag fått höra vittnesmål om. Att bo högst upp och inte ha någon granne vare sig ovanpå eller vid sidorna fällde avgörandet. Här skulle jag bo!


För man kan inte få allt.


Det gäller även män. Är de långa, saknar de balkong. Ligger de centralt, så är de för unga. Är planlösningen bra, är han gift. Har han allt hår kvar på huvudet så är månadskostnaden för hög.

     Men om allt det viktiga är rätt, det vill säga läget, och läget, kostnaden och tja, läget. Då kan man faktiskt måla om, sätta nya tapeter och byta ut skåp och lägga golv och kakla. (Jag vet inte vad det sistnämnda har för parallell med män, för man kan knappast tala om för en 50-åring hur han ska klä sig, men någonting med väsenligheter som humor, omtanke och livserfarenhet tror jag kan stämma).

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se