Bilen stod parkerad på en gata med p-förbud på fredagar så jag gick mig ut om kvällen för att flytta den. Det är alltid svårt att hitta lediga parkeringsrutor på kvällarna men när jag gick ut på gatan såg jag en ledig p-ruta precis i korsningen, på den korsande gatan. Nära och bra.

     Gick runt kvarteret, men såg inte bilen där jag ställt den. Jo, vänta - där framme, framför den vita bilen ända ner mot nästa korsning såg jag en röd bil. Så dumt att jag gick kvarteret runt från vänster då, tänkte jag, det hade varit närmare från andra hållet.

     Eller inte. För det var förvisso en röd bil som stod där framme, men inte min röda bil. Villrådig irrade jag omkring på gatorna tills jag hittade min bil. Den tomma rutan i närmsta korsningen var såklart redan tagen när jag väl kom dit.

     Efter att ha åkt runt på gatorna några varv stannade jag till invid trottoarkanten utanför mitt hus. I det kvarteret finns en parkering med tvärställda rutor som inte har p-förbud någon dag i veckan. Där får man stå i sju dygn. Där vill jag alltid helst stå. Idag ville jag stå där främst av skälet att ha nära till bilen eftersom jag har mycket att bära nästa gång jag ska använda den. Det är ju vitsen med att ha bil. Ville jag promenera flera hundra meter med tung packning skulle jag inte ha bil alls. Bil har jag för att slippa gå långt och släpa tungt.

I porten bredvid min gård ligger en fastighet med föreningslokaler och när jag såg två taxibilar saktfärdigt köra in på min gata förstod jag att det varit någon sammankomst som slutade nu. Någon måste ha kommit dit med egen bil. En ruta skulle strax bli ledig.

     En tant klev in i den ena taxin. Den andra taxi körde närmare porten och så kom ytterligare en tant och klev in i den. En tredje taxibil hade kommit smygande in på gatan, obeslutsamt velandes om han skulle stanna mitt gatan, vända eller ställa sig vid trottoaren. Han genomförde samtliga alternativ, i omvänd ordning. Efter en stund kom ytterligare tre tanter ut på trottoaren. Den ena bastantare än den andra. Lika illa gick de, alla tre. Att få in två tanter i baksätet och en i fram tog evigheter.
    Medan de trampade runt bilen kom en spänstig man ut från porten. Äntligen en med egen bil! Men tji fick jag. De gula lysen som tändes tillsammans med det tjippande ljudet från den fjärrstyrda nyckeln fanns på den ena av två bilar på handikapplatserna. Vilket handikapp denne man har får jag låta vara osagt för det tog honom bara sekunder att gå från porten till den stora stadsjeepen, köra rakt ut i gatan, utan att blinka, utan att titta, och i hög fart mitt i gatan köra rakt igenom korsningen och vidare i nästa kvarter.

     Och den sista och tjockaste tanten hade just fått in sig själv och kappfållen i bilen så taxichauffören kunde stänga dörren om henne och åka iväg.

      Inte visste jag att det var halta och lytta som hade föreningsmöte Jag satt kvar i min bil med motorn avstängd och väntade. Det hade gått 25 minuter sedan jag gick ut för att flytta bilen.

Men - så plötsligt händer det: lyktorna blinkar gult på en bil, bakljusen sprider sitt röda sken och se där, nu tänds det vita ljuset i backlyktorna också. Jag tar grepp om tändningsnyckeln och gör mig beredd att glida in i den lucka som bilen backar ut från.

     Om den bara hade backat. Backlysena släcks igen. Bromslysena är fortfarande röda. Jag släpper tändningsnyckeln. Så lägger han i backen igen och backar - två decimeter. Kör sedan fram till ursprungsläget igen. Är karln full? Nej, nu tar han sats och backar igen, så långt ut på gatan att jag ser honom i förarfönstret. Med en mobiltelefon i vänsterhanden mot örat. Eftersom han bara har en hand på ratten kan han inte vrida om så att han kommer ut i färdriktningen. Så han kör tillbaka in i rutan igen. Tillbaka till ursprungsläget. Det är snart en halvtimme sedan jag gick ut för att flytta på bilen.

Så ägnar jag några minuter åt att se på när en man, som har avslutat sitt telefonsamtal och manövrerar sin bil med två händer på ratten, försöka backa ut från parkeringsrutan och bege sig iväg. Beredd att glida in i luckan efter honom. Han vrider lite på ratten så att han backar lite snett åt höger, vilket ju är bra, om han ska åka iväg vänsterut. Men han verkar inte nöjd, så med halva bilen snett ute på gatan ändrar han sig och kör tillbaka in i luckan. Eftersom han verkade vilja köra ut till höger istället är det konstigt att kör snett tillbaka in i rutan, istället för att räta upp bilen och börja vrida över åt andra hållet. Men det upptäcker han inte förrän han har backat ut halva bilen på gatan igen. Då inser han att det är lika bra att han kör vänster ut. Med halva gatan kvar att backa ut på börjar han ändå med att "vicka" sig ut ur p-rutan, några deceimter i taget; fram - och tillbaka - vrid runt - fram - och tillbaka. Sakta och försiktigt.

Jag startar motorn, svänger upp bilen en aning, slår på blinkersen. Kör in på p-rutan och är ute ur bilen innan gubben ens kommit fram till korsningen. Jag går till näröppet på hörnan och köper en liter filmjölk och när jag åter står i min hiss är det fyrtio minuter sedan jag ut för att flytta på bilen.

Det känns tryggt att inse att världen inte har drabbats av några kärnkraftsverkshaverier, att inga människor dött i tsunamis, inga maktfullkomliga ledare torterar sitt folk, inga demonstranter på gator och torg skjuts ihjäl, tillfångatas och lemlästas.

Detta kan man vara säker på när man läser dagens löpsedel:

10 sätt att få bättre hy

James Franco tappade 10 kilo för 127 timmar.

Det var väl inget. Kom igen när någon tappat 127 kilo på tio timmar.

Kollegorna sågade Bengtzing: Inget man sätter på hemma.

Öh, nehej.

Se Bengtzing spruta champagne: Jag har satsat på mig själv.

Öh, jaha.

Extra: Fadde gifter sig med en yngre kvinna.

Eh, jaså.

Linda Rosing har gift sig. Nu byter hon till pojkvännens efternamn.

Vore det inte bättre om hon tog makens efternamn?

"Vilket nedköp". Tittarna sågar valet av Per Lernström till ny programledare för Idol.
Tänk att det finns tittare som vet vem denne Per Lernström alls är.

Expert varnar: "Akta dig för skadliga appar"
Det är en farlig värld vi lever i.

Bearnaisedramat i TV.
Matprogram har aldrig varit hetare än nu.

Och slutligen:

Zlatan skadad - stod över dagens träning.
Allt om Zlatan är alltid förstasidesintressant.

Idag såg jag en man göra, något jag själv alltid gör, men som jag aldrig tidigare sett någon annan göra:

     han såg sig om, först till höger, sedan till vänster, innan han gick över järnvägsspåren vid en bomövervakad övergång.

Inte ens de som skjuter en barnvagn med ett litet människoliv framför sig som en sköld bryr sig om att titta.

     Är bommarna uppe kommer det inget tåg. Det är vad folk i allmänhet verkar tro. Utom den där gubben och jag. Vi tänker istället så här: om det inte kommer något tåg, då blir man inte överkörd.

För övrigt har jag en fråga till panelen, Vägverket eller Körkortsinspektörsmyndigheten eller vem som kan tänkas ligga inne med svaret:

     - Gäller inte ljussignalen vid övervakad järnvägsövergång för gångtrafikanter, utan bara för bilister och cyklister?

Det är i alla fall vad alla människor, utom möjligvis den där gubben, och jag, verkar tro. För alla går i samma ögonblick bommarna lämnar marken. En del bilister kör också. Men de är väl dumma i huvudet på riktigt.

"Är jag ensam i Sverige om att tycka att Solsidan är överskattat", frågar en av mina kompisar på sin Facebookstatus.

     En berättigad fråga.

Solsidan är en svensk humorserie som är inne på sin andra säsong på tv4. Kända komikerskådisar i huvudrollerna som utgörs av två gifta par som bor grannar i en fin Stockholmsförort. Saltsjöbaden, tror jag det är, eller ska föreställa. Den komiska tonen är ironisk och ger igenkänningsskratt åt situationer och konversationer som man känner igen från verkligheten, bara tillskruvade ett par snäpp för att tydliggöra vad det är man driver med. I det här fallet den så kallade överklassen.

Jag hörde några personer på lunchrestaurangen diskutera Solsidans popularitet . En teori som framfördes av en ung man var att:

     - Man skrattar för att man känner igen sig. Det är precis så där bland "fint" folk.

En medelålders kvinna menade att alla rika människor är dumma i huvudet och inte begriper ironin utan lanserade istället teorin att:

     - Folk som bor på landet tycker fortfarande det är kul att skratta åt fina stockholmare och göra sig lustiga över deras beteenden.

Sällskapet enades efter att ha spelat upp några scener och citerat repliker från programserien under högljudda skratt om att "vi stockholmare har redan tröttnat på det där, vi vet att det är sådär och vi bryr oss inte längre. Det är gamla nyheter liksom."

Men jag undrar hur "folk som bor på landet" och alla vi andra som varken är rika, överklass eller fina, ska kunna skratta, med igenkänningsvärme, åt skämten i Solsidan? Hade gårdagens avsnitt sänts en vecka tidigare hade jag inte förstått vad "sjuttio på Schuttis" betyder och varken kunnat le igenkännande eller hånskratta åt "den korkade överklassen". Det var nämligen först höromdagen jag fick reda på vad klädesaffärerna heter på Östermalm, hur försäljningen där går till, vilka som handlar där och vad det kostar. Och hade det inte i en snabb scen i gårdagens avsnitt skymtat förbi en skylt där det stod "Schutterman" hade jag ändå inte förstått vad "sjuttio på Schuttis" betyder. Men eftersom jag kom ihåg just det butiksnamnet från min lektion i fina folkets klädköparvanor så kunde jag le det där igenkännande leendet. Och fnysa inombords åt överklassen.

Detta blev förklaringen för mig, varför jag inte riktigt tycker att Solsidan är så rolig som många andra verkar tycka. Det beror helt enkelt på att jag inte förstår de subtila kommentarerna, den löjeskomik och de överklasskängor som manusförfattarna bygger upp dialogen kring. Jag saknar rätt vokabulär. Jag lever i en annan del av Sverige, nästan en mil ifrån Stureplan.

Mest av allt är jag orolig - när jag faktiskt blir road av någon scen eller kommentar - att jag blir det på fel ställe och av fel anledning.

Spridda åsikter om Melodifestivalen, och andra tv-program i realtid, publiceras numera som twitter istället för som långsamma och långrandiga betraktelser.

Intresserade läsare hänvisas därför vidare hit ->

ÖVERVIKT och TRÖTTHET

kan vara

FEL PÅ ÄMNESOMSÄTTNINGEN

ropar den gula löpsedeln emot mig idag på hemvägen.

     - Det var som fan, tänkte jag i snålblåsten. Det måste vara lätt att vara tidningsredaktör i den populärvetenskapliga genren. Jag ser fram emot kommande lösnummer.

HALSONT och RINNANDE NÄSA

kan vara

FÖRKYLNING

SNÖFALL och MINUSGRADER

kan bero på att det är

VINTER

FLIMMER FÖR ÖGONEN

kan vara att du glömt

STÄNGA AV TEVEN

HUVUDVÄRK och ONATURLIG TÖRST

beror på att du är

BAKFULL

Har du BRÖST?

Du kan vara

KVINNA

Är du SEX

fot under kan du vara

DÖD

REKORDVÄRME

kan ge

SVETTNING

DINA PENGAR

kan komma från

A-KASSAN

STOPPA

inte huvudet i ugnen

om du vill slippa

BRINNANDE HÅRBOTTEN

BARNLÖSHET

kan vara

ÄRFTLIGT

VÄRLDEN HÄPNAR

och köper en tidning till.

Fett är nutidens jätte. Jättegott. Fett bra. Jättestor. Fett smal. Finfina förstärkningsord. Fett är fint.

Och fettdieter i all ära. Inte är jag den som kan döma hur folk ska äta och leva. Men jag har svårt att förstå hur det kunnat bli så omodernt med potatis.

     Att socker inte är nyttigt i stora mängder - det förstår jag. Jag vill gå så långt som att påstå att nästan alla människor anar att det är så, vare sig de själva är smala eller tjocka, vare sig de läser veckotidningar eller Kafka. Men argumentet jag fick av en god vän:

     "Vet du vad potatis är? Det är socker! När man äter potatis omvandlas den till rent socker!" är inte vettigt i mina öron.

     Potatis "blir" inte socker på något mystiskt vis när den glider ner i matstrupen. Potatis består bland annat av det energigivande ämnet kolhydrater och kolhydrater är samlingsnamnet för kolföreningar, som nedbrutna ser likadana ut som dem som finns i vanligt vitt socker. Detta faktum gör inte en potatis till en sockerbit. Lika lite som en grillad laxfilé blir en sojaböna bara för att de delvis består av samma aminosyror som bygger upp det energigivande ämnet protein.

     Så tror jag inte det fungerar. 

Just nu är laxen på modet och potatisen på dekis. Paketerat för att locka en stor konsumentmassa kallas det att "äta LCHF". LCHF är begynnelsebokstäverna i de utrikiska orden Low, Carbohydrate, High och Fat. På svenska betyder det: Ät inga kolhydrater alls men proppa i dig fett, gärna i form av smör och bacon på det att du må bliva smal, frisk, vacker, lycklig och rik.
     Inte bara gör olivolja, bacon, grädde, sill och en hackad valnöt till mellis dig smal. Du slipper dessutom risken att få diabetes, kärlförträningningar och blir fri från magknip och taskig tarmtömning.

Må så vara. Vem är jag att uttala mig om kroppens mekanismer. Jag har inte kompetens och kunskap att uttala mig om de, eventuella, relevanta forskningssresultat som har presenterats inom näringsläran och den mänskliga biologin och fysiologin.
     Men nog är det ändå lite svårt att låta sig fångas av LCHF när en av dess största förespråkare i Sverige påstår saker som:

     "Jag var själv överviktig och sjuk i tarmkatarr och fibromyalgi. I oktober 2004 upptäckte jag LCHF-kosten och blev med den normalviktig och frisk inom ett halvår." och

     "Den vanligaste orsaken till övervikt är överintag av energi i form av kolhydrater" samt sådant som

     "Frukt är enligt min mening i stort sett en sockerlösning" och upprepar förtydligande
     "Frukt är en sockerlösning, lika stark som saft eller läsk, med enstaka simmande C-vitaminer" och kan därför "uteslutas helt".

LCHF-förespråkaren i fråga är läkare och i en av de böcker hon skrivit berättar hon att "Förkylningsfrekvensen går ner till nära noll sedan man gått över till LCHF".

     Vidare får vi vet att "Så med LCHF får man starka och friska tänder. Detta har vi LCHF:are märkt. Sen vi lade om kosten har vi inte haft några problem hos tandläkaren". Varför det är så, jämfört med oss som äter potatis och bröd förklarar hon: "Mjölnare och bageriarbetare har mycket tandskador, eftersom de inandas mjöl som blir socker i munnen hela tiden, och de får svåra kariesangrepp".

     Någon källhänvisning till den där tandläkarstatistiken finns inte. Men det kanske är så att svenska tandläkare för ett yrkesregister över sina patienter som sedan samkörs av Statistiska centralbyrån som får fram diagram där just bagare och mjölnare har de högsta staplarna. Vem är jag att ifrågasätta något som jag inte har en aning om?

Som den läkare hon är rekommenderar hon också att genast övergå till LCHF-kost om man har PMS, foglossning, samlagssmärta eller klimakteriebesvär. Att man har sådana besvär måste man "överhuvudtaget misstänka ha kostfaktorer som orsak".

Hon har hört "någon" säga att "man får hjärtinfrakt efter tre månader på en sådan kost". Som den medicine doktor hon är har hon dock lugnande besked: "Men många av oss har ätit så här i flera år nu, med bara tilltagande hälsa".

På frågan om det inte är dyrt att äta så mycket kött svarar hon, i mitt tycke något undvikande, med att:

     "Något som är väldigt dyrt är frukt. Det tjänar vi på att minska ner på."

Vi får också tips och recept på vad vi ska äta. Som ni alla förstår är bullar och kakor totalförbjudna. Men är man ändå sugen på något till eftermiddagsfikat rekommenderas två ihoprullade ostskivor med smör på.

     Man "får" även äta vissa grönsaker, med försiktighet. Men "äldre människor behöver inte tvinga i sig stora mängder grönsaker. Det är bara jobbigt för dem, och tillför inget av vikt".

Det är en stor insats denna kvinna gör för folkhälsan. Hon har "hundratals personer" som "har rapporterat" till henne som stöd för sin tes. Tur är väl det, eftersom "dietisterna kan vi inte lyssna till i denna fråga" eftersom "De är helt uppbundna av professorernas riktlinjer och är inte tillåtna att ha en egen åsikt".
     Sammanfattningsvis är allt margarinerna och Livsmedelsverkets fel.

Personligen tror jag inte på någon som säger annat än att frukt och grönsaker är den absolut bästa födan för människan och som vi ska äta dagligen för att ha en god hälsa. Det är dessutom helt omöjligt att bli tjock av morötter, potatis och äpplen. Helt omöjligt.

     Så nej, jag är inte jätteövertygad. Men jag kan ha fett fel.

Vem är jag att veta vad som är Sanningen i den glykemiska världen?