Upprörande siffror redovisas i tidningen idag. Svenskarna surfar i genomsnitt 106 minuter per dag. Är det inte googlar vi gör, så läser vi mejlen, fejsbokar och skickar sms. Så till den milda grad att barnen far illa av sina föräldrars fokus på sociala medier istället för att leka med och lyssna på sina små.

Närmare två timmar per dag sitter vi vid en skärm. I snitt. 15-24-åringarna är värst. De socialsurfar i snitt 155 minuter per dygn. (Själv slår jag på datorn när jag kommer hem från jobbet alternativt vaknar, om jag är ledig, och sedan socialsurfar jag tills jag går och lägger mig, alldeles för sent. Vi snackar 6-8 om dagen. Och då är det inte brödskivor).

Över snittet ligger också 25-44-åringarna med 108 minuter av dygnets tillgängliga 1440 minuter.

     Minst minst tid på nätet lägger 45-64-åringarna med sina snittade 86 minuter.

Visst är det här tämligen fruktansvärda siffror som redovisas?

Plötsligt tillhör man gruppen "de äldre".

Upprörande.

Ja isses vad man flänger och far in till stora staden. Och ut igen.

Idag fick jag räkningen från kungliga huvudstaden igen. De vill ha betalt för mitt ohemula flängande och farande över stadsgränsen. Den här månaden vill de ha tio kronor.

Tio kronor vill de ha betalt för två resor i december. Specikationen är bifogad. En färd in. Och hemfärden efter klockan 19.30, uppenbarligen, eftersom totalsumman är tio kronor, vilket är det lägsta beloppet för tullskatten för att ta sig in i, eller ut ur, Stockholm.

Varför det kostar att åka utanför tullarna förstår jag inte. Är det inte av med bilarna de vill bli?

Framförallt ifrågasätter jag om det är lönsamt kosta på mig, en boende i grannstaden, ett tjockt fint A4-papper med förtryckt inbetalningskort stoppat i ett kvalitetskuvert med fönster och klister. För att få in tio kronor.

Kostar det inte mer för 1 stycke ark, 1 stycke kuvert och 1 stycke porto, än de tio kronor de får av mig?

Jag passerar ju stadsgränsen i alla fall, när jag har ärende. Som jag flänger och far!

Hur ska man veta vem som är Henrik, och vem som är Daniel Sedin, när de inte har matchstället på sig utan när de blir intervjuade i Sportspegeln?

Ser man bara en av bröderna i bild är det lite svårare, åtminstone i början av deras karriär och man inte hade sett dem så ofta på tv än. Ser man båda i bild samtidigt är det inga problem.

     Henrik är den som är snyggast av dem.

Sedan är bara problemet när man ser dem nästa gång, kanske veckor senare: Hur var det nu igen, är det Henrik eller Daniel som är den snygge?

Hur ska man veta om det är Henrik, eller Magnus Rongedal som står till vänster om sin bror och har en röd kavaj eller en grå? Hur är det överhuvudtaget möjligt på Melodifestivalens scen när båda bär rött och de byter positoner och springer runt på scenen hela tiden och båda sjunger i falsett?

Ser man bara en av bröderna i bild, med sin kala hjässa och snygga glasögon, är det nästintill omöjligt. Ser man båda i bild samtidigt är det betydligt lättare.

     Henrk är den som är snyggast av dem.

Problemet är sedan bara att, när man ser dem nästa gång, troligen månader senare: Hur var det nu igen, är det Henrik eller Magnus som är den snygge?

Här kommer svaret: Det är Henrik som är den snyggare brodern. Det är alltid Henrik. Oavsett vad hans bror heter.

I  en halvtimme har jag mitt i natten stått och lyssnat på, jag räknar till 22 stycken, ungdomar ute på gården. Ett jävla liv är det, omöjliggör sömn. Killarna är lugna, men tjejerna skriker hysteriskt, åt varann, åt killarna och om och till den de pratar i telefon med.

     Svartklädda figurer rör sig, står i grupper, vandrar fram och tillbaka. Ljusglimtar syns överallt från deras mobiler och cigaretter. Vi boende står på balkonger och i fönster och tittar på dem, väckta av berusade röster som ekar mellan tegelhusen. 

     En flicka blir så provocerad av en vuxen man på en balkong att hon står blickstilla på samma fläck, lätt framåtböjd, och ropar argsintheter till honom. Kallar honom gubbe och blir mer och mer ångestfylld när han inte går in från balkongen.

     "Vad fan glor du på?"

     "Vi ska gå nu, så vad är problemet?" "Gå in då jävla gubbe."

     "Ring till polisen då, ditt pulver."

     "Men gå in då!", ropar hon gång efter annan, med stegrande desperation.

Mannen på balkongen gör ett par försök och säger "Ni får gärna vara här, men om ni ...." Längre hinner han aldrig. Flickan avbryter i förtvivlan varje gång. Tre pojkar står bredvid henne. De pratar lite med varann. Någon försöker prata med henne. Men det stackars flickebarnet kan inte slappna av så länge mannen är kvar på balkongen. Jag står också på min balkong, men mig har hon inte sett.

Så går de tre killarna därifrån och tjejen blir kvar. I samma position, lätt framåtlutad. Mannen på balkongen har gått in i lägenheten. Han insåg att han inget kunde göra, annat än vänta tills de faktiskt gått därifrån. Men innan tjugotvå 16 - 18-åringar med mobiler, cigaretter och spritflaskor i händerna har lyckats komma iväg - ja, ni fattar själva. Det går inte fort...

Efter en stund går alla ungdomar iväg åt olika håll, några går in i gårdslokalen. Porten smäller för varje perosn som går in. Och ut. Och in igen. Och när några går ut, och andra går in. Och ut igen. Ja, det är ett evigt smällande i dörren, helt enkelt.

     Flickan som är så frusterad blir helt ensam kvar på gården. Hon står på exakt samma fläck, fortfarande lätt framåtlutad. Så börjar hon ta några försiktiga steg mot utgången från gården. Halkan, promillehalten i hennes blod och hennes sinnesstämning, kvarlämnad ensam ute på gården en kall vinternatt, gör hennes steg tveksamma. Jag står i fönstret och följer hene med blicken, och jag blir orolig. Jag vill inte att hon ska gå iväg ut i staden ensam. Jag önskar hon hade några vänner i gänget som skulle komma ut och se till att hon kommer hem. Men gården är tom nu. Hon stannar till och vänder tilbaka några steg. Så sätter hon sig på huk och lutar pannan i händerna. Jag är färdig att klä på mig jeans och täckjacka och kängor och gå ut till henne, lägga armen om henne och fråga hur hon mår. Väl medveten om att svaret kan bli "det ska väl du skita i jävla kärring! Rör mig inte för då ringer jag polisen" eller något i den stilen.

     Men mig lurar hon inte. Jag har också varit sexton år. Jag har också varit dimmig i tanken. Jag har också befunnit mig i mörka nätter på ställen jag aldrig varit på förut och ingen ingen ingen enda människa har brytt sig om mig.

Men så reser hon sig upp, släpper handväskan rakt ner i en snödriva och går, med lite säkrare steg, åt andra hållet, bakom gårdshuset. Hon sätter sig ner vid väggen och kissar. Jag känner mig lite lugnare. Hon går tillbaka och hämtar upp sin väska och går sedan prövande några steg i tre olika riktningar, men väljer till slut att gå mot dörren till gårdshuset och just då kommer några killar ut genom dörren. Hon stannar avvaktande några meter ifrån dem. De säger inget till henne. Mitt hjärta värker av hennes övergivenhet. Tills slut kommer hela gänget ut igen och jag räknar en gång till och de är banne mig fortfarande 22 stycken och det har nu gått trekvart och klockan är över halvtvå i vinternatten.

Efter ytterligare oväsen av 22 röster som kastas mellan husväggarna som bildar eko mot himlen försvinner till slut hela gänget ut från gårdsplanen. Jag ser inte flickan, som jag i tanken varit extramamma åt i snart en timme, för alla är svartklädda, men när gården är tom och tyst blir jag lugn.

     Jag hoppas de alla kommer hem tryggt i natt.

Jag hoppas den frusterade, arga, stressade flickan har någon som älskar henne för den hon är. Jag hoppas det finns en soffa, en famn, ett hem där hon kan sitta och andas lugnt och känna sig tillfreds och tillräcklig.

     Hon kan inte leva sitt liv fastnaglad mot marken och lätt framåtlutad med hårt snörda stämband. Det orkar ingen.

     Jag blev helt slut bara av att se henne.

Sov gott du lilla flickebarn. Snart är du vuxen och ingenting kommer att bli lättare. Men du kommer att vara starkare.

När ett par av mina kompisar såg genuint först oförstående och sedan förvånade ut när jag började prata om hur jag planerar att fira min femtioårsdag om ett par månader kom jag av mig lite. Och tänkte:

     "Vänta nu. Här står jag och domderar och skryter om att fylla 50. Men tänk om jag räknat fel? Tänk om det inte är i år jag fyller 50!"

Tanken svindlade till för ett ögonblick.

Nåja. Kamraterna hämtade sig snabbt. Jag tror det hjälpte dem när de började jämföra med sin egen ålder och insåg att femtio låter mycket mer än det känns och ser ut som i den här åldern. Huvudsaken är att de kommer och firar med mig. Fullt av vänner och mycket prat och skratt och fullt av gemensamma minnen är allt jag önskar mig.

Ni som har kläm på det där med sommartid och vinterid brukar prata om att man får "en timme mindre" och "en timme tillbaka". Själv bär jag in och ut mina trädgårdsmöbler utan att någonsin förstå om det är solen som går upp tidigare eller klockan som har ställts om. Men om jag inte fattar helt fel så lever vi halva året i skuld och andra halvan med en timme på pluskontot.

     Vare hur det vill med detta.

     Idag fick jag en hel extra timme, mitt på blanka förmiddagen.

Bilen behövde, uttryckligen, ett nytt batteri. Det var i alla fall min egen diagnos efter att ha behövt tillkalla starthjälp två gånger (varav en kostade mig 1500 kr i självrisk). Åkte till sta'n, da'n före da'n, och inhandlade ett stycke bilbatteri (1090 kr) och åkte sedan till verkstaden tvärs över gatan, som jag rekommenderades. Tvärstängt. Inte en människa i sikte. Öppettider 7 - 16 och lunch mellan 12 och 13 var all informtion som fanns. Vilket hjälpte föga klockan fem i elva när dörren var låst och lokalen tom.

     Åkte till nästa ställe som nämnts - "han är bra å ha å göra me". Där stod samma öppettider, förutom att det var lunchstängt mellan elva och tolv. Vilket klockan nu hade hunnit bli. Åkte till det tredje stället och si - där var det bara att kliva rakt in och bli betjänad.

     - Nu är det ju lunchtid precis, så om vi får behålla din bil här en timme?

     - Ja, jag får väl gå och shoppa då.

     - Ja och det lär du inte vara ensam om!

Jag lindade halsduken dubbla varv runt huvudet, drog på mig vantarna och gick ut och ställde mig och stirrade på stormarknaden. Parkeringen var full med bilar och jag såg de långa kassaköerna för min inre syn. Dit in ville jag inte gå.

     Den krispiga solgnistrande artongradiga luften lockade mig mer.

En halvtimmes uppfriskande promenad och en lugn stund på ett endast halvfyllt fik med kaffe, leverpastejsmacka och en konditoritillverkad Mozartkula till påtåren senare fick jag tillbaka min bil mot 213 kronor.

Med julefrid i sinnet körde jag hem igen. Tänk vad en alldeles egen, oväntad extra timme kan vara underbar!

Det är de av naturen positiva människorna som mår bäst. De är glada och har därför lättare att få ett gott socialt umgänge. De håller sig friskare och drabbas mer sällan av depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Det är på alla upptänkliga sätt och vis bättre att ha ett positivt synsätt än ett negativt sinnelag.

Jag skulle nog beskriva mig själv som positiv. Trots att jag roas av att irritera mig på människors beteenden och samhällsföreteelser och gärna delger mina frustrationer till omvärlden med både talade ord och skrivna betraktelser. I mångt och mycket är jag en gnällkärring.

     Å andra sidan är jag nästan alltid glad. Det går heller i princip inte en dag utan att jag aktivt tänker med tacksamhet på vilket flyt jag har i livet. Framförallt är jag kärnfrisk och stark. Ingen av mina vänner har ryckts ifrån mig genom olyckor och sjukdomar. Jag har begåvats med världens bästa pappa. Jag bor precis som jag vill och har ett väldigt bra arbete.

     Och bilen går bra.

Det är min uppfattning om mig själv.

     Rent vetenskapligt mäts dock en människas sinnelag baserat på hur hon uppfattar ett dricksglas fyllt till hälften med vatten. Är glaset halvfullt, med gott om vatten kvar att dricka? Eller är det halvtomt, vattnet nästan slut och otillräckligt?

     För mig är glaset alltid halvtomt. Jag har just insett att det är så. Här är bevisen:

Årets julkalender är fantastisk bra! Jag längtar efter varje avsnitt. Kan knappt bärga mig i 24 timmar. Allra mest njöt jag den 3 december. Då hade jag nämligen missat de två första avsnitten och fick titta på de tre första i rad på SVT play. Därefter känns alltid ett avsnitt för kort. Halvtomt.

     Den 11 december, samtidigt som jag satt och såg dagens avsnitt, for en obehaglig känsla genom min kropp, följt av tanken:

     - Ånej, det är redan det elfte avsnittet, nu är det snart slut!

     Adventskalendern sänds i 24 delar. När elva har sänts finns det 13 osända kvar.

     Glaset är mer än halvfullt, men jag börjar redan oroa mig för att inte kunna släcka törsten.

Bevisföremål nummer 2 tillkom idag. Herrarna åkte skidor på min tv. Längdskidor är min favoritsport att titta på. Svensken Anders Södergren gick upp i ledningen och drog i det som var en masstart över 30 kilometer. Loppet kördes på en 2,5 kilometer lång varvbana som alltså skulle köras tolv gånger. När kommentatorn sa "nu går de ut på det tredje varvet" for en oroskänsla genom min kropp, följt av tanken:

     - Tre minus tolv - ånej, det är bara nio varv kvar!

     Den observante läsaren inser här två saker. Tolv minus tre är förvisso nio, men här gick man ut på tredje varvet efter att just ha åkt de två första. Åkarna hade alltså tio varv kvar. Och glaset var inte bara halvfullt, det var knappt nyttjat alls. Någon hade tagit en klunk vatten. Såpass att det inte längre fanns risk att skvimpa över när man lyfte glaset. De flesta, även de värsta gnällspikarna, skulle se ett fullt glas.

     Men jag kan inte längre njuta av tävlingen eftersom jag räds stunden när jag tar den sista klunken vatten.

Kostregistrering. Det är sådant man får göra om man går till en dietist, kostrådgivare eller hälsocoach och säger att man behöver hjälp med att gå ner i vikt eller bli piggare och må bättre genom en sundare kosthållning än de makaroner och korv man baserar sitt energiintag på för närvarande.

     Kostregistrering innebär att man får skriva ner precis allt man äter under några dagar. Kostexperten ska sedan analysera det och ge dig råd om förbättringar och vid återbesök följs dina matvanor upp.

Men vem behöver en kostrådgivare - varenda människa vet ju att grönsaker och frukt håller doktorn borta, att kokt torsk är nyttigare än scampi och råris sundare än pommes frites. Alla anar att det är mer fibrer i sågspånsbröd än croissanter, även om det flesta tycker de sistnämnda är godare, särskilt med hallonmarmelad. En påse ostkrokar är inte det lämpligaste man kan välja att äta till middag och det är betydligt fler kalorier i cocacola än i vatten. Vi vet det.

     Framförallt behöver man inte ägna tid och besvär åt att göra någon kostregistrering - inte så länge man har ICA-kort.

     En gång i månaden får man en sammanfattning över sina matvanor. Med varje kontosammanställning följer en lista med den mat man baserar sin kosthållning på.

     Nej, vem behöver föra matdagbok och använda dyra datorprogram och svårnavigerade viktminskningssajter? Själv läser jag bara på ICA:s månadsrapport vad jag ätit. De har till och med fina färgbilder av matvarorna.

Den senaste tiden har min kost till sin huvudsakliga del bestått av:

• brieost
• dubbel-dajm
• Lithells varmkorv
• snabbkaffe
• blandade nötter samt, lite otippat,
• vispgrädde.

Allt enligt månadsfakturan för november 2010 med ett saldo på 228 kronor och 38 öre.