Nu har jag ställt in trädgårdsmöblerna i boden. Detta innebär, som alla vet, att man ska ställa om klockan.

     Men jag glömmer köpa batterier hela tiden så min klocka har stått på tjugo i fem i en månad nu. Vad ska jag ställa den på istället tycker ni? Och framförallt - blir det mörkare eller ljusare då? Och i så fall - på morgonen eller kvällen?

Det här med sommartid, vintertid, normaltid eller finsk tid blir inte lättare trots att det nu är det trettionde året vi vrider klockan en timme hit och dit vår och höst. Folk i 20-30-årsåldern förstår inte vad jag yrar om. Vaddårå liksom.

Nyss fick jag av en vän höra det faktum att "om man dör när det är sommartid har man levt en timme för kort" eller om det var att man dog en timme för tidigt. Bara en så'n sak.

     Men jag är skeptisk.

     Klockan är inget som egentligen finns. Det är bara människans påfund för att man inte ska missa tåget. Klockan kunde vara 12 eller 3 eller 38 eller fjortonånhalv när jag ställer in mina trädgårdsmöbler. Det hade inte spelat någon roll. Varje ny regering skulle kunna besluta om ny tidräkning. Införa 30 timmar per dygn så att man hann med lite mera. Eller äntligen räkna 100 minuter på en timme. Fattar ni hur svårt det är att räkna om till kilometerfart per minut när man springer, med det här systemet? Varför lär man sig procenträkning i skolan och inte km/minut?

     Men regeringen inser att det inte går att ändra. Då skulle man ju missa flyget till London.

     Men faktum kvarstår - klockslagen är ett mänskligt påfund framkallat av vårt behov av struktur i tillvaron, för att förstå den. Men egentligen tror jag tiden är rund, som ett solur. Timmar kommer inte och går. Tiden är hela tiden. Ungefär som i den där filmen, där huvudpersonen vaknar varje morgon och genomlever exakt samma dag, om och om och om igen.

     Solen går inte upp. Den går runt.

Själv hade jag en gång en dejt med en man, som var så tråkig att klockorna stannade. När får jag tillbaka de timmarna?

Men.

För fyra dagar sedan lyste löven gula och röda på björkar och fruktträd. Astrarna blommade i blålila mångfald. Alla mina rosor, från klarröda Super star till marsipanrosa och amberfärgade rabattrosor stod i både blom och bar massor av knoppar. En klematis klättrade med stora mörkblå blommor längs verandaräcket. Kärleksörten brann. Gräsmattan var djupgrön. En hel pallkrage fylld med löjligt snygga morötter stod och väntade på sin tur.

Min snälla pappa hade just grävt ett osedvanligt fulländat hål i gräsmattan. En djup och perfekt rundad grop där jag skulle plantera ett äppelträd. Ett äppelträd som jag just ringt och kollat med handelsträdgården att de hade hemma.

     - Jag har ett Åkerö och ett transparance blanche förut, räcker det för att pollinera det här?

     - Ja, herregud, har du ett transparance blanche så är det lugnt. Det berfruktar allt. Går du för nära blir du på smällen!

Allt var vackert, frid och fröjd.

Nu ligger varenda blomma längs marken tyngda av blöt och tung snö. Gräsmattan är täckt av en decimeter snö. Allt är vitt och dött.

Alltså. Jag har ingenting emot snö. Bara den inte kommer i oktober, herregud.

Det var inte meningen. Jag ville dig inget illa. Jag såg dig försent.

För några veckor sedan täckte jag över en grässlänt, där kärsen tagit över, med dagstidningar och en svart täckduk. Jag förankrade med vedträn som tyngder runt om.

   Genom mitt fönster har jag på sistone sett upphöjningar av den svarta duken och funderat på om det är kärsen som växt så obändigt att den krupit upp mellan tidningarna och tvingat duken uppåt av sin kraft. Trots att jag lade omlott riktigt ordenligt. Men jag vet ju av bitter erfarenhet hur kraftfull kärsen är.

    Idag slängde jag undan vedträ'na och lyfte på duken och tog bort tidningarna som påbörjat sin förvandling till mylla. Jag skulle gräva bort alla rötter och ogräs och sätta ner lökar som ska bli krokus och narcisser till våren. Jag satte hacken i jorden och rev undan gamla växtrester, rötter och blad och daggmaskar och sniglar rök till höger och vänster.

     Men - vad är det där? En stor gröngråbrun klump som ser lite lös ut. En stor mögelsvamp? Jag har nästan satt hacken rakt på den, men missat med någon millimeter. Eftersom jag inte ville ta i den konstiga klumpen tog jag upp den med mitt redskap. Såg att det var en stor groda och slängde i förskräckelse iväg den någon meter ut på gräsmattan.

Den stackaren låg helt orörlig. Jag åbäkade mig upp från slänten där jag satt och gick fram till grodan. Efter en stund öppnade den ögonen. Kära nån. Jag hade bryskt slitit upp den ur vintersömnen. Stackars lilla vän. Jag formade varsamt min hand runt den och den sprattlade lite, ytterst lite, med benen i protest. Så lade jag ner den under tidningen, under täckduken i andra änden av slänten, den som jag inte ska rensa förrän i vår, och hoppas innerligt den kan somna om.

I övrigt kan jag konstatera att höstens första snö for i luften igår och att det var nästan fem minusgrader i natt. Men klematisen och rosorna blommor fortfarande som om de hade betalt för det. Och den sista pelargonen som står kvar ute på trappan har inte förfrusit.

Samt att tiden går.

     Två små barn kom sättandes, tre respektive fyra år. Båda höll en mobiltelefon i handen. Flickans var silverfärgad, pojken hade en röd. De släppte aldrig taget om dem, det var deras käraste ägodel.

     När jag var barn lekte jag med grankottar.

     (Jo, det är sant. Med tandpetare eller brutna björkkvistar som ben. Så att de blev kor till min imaginära ladugård).

Mina egenodlade morötter är löjligt snygga. Nästan självlysande.

Och högarna. Högarna som liksom växt upp under täckduken i grässlänten. De var alls inte frodig kärs. De var jordhögar. Högar av riktigt fin mull. Istället för den leriga, hårda av ett enormt rotsystem belamrade jorden med gräs hade jag fått en mjuk, ren, lucker matjord. Tack snälla sorken!

När jag beger mig till jobbet på min cykel är jag är klädd i en något klockad bomullskjol som slutar strax ovanför mina knän. På överkroppen har jag ett linne och en kofta. Inte en tjock stickad långkofta, utan en tunn akrylkofta, höft- eller midjekort. På fötterna ett par damskor i lackskinn med vristrem och klack. Det är de kläder jag bär på arbetet under hela dagarna. Dessutom har jag ett par korta tunna tajts under kjolen. Kjolen fladdrar i vinden och jag tycker inte det är lämpligt att statstjänstemän visar trosorna på allmän plats.

Kompletterat med en hjälm är det så där jag cyklar de få kilometerna till mitt arbete varje morgon. Det är 10-11 grader ute, lätt vind och solsken.

Längs min väg ser jag människor som står och väntar på bussen iklädda svarta jackor, svarta jeans, grova kängor och vantar. Jag möter folk som promenerar från stationen på väg mot sitt jobb iklädda tjocka halsdukar virade flera varv runt halsen, skinnjackor, mössa och kappor. Jag ser svarta långstrumpor, läderstövlar, skinnhandskar och funktionella sportjackor av vindtätt tyg.

Jag bor i ett land där jag tycker mig höra ett evigt tjat om det eländiga klimatet och ”man borde flytta söderut” (jamen så gör det då). Trots det synes det mig att majoriteten av befolkningen, och därmed högst troligt även de som är missnöjda med Sveriges väder, väljer att förlänga den årstid de själva baktalar genom att bylta på sig vinterklädena i samma ögonblick som skolan startar och vare sig det är 28 eller 12 grader varmt.
     Själv är jag barbent från april till första november. Mössa och halsduk har jag bara när det är kallt. Endast när underlaget är isigt, lerigt, halt eller täckt av snö behöver jag kängor. Mina fötter vet inte vad strumpor är. Mina ben får en chock de få gångerna jag trär ett par nylonstrumpor över dem. 

Kära läsekrets – när jag nu trampar med min bara ben genom staden med koftan och håret fladdrande i den soliga oktober – är jag ensam i en värld fylld av tjockjackor, halsdukar och läderstövlar, eller finns det fler som jag?

Jag läste en kontaktannons (eller dejtingpresentation kanske det heter nuförtiden?) där en medelålders man framhöll sin ungdomlighet och skrev att han inte ville ha en tant som var klädd som hans farmor. Han meddelade att foto på farmodern kunde skickas vid anmodan.

Med tanke på den kärlekssökande mannens ålder torde farmodern vara i 90-årsåldern och får därmed anses tillhöra den kanske sista generation som är riktiga tanter.

   Eller...?

Min mamma, som skulle varit i 75-årsåldern var en tant redan vid 50-60 år, ja rentav ännu tidigare. Klädmässigt.

     Knälånga kjolar i garbardin, raka kjolar, veckade kjolar, klockade bomullskjolar i blommigt tyg. Blusar med knäppning, krage och kort ärm. Jumprar i stickat akrylgarn med rund halsringning. Sandaler med bekväm klack. Pumps. Raka långbyxor i beige linne eller mörkblått bomullstyg. Stickade koftor. Halvlånga jackor, trenchcoat och täckkappa på vintern. Guldkedja runt halsen.

     Rekorderligt, färgmatchat, bekvämt, snyggt, välsittande, representabelt.

    Men tantigt.

Dagens 50-åringar har en annan stil. Jeans, leggings med nitar, tunikor i viskos, tweedkavajer, manchesterbyxor, boots med klack, långa halskedjor, schalar virade i varv på varv runt halsen, korta kjolar, stickade koftor, skinnjackor, trenchcoats och dunjackor på vintern.

     Med andra ord - väldigt tantigt.

För visst är det så, att medelålders och äldre kvinnor inte klär sig varken särskilt modernt eller ungdomligt, hippt eller streetsmart.

     Trots att vi, och de som är 20 och 30 år äldre än vi, själva tycker att vi klär oss mycket poppigare än våra mammor och farmödrar gör.

Men nu, när jag själv är medelålders, börjar jag förstå varför äldre kvinnor klär sig tantigt.

     Det är för att det är bekvämt.

     Och för att vi har blivit så gamla/vuxna/mogna/självsäkra (stryk det som minst stämmer) att vi inte bryr oss ett dugg om vad andra kvinnor, potentiella älskare och våra barn tycker om det.

Jag vill ha tajta jeans, höga stilettklackar och urringade linnen och figursydda kavajer. Men jag tar på mig ett par sneakers, löst sittande bomullsbyxor och en a-linjeformad tunika. Gärna i svart eller någon annan försvinnade färg.

Vi köper högklackade stövlar med höga skaft, fodrade kavajer, paljettlinnen, genomskinliga blusar och glansiga nylonstrumpor. Men när vi lämnar hemmet på morgonen är vi klädda i leggings i tvåpack från Ellos, foträta sandaler från Ecco, en kortärmad t-shirt med kort knappslå köpt på lågprisaffären och en stickad kofta från Lindex. Med handväskan hängades på diagonalen över bröstkorgen eller med en liten piffig ryggsäck där vi har läsglasögonen, mobiltelefonen, digitalkameran, lunchssalladen, plånboken med alla kreditkorten, necessären med läppstift, myggstift, bindor, alvedon, allergitabletter och nagelsax. Och en vattenflaska. Alltid en vattenflaska.

     Redo att möta världen med högburet huvud, försedda för alla eventualiteter med skor som håller att gå minst en halvmil med utan att få ont i fötterna (men vi har compeed skavsårsplåster i necessärer också, i fall att). Vi är inte moderiktiga och vi ser ut som tanter. Men vi är fria att göra vad vi vill.

Utom att svara på den där mannens rop efter kärlek på dejtingsajten.

Eftersom posten envisas med att leka post i en tobaksaffär som ligger helt fel till för mig så händer det att jag handlar på Hemköp som ligger mittemot postutlämningsstället. Så slipper man fara fram och tillbaka och hit och dit i onödan. Bara för att det inte finns någon riktigt Post längre, alltså. Inte för att jag gillar Hemköp,alls.

Häromdagen åkte jag av ett helt annat skäl 'än posthämtning den gatan på väg hem och just då passade det utmärkt att stanna till och handla lite förnödenheter (fil och toapapper, för att vara exakt). Förutom en gigantisk skylt med HEMKÖP ovanför ingången fanns också stora skyltar där det stod att det var öppet kl 8 - 22. Jag parkerade bilen där vid halvåttasnåret på kvällen. På något mindre skyltar, som jag såg när jag stannat bilen, stod det att det var utförsäljningsrabatt. Men det var helt mörkt innanför fönsterrutorna och dörrarna var stängda. Man skulle kunna uttrycka det som så, att det inte fanns något Hemköp där längre. Oklart dock varför, sedan när och ehuru.

Men man kan inte förvänta sig för mycket av en butikskedja som lägger ner pengar på att trycka upp handbollsplansstora affischer med det språkliga misstaget:

Torbjörn Abelli var en svensk musiker som tyvärr avled den 11 augusti, redan vid 65 års ålder. Abelli spelade i gruppen Träd Gräs och Stenar, alla gamla proggare minns dem. Fem dagar efter hans död hade Aftonbladet en notis om detta på nöjessidorna, liksom de flesta andra tidningar och webbsidor. Jag reagerade inte på notisen, jag kände inte igen hans namn, jag var en aning för liten när proggen uppstod.

Nästan två veckor efter Abellis dödsdag möttes jag av Aftonbladets löpsedel utanför mataffären:

ROCKSTJÄRNA DÖD I BORRELIA

När jag kom närmare såg jag att den rockstjärna det gällde var Torbjörn Abelli.

     Jag köpte inte tidningen och jag har fortfarande ingen relation till denne musiker, trots att hans grupp spelat även i nutid. Att han dog är dock förfärligt, och det kan jag som människa och numera en som uppskattar proggmusik känna djupt inför. Men jag vänder mig starkt emot att detta inte i sig gjorde honom värd mer än en notis, men det faktum att han dött av borrelia ansågs tillräckligt skrämmande för allmogen för att generera feta rubriker.

Mitt djupaste deltagande till Abellis familj, vänner och fans.

Ni, och Torbjörn, borde ha sluppit måndagens löpsedel, om det funnits någon medmänsklighet i kvällstidningsbranchen.

Träd Gräs och Stenar framförde på sitt live-album Gärdet från 1971 en av mina absoluta favoritlåtar från min barndom. Det är en hysteriskt rolig sång. För er som inte har tålamod för deras nästan sju minuter långa inspelning bifogar jag här Magnus Ugglas coverversion. Men betänk att sången blir roligare ju längre den än! Dessutom är Träd Gräs och Stenars version klart svängigare än originalet med Philemon Arthur and the Dung.
     Detta faktum, att Träd Gräs och Stenar har In kommer Gösta på sin repertoar, ger i sig Torbjörn Abelli en rättmätig plats på listan över idoler att respektera.

Det borde Aftonbladet också göra.

Idag hörde jag en vuxen man med humor på den stora hamburgerikedjan.

     Han hade just lämnat sin beställning till expediten, som sa:

     - Ska du äta här?

     - Nej, jag tänkte sätta mig vid bordet där, svarade mannen och pekade.

Det räckte för att jag skulle le stort för mig själv en lång stund.