När Melodifestivalen krockar med en tremil är en repris dagen efter perfekt. Visserligen går det inte att missa vilka som gick till final, i alla fall inte om man är uppkopplad mot Aftonbladets OS-rapportering och Facebook. Men det spelar ingen roll. För det här handlar inte om tävlingen i sig, utan om vad jag tycker om den.

     Och jag tycker om Dolph Lundgren i mustasch och läder, som sinnebilden av en tysk bögporrstjärna (sagt av en som aldrig sett vare sig en porrfilm eller en bögstjärna eller knappt ens en tysk). Men Dolph älskar jag nästan lika mycket som Axel. Som uppträdde senare på söndagkvällen.
     Men först melloreprisen:

Bidrag nr 1

Hon har ingen överkropp, flickebarnet!

Bidrag nr 2

Är Ozzy Osbourne med i svenska Melodifestivalen? Eller är det den manliga delen av Mouth och McNeal från 1974? Tänkte jag, eftersom jag kokade kaffe till frukosten och missade presentationen.

     Men det var Py Bäckman. Låten måste jag ha missat helt, inklusive alla snabbgenomgångar.

Bidrag nr 3

Här kom den. Årets favoritlåt, som jag väntat så på. Ingen Rongedahl och absolut ingen Ola Salo. Men en vacker man med fin röst och en glad sång räcker långt. Om inte annat avgörs det av skorna.

Bidrag nr 4

Det här gillar jag. En käck grupp med en kul sång. Fina sångröster, särskilt den blonde vars håriga bröstkorg jag önskar jag aldrig hade behövt ta del av. Men. Blev det inte väldigt tjatigt? Det är inget bra betyg om man tycker en treminuterslåt känns onödigt lång.

Bidrag nr 5

Den här flickan har en röst som ingen annan sångerska har. Jag minns att jag såg henne i Idol också. Låten är cool, men mer något man sitter hemma och mediterar till än diggar på lördagkvällen. Svarta nylonstrumpor i röda converse till hudfärgad nattlinnesklänning med omotiverad nätunderkjol är verkligen inte snyggt heller. Jag gillar Anna och jag gillar låten. Men jag kan inte riktigt hantera att flickan bara är 18 år och pratar, sjunger och har uttryck som en 40-åring.

Bidrag nr 6

Hoppade Bengtzing av i år eller? Så att Pernilla Wahlgren Schollin Ingrosso fick ta över hennes schlagerdänga? Ja, det var i så fall en god nåd. Bengtzing har understundom haft en och annan bra låt, men Wahlgren är betydligt behagligare att se och höra på. Snyggt nummer. Snygg klänning. Snygga dansare. Klassisk schlager både till text och musik. Habilt. Inte mer än så.

Bidrag nr 7

Jag brukar falla för tuffa och söta pojkband med glada truddeluttlåtar. Tänk Jimmy Jansson. Jag tycker fortfarande "What difference does it make" med hans band är en av de bästa Melodifestivllåtarna. Det måste vara tio år sedan nu så han var väl inte mer än 14-15 år då, men redan hur bra som helst. Hur han är nuförtiden har jag ingen aning om - dog hans karriär när han blev vuxen? Men nog om Jansson. Det här gänget hade kunnat vara bra om bara låten hade varit bättre. Texten hade kunnat vara kul, om den behållt sitt "Det börjar verka kärlek banne mig"-tema, men skrivits på ett helt annat, begåvat, sätt. Men nu föll det tyvärr på alla punkter, inklusive sångarens shorts, strumpor och skor. Det finns en gräns för hur käckt det kan vara.

Bidrag nr 8

Proffsigt, mycket proffsigt. Jöback är en stjärna. Med en annan, mindre karismatisk och välsjungande artist, hade Hollow varit bara tröttsam. Men Jöback lyfter den, och då leder det till final. Men jag är skeptisk.

För övrigt undrar jag varför jag alltid reagear så starkt när jag får se Claes-Göran Hederström sjunga sin one-wonder-hit "Det börjar verkar kärlek banne mig". Visserligen har han en fantastisk röst. Som Magnus Carlsson (ja, han i Barbados) och Engelbert Humperdinck och Mats Rådberg i ljuvlig kombination. Men så himla snygg är han väl inte? Jo, han ser bra ut. Men sådana reaktioner som han framkallar brukar det krävas en Dolph Lundgren för. Dessutom var jag bara en liten tös när han vann Melodifestivalen. Även om jag minns låten kan jag näppeligen knappt ha förstått texten eller tyckt att farbrorn var söt. Kanske är det att han blir någon slags myt - en mystisk man med fantastisk röst som aldrig syns på tv. Ändå uppträder han fortfarande och han säger själv att den kultförklaring han har fått inte är så svår att uppnå: "Det är bara att sjunga samma låt i 40 år."

     Hur som helst rös jag av välbehag när han kom fram bakom den lila skärmen och fick den duktiga och snygga Måns att framstå som ett blåbär till artist.

Telefonen ringde. Det gör den aldrig. Men nu ringde den och jag svarade "Lena" och en mansröst säger tveksamt:

     - Jag undrar om jag inte har ringt fel nu.

     - Jaha, sa jag och tänkte lägga på direkt, för han lät som han inte tänkte säga något mer.

     - Det här är Gunder. Men du känner inte mig va'?

     - Nej, det gör jag inte.

Och så avslutade vi samtalet på vänligt ursäkta och nej det gör inget alls tack och hej-sätt.

     Jag hinner inte mer än lägga på telefonluren så börjar mobiltelefonen som ligger i handväskan i hallen att ringa. Men herregud, tänker jag när jag skyndar dit, känner jag någon Gunder i alla fall? Han verkar ju ha både mitt hemnummer och mobilnummer!  Hinner se ett obekant telefonnummer i displayen. Jag svarar "Lena".

     - Hej, det är Stig.

Jahaja, en Stig känner jag.

Igår fick jag för mig att göra situps, magövningar. Kanske tio stycken. Samt tio stycken armhävningar. Ja, eller armknixningar snarare. Jag har inga armmuskler, så jag klarar inte att göra ens en enda armhävning. Men magmuskler har jag tydligen, för situpsen gjorde jag.

     Idag har jag sådan träningsvärk i magen att jag inte kan resa mig upp ur soffan. Innan jag kom ihåg det där rycket igår när jag kastade mig ner på parketten och gjorde mitt styrketräningspass trodde jag att jag fått framfall, tumör i magsäcken eller tarmbråck. Minst.

Idag har jag postat min förra grannes bankbesked. Ja, någon (det kan väl inte vara Posten?) envisas med att lägga hennes post i min brevlåda. (Det måste vara Citymail). Fast hon bor i en annan stad och har ett annat namn. Och absolut inte samma adress som jag har. Breven ligger inte ens i ett vidaresändningskuvert. De bara ligger där innanför min dörr med korrekt namn och korrekt adress. Fast inte mitt namn och inte min adress då alltså.

Varje gång de lokala nyheterna börjar på tv blir min tv-apparat stum. Tyst. Ljudet försvinner. Det sitter en hallåa och pratar i rutan, men jag hör inte vad han säger. Hämtar fjärrkontrollen, väljer "options" och stegar mig fram till "ljud" och väljer något annat än det som är förvalt. Och vips börjar gubben i rutan att låta. Så här får jag göra varje gång just ABC-nytt börjar. Inte nog med att alla kanaler försvann när jag bytte till ny fin platteve, den censurerar stockholmare också.

Johan Olsson är den finaste mannen jag vet!

Jag har alltid älskat Axel Teichman och idag älskar jag honom mer.

Jag är kär i Magnus Ingesson.

Marcus Hellner är Kung av Sverige.

24 februari borde bli nationaldag.

Anders Södergren är hela Sveriges mest omtyckta människa, han borde vara kung, statsminister, adlad, hedrad, uppburen och bo i ett hjärtformat slott.

Anna Haag är den gladaste tjejen i hela landet.

Anna Dahlberg var underbar och hon är bättre än någonsin som Anna Olsson och hon får aldrig sluta tävla för Sverige.

Charlotte Kalla är Drottningen.

Daniel Richardsson är så snygg när han åker skidor att man fullständigt bara dånar.

Tobias Angerer är också duktig.

Kowalchyk är häftig.

Norrmän - vad är det för något?

Det här är kanske inte den mest begåvade betraktelse jag skrivit. Men efter en femmil är man inte tillräknelig.

Här kommer en utskrift av kommentarerna från ett längdskidlopp i OS.
Eller om det var skidskyttelopp.

Där är de iväg.

Fältet spricker upp. Det går fort därframme.

Vi sätter ett litet frågetecken för henne i dag.

Idag måste man skjuta fullt för att ta medalj.
Man måste spänna bågen.

Det gäller att inte gå ut för hårt och spränga sig.

Nu är det helt vindstilla. Det blåser bara lite grand.

Nu är det bara att öppna spjällen.

Det är optimala förhållanden.

Nu åker de in på vallen.

Trettitvå stav stav.

Så kommer en bom. Och då kommer tankarna.

Det är ju inte bara det att han bommar/faller. Det blir en stress för att jaga ikapp också.
Man måste ha perfekta skidor för att ta en OS-medalj.

Där startar jag min klocka.

Nu går hon över på tvåans växel.

Hon är bra man man.

Han har plockat in någon sekund.

Kameran fångar in honom tidigt.

Det är viktigt att skotten sitter.

Det är på vallen man vinner loppet.

Han har råd att skjuta ett par rundor.

Hon är bättre i klassisk stil.

Nu får han slita för att hänga med.

Nu är det tre stycken som är loss.

Det där är en varvad åkare.

Jag har en egen tid på honom.

Det kan vara klokt att släppa och inte hänga på ryssen där.

Hon har tagit sju komma tre hit ut.

Nu blir det åka av.

Han har 12 sekunder fram till tredjeplatsen.

Det går lite långsamt men huvudsaken att de sitter.

Nä. Nu är hon borta.

Nu tappar norrmannen.

Jag ser henne med blotta ögat nu.

Kan han ta in tio sekunder fram till varvningen?

Det här är kul!

Nästa passering fem komma två kilometer.

Han biter sig fast.

Hon kommer där borta i rött.

Han gör en fantastisk sluttrunda.

Nu är han upp i rygg.

Kan det stanna vid trettio sekunder?

Det blev fyrtiofyra komma åtta.

Hon är antingen fågel eller fisk. Det är aldrig något mittemellan.

Man kan aldrig räkna bort Teichmann.

Det var mer vid varvningen.

Om producenten bara kunde ha kvar bilden vid den där granen nu.

Nu provar han.

Nu är han infångad.

Kan hon gå med där får hon en bra rygg.

Allt kan hända i stafett.

Här passerar italienaren och tar över ledningen med tre komma två.

Svensken faller!

Hon har nittitvå åttifyra och tyskan har åttisju åttitvå.

Nu är det nerver.

Lågt klockan fem.

Titta på Eder – han har redan skjutit klart!

Hon är bra i stå.

Nu är det bara stigningen in emot stadion kvar.

Det gäller att vara först in i kurvan.

Ingen slår honom i en spurt.

Det kan bli en fajt om bronset.

Det här är ett fall framåt för henne.

Nu är det klart!

OS är atleternas arena. Men utan dem vid sidan av skulle OS inte vara den totalupplevelse vi sportfånar har. Här är ett axplock, min reaktion, sett ifrån sidan, på dem som står vid sidan, vid detta vinter-OS i nådens år 2010.

Jag är kär i Magnus Ingesson.

Jag har (faktiskt) inte irriterat mig på Jonas Karlsson en enda gång.

Ja ja, jag vet. Nej nej, det förstår jag väl. Men man kan! Ja ja, men man skulle ha kunnat i varje fall. Nej nej, det säger jag inte. Jag säger bara att om.

     Se där Christer Ostbåges vanligaste kommentarer i exklusivt urval.

Blomqvisten är en fantastiskt bra expertkommentator med kunnighet, erfarenhet, passion, inlevelse. Men jag gillar (faktiskt) inte det där grymtandet han upplåter i vissa situationer.

När svenskarna skjuter på vallen stänger jag av ljudet. Jag är helt övertygad om att det är Ostbåges och Grenemarkarns fel att de bommar. De hetsar dem. Jag blir i alla fall hetsad. Jjjjjjjaaaa, nuuuuuu, treeeeeeedje skottet ... nej! så bommar hon, kvider Ostbåge. Men håll tyst gubbe och låta henne skjuta för herrejösses!

Men Eklund med pennan instucken i mössan är cool. På reporterns fråga "Hur satt missarna, var de långt ifrån?" svarar han att det spelar ingen roll. Bom var det ju hursomhelst, liksom. Suck. Tyckte jag mig nästan höra att han undslapp sig.

Hårds röst som spricker i falsett på upploppen, däremot, gillar jag (faktiskt).

Elofsson är minst lika bra som kommentator som han var skidåkare. Minst.

De röda täckjackorna är fula. De ser ut som stoppade korvar, de som bär dem. Jag får liksom handnöd och känner mig orörlig bara jag ser dem.
     Men de blåa, med röda blixtlås, är ursnygga. Finns de i XXXL så vill jag ha en.

Att Hård uttalar Nousianen som om han vore amerikan irriterar mig. Varje gång.

Den där Arild Monsen måste jag också ställa mig lite tveksam till. Hade inte Sverige världens bästa landslag i sprint? Vad hände?

Popsen är kung.

Men den stora överraskningen i detta vinter-OS och som blivit spelens största behållning, det är (faktiskt) Johan Ejeborg. Hans Stefan Edberg håller världsklass.

Tydligen har jag missat att recensera den tredje melodifestivalsdeltävlingen. Jag kanske inte tyckte att det fanns så mycket mer att säga, än:

     it hurts, it hurts, it hurts.

Det var i alla fall ungefär så jag kände när jag hörde vinnaren Timotej, så mild att du kan tvätta håret varje dag.

En kollega berättade om morgonens äventyr att ta sig till jobbet. Tåget hade kommit och gått på minuten och likaså anslutningsbussen. Men när en lastbil hade fått stopp mitt i gatan och bussen blev tvungen att köra en annan väg tog det tvärstopp i en uppförsbacke. Millimeter för millimeter gnetade sig bussen upp, men halvvägs var det stopp. Bussen krängde och hotade att köra på de parkerade bilarna på den trånga bakgatan och till slut fann chauffören för gott att stanna helt. Uppgiven. Det slutade med att en äldre och mer erfaren kollega, som kom körandes från andra hållet i en annan buss, eller i det här fallet nästa buss, fick ta över ratten och pedalerna och köra upp bussen på stora vägen igen.

Jaha, vad var det för intressant med den där historien då, undrar ni. Ingenting, säger jag. Det var en kommetar i den fria berättelsen som fångade min uppmärksamhet. Kollegan sa:

     - Vår chaufför klarade inte av det här väglaget, han var inte van vid det. Det var en färgad kille.

Hoppla. Vad det anbelangar kan han väl ha bott i Sverige i fyrtio år och kört buss i trettio. Eller nåt.

Kollegan hörde själv hur det lät, och rättade sig hastigt:
     - Jag menar inte att färgade förare generellt skulle vara ovana vid vinterkörning, men den här killen var det.

Min uppfattning är att det nog också var precis det hon hade menat från början.  Busschauffören var helt enkelt en ung och därmed tämligen oerfaren förare, såtillvida att han kanske aldrig tidigare hade kört i ett väglag som detta. Att det var en svart kille var totalt ointressant. Ändå hasplade det ur henne.

Det fick mig att tänka att det är väldigt små lådor vi lever i, tankemässigt.

Det är två scener som är mina favoriter från dubbeljakten i vinter-OS, den 20 februari i nådens år 2010. Ingen av dem är uploppsrakan eller Hellner som skär mållinjen, de sekvenser vi kommer att få se spelas i våra teveapparater oändligt många gånger i generationer framöver.

Den första är den, som jag aldrig såg i direktsänding. Jag hade stängt av teven av pur nervosistet. När ryssen med bestämdhet närmade sig, trött på att bli tillbakahållen av vitklädda svenskar som körde cykeltaktik, fast besluten att äntligen gå ikapp den svensk som legat i majestätiskt ledning i nästan 15 kilometer och när kommentatorn ropade att Northug, Den Fruktade Norrmannen, var på väg upp. Då orkade jag inte längre. Min puls var redan skyhög, jag hade inte kommit ihåg att andas på minst en kilometer. Jag tänkte på Björn Lind 2006, jag tänkte på straffläggningen mot Rumäninen 1994, och jag kände att jag inte orkade. Jag stängde av teven.
     Det som hände då var följande: ryssen Legkov kom äntligen i kapp Olsson, efter en abnormt lång tid, och i det läget kunde förväntas ett skeende som alltid uppstår i en sådan situation - att den uppåkne löparen till synes dör och i ett huj blir fem, tio sekunder efter. Men det förväntade inträffade inte. Olsson höll emot, svarade, tryckte ifrån, bet ihop. Ryssen kom aldrig förbi. Ryssen fick aldrig ens en skidspets ledning. Istället gick Marcus Hellner upp som tvåa bakom Olsson. Men det var fortfarande Johan Olsson som ledde, som ledde tills det var 33 sekunder kvar av loppet.

     Det var en av de mäktigaste känslor jag någonsin upplevt.
     Förvisso på reprisen, men det förtar på intet sätt upplevelsen. Den avstängda teven kvällen innan ingår som en del i det totala minnet av den 20 februari i nådens år 2010.

Den andra scenen är strax efter medaljkillarnas målgång, just när de har kramat om varann och Hellner har gjort sitt guldtjut. Då kommer ännu en vitklädd löpare på upploppet. När han klyver mållinjen för att gå in på en tionde placering sträcker han armar och stavar mot skyn och ansiktet klyvs i ett stort välkänt leende. Anders Södergren, skidåkaren i svenskarnas hjärta, är lika glad som sina lagkamrater och vi är lika glada som han är. Just bakom honom kommer en lealös rödklädd åkare. Med hängande huvud tar han sig håglöst över mållinjen. En slagen man. En norrman. Favoriten. Petter Northug.

Bonus: den tredje scenen jag tar till mig är den fjärde svensken Richardsson - när han efter sin målgång först hör att Hellner vunnit och gratulerar honom, men sedan i häpen glädje får höra att Olsson tog bronset.

När Elofsson gråter. Det är så stort och så mäktigt att jag inte ens klarar av att skriva om det. Det är i en dimension för sig. Jag har gråtit slut en hel hushållspappersrulle.