Betraktelser

Senaste inläggen

Av Lena M - 18 februari 2010 21:52

Jag berörs illa av vissa saker. Dödsfallet dagen före spelen började upplevde nog fler än jag som enormt tragiskt. Förväntan inför spelens start mattades betänkligt.


Majdics fall på inåkningen inför sprinten var hemskt att se. Men ännu sämre mådde jag av att se henne när hon gick mål efter kvalåkningen och värre ändå när hon åkte finalerna. Att se henne ligga i plågor efter målgång - och då visste vi inte ens att fyra av hennes revben var brutna! - gjorde mig illa till mods. Hon är tapper, Petra Majdic, lika tapper som Anja Pärsson. Hur dessa kvinnor kan tävla - i OS-finaler!  efter sådana fall, är helt obegripligt. De flesta vanliga människor skulle ha dött eller blivit invalider för livet vid motsvarande olyckor. Jag beundrar dessa båda kvinnor högt. Men för mig hade de gärna fått avstå loppen efter sina fall. Möjligen vill de själva hellre ha den bronsmedalj de - bragdartat - åkt sig till.     
     Jag tycker det är lite otäckt.


När Hellner låg i målfållan efter 15 kilometersloppet mådde jag också dåligt. När minuterna gick och ingen, ingen!, kom och tog hand om honom, täckte honom med en filt, fick i honom vätska och socker, frågade hur han mådde, lade sin hand mot hans huvud, mådde jag ännu sämre. Jag fick stresshjärtklappning och kände mig nästan desperat.


Helena Jonssons tårar efter fyra bomskott och lika många tilläggsminuter och synen av hennes läppar som formades till "jag orkar inte" efter målgången var hjärtskärande. Jag ville bara gråta med henne.


Rollands fall - som såg så snopet ut, som nästan blev som ett roligt filmklipp, något att skratta åt - gav först en känsla av, attans då, stackarn. När man sedan får reda på att hon slitit av en sena - då skrattar man inte det minsta när fallet visas i repris efter repris, man vill inte se det igen överhuvudtaget.


Att en Ferry i kanonform startade så att merparten av hans lopp gick under just den stund när snön vräkte ner som värst, att en tafflig startfunktionär höll ACOZ kvar i fållan femton sekunder för länge och att ismaskinen pajar mitt under herrarnas 500 meterslopp och förstör min nattsömn, den obegripliga skidskyttegrafiken, Ostbåges och Grenemarkarns förvirrade och i munnen-på-varann-pratande - ja, allt är irritationsmoment som gör att att OS mest känns som ett nödvändigt ont som måste genomlidas.


Av Lena M - 18 februari 2010 17:47

Kära skattebetalare!


Ni som med era skattepengar betalar lönen för mig och mina kollegor på Den Statliga Myndigheten , ni ska inte oroa er för att vi slösar med dem i onödan. Full valuta, det är mottot på min avdelning.

Vi har haft seminarium å konferensanläggning. Och sådana seminarier brukar ju vara vilodagar som innehåller mest rast och mat och där inte många timmar handlar om arbete som leder någonstans. Där högavlönade och chefer och andra paschor på huvudkontoren sitter och pöser i godan ro i djupa skinnfåtöljer. Trodde man.

Vi skulle starta vårt program klockan nio, men redan halv nio var alla på plats. För att hinna med även en extra arbetsuppgift efter lunch, tänkte vi sluta förmiddagspasset tio minuter före tolv för att hinna äta lunch utan stress. Men inte förrän fem över tolv satt vi till bords. Där följde vi upp det vi jobbat med på förmiddagen och 35 minuter senare fortsatte vi arbetet. Detta efter att hastigt ha tagit ett beslut att dela upp gruppen, för att utnyttja tiden på effektivaste sätt, så att bara fyra personer åkte på det extra uppdraget medan sex stycken stannade kvar och arbetade. Kafferasten bestod av att vi reste oss upp och hämtade en kopp kaffe och drack medan vi fortsatte arbetet. Samtidigt som vi diskuterade en frågeställning och tog fram en arbetsprocess skrevs minnesanteckningar och färdigställdes en powerpointpresentation, som vi använde för att redovisa för kollegorna när de kom tillbaka. Allt-i-ett för samma pris.


Halv sju på kvällen skulle vi sluta dagens arbete och fem över halv var chefen tvungen att säga ifrån att vi måste avsluta.


- Det vilar inget dödkött runt det här bordet, som en av kollegorna sammanfattade dagen.

Av Lena M - 13 februari 2010 20:16

Bidrag nr 1

Jo, han är ju söt, pojken. Mer är det inte.


Bidrag nr 2

Snygga killar, snygga kläder - och balkanmusik är alltid rätt. Tyvärr är låten lite långtråkig.


Bidrag nr 3

Låg inte den här låten på Svensktoppen i fyra veckor 1971? Lika bortglömd av alla som den här blir, redan en minut efter att Espinozan klivit av scenen.


Bidrag nr 4

Vad i herrans namn skulle låtskrivarna med upp på scen att göra? Den här låten, som jag gillar, borde utmärkta dansbandet Highlihgts ha framfört helt på egen hand. Sångaren är söt som socker och tajta vita jeans är alltid helrätt på magerlagda unga män. Snyggare skor och en annan jacka nästa gång, tack och väck med det medelålders paret. Då blir det åtminstone andra chansen.


Bidrag nr 5

Förra året hade vi Rico och i år har vi Pauline. Det här soundet och den här stilen gillar jag. Coolt, rakt igenom. Den här ska direkt till finalen.


Bidrag nr 6

Han hade mig vid första tonen. När Andreas Johnson sjunger känns det... nej, det här är en anständig blogg. Men det är inte mest i huvudet, hjärtat eller magen det känns. Johnson är inte söt, inte vacker - han är läcker.


Bidrag nr 7

Jag gillar inte Nordman och andra sådana där band som påstås spela "folkmusik". Däremot fullständigt älskar jag fiol, helst i just folkmusik. Moréus och hans spelemän från Orsa kan jag inte säga något ont om. Men jag orkar inte med den här låten. Under sista minuten får jag eksem, utslag och allergiska besvär. Men folket, det infantila svenska folket, kommer att rösta detta till final. Det är nämligen fint och rätt att tycka att det är bra. Nej. Ge mig Gärdebylåten istället, då ska jag rösta.


Bidrag nr 8

Vad är det här för människa? Aldrig hört eller sett henne förut. Låten, den vill jag inte höra igen.


Johnson och Pauline ska till final.  Highlights och Dogge ska till andra chansen.

Av Lena M - 13 februari 2010 12:46

I et tidigare inlägg redogjorde jag för all jävulskap tillvaron utsatte mig för.
     Hissen står fortfarande aldrig framme på det våningsplan jag ska åka ifrån och jag får vackert gå och bära ett par hundra meter från bilen varje dag för att mina grannar har snott de bästa parkeringsplatserna.
     Reklamen i tv-sändningen som alltid startar i samma ögonblick jag sjunker ner i soffan med en macka stör mig dock inte längre. Alla reklamkanaler försvann nämligen ur min ruta när jag bytte min gamla tjockteveapparat mot en stor ny fin platt. Ett, två, fyra, sex och 24 är allt jag numera kan se. Alltså får jag läsa en gammal tidning istället när jag kommer hem från jobbet. Synd bara att det har blivit så jobbigt att läsa, mina åldersstigna ögon ser ju inget längre. Glo i väggen funkar rätt bra, å andra sidan.

Blomkålen har fått sin rättmätiga standard och är inte längre en zuccini för 69 kronor kilot. Den snälla butiksföreståndare skickade mig ett presentkort på 75 kronor som kompensation för de 45 kronor jag hade betalt för mycket. Rimligt.

Jag har fortfarande inget lyse i köket, inga nya springskor och historien om ett annat par skor och räkningar för dem - den orkar ni inte höra. Eller snarare - jag orkar inte berätta den, för jag blir så arg. 1 300 kronor som jag inte kan få tillbaka och ett par skor jag aldrig har velat ha, fy fan på ren svenska, vad det alltid ska jävlas!

Av Lena M - 11 februari 2010 18:13

Jag ringde till min pappa idag.

     - Hej, det är jag.

     - Hej du.

     - Vad gör du?

     - Jag kom just hem. Jág har varit till sjön för att se hur mycket snö det låg på isen.

     - Hur mycket snö var det då?

     - Mycket.

Av Lena M - 10 februari 2010 21:51

I ett tidigare inlägg berättade jag, mer eller mindre som en bisak, om att jag behövde en sladd till tangentbordet på min dator. Jag var lite upprörd när jag skrev det inlägget, allting jävlades med mig. Tillvaron var emot mig. Inte ens en sladdjävel kunde man få tag på.

Bara ett par dagar senare kunde jag berätta att en ängel, någon jag känner, uppenbarat sig.

Men hjälp mig nu läsekretsen - vem var han?

Av Lena M - 9 februari 2010 21:13

Det var synd att Thomas Gustavsson åkte ut i nattduellen mot Sjöberg. Det är så väldigt lätt att tycka mycket om Gustavsson. Jag har fortfarande kvar varvtiderna från 10 000 metersloppet 1982 - samtliga heat, nedtecknade för hand på kollegiepapper. Fast det har kanske inte någonting med Gustavsson att göra.
    Men det var också ett lovvärt möte mellan en skrävlande långskånk och en klok och mogen man, som den mogna mannen hade förtjänat att vinna. Om inte annat för att få se Sjöbergs reaktion på en sådan nesa.

Å andra sidan är det kul att ha skrävelpellen kvar i programmet. Det tycker nog alla, utom Holm.


Håller, det gör jag på Brolin.

Av Lena M - 8 februari 2010 18:59

Säga vad man vill om fryskalla vinterdagar jämfört med stekheta sommardagar, men maten blir inte förstörd på vägen hem från affärn en dag som idag i alla fall.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards