Jag stod längst bort i korridoren, utanför ett sammanträdesrum i väntan på min tur att komma in och hålla en föredragning, förberedd med mina anteckningar i näven. Ute i god tid. Tidtabellen för mötet som vanligt något försenat. Just i slutet av denna bortersta korridor vid den kodlåsta dörren ut mot interntrappan och garaget ligger också ingången till vaktmästeriet. Jag hörde deras eftersmiddagsnack när de ropade till varann över hyllorna.

     - Läget Tompa? Klarar du dig?

     - Ja, för fan, jag är klar med mitt för längesedan.

     - Annars kan jag hjälpa honom, hörs en ny röst ifrån fönsterplatsen. Jag kan vara hans mentor!

     - Haha, du kan få adoptera mig om du så gärna vill!

En kort tystnad medan de slår på sina datorer, sköter det administrativa, tidrapporterar, läser mejl, kollar intranätet.

    - Jaha, imorgon kommer chefen hit alltså.

     - Ah, möte. Då gäller det att skärpa sig.

     - Du tänker väl på vad du sätter på dig för kläder, fint ska det va'.

     - Ja, imorgon måste vi ha kostym vettu!

     - Kostym? Du är rolig du. Det ska jag ha när jag dör. Inte förr.

     - Kostym i kistan? Hasse ställer sig upp och kastar sig in i samtalet. Nä'ru - när jag dör och ligger där i kistan ska jag vara naken.

     Ett lätt fnissande uppstår. Jag tänker mig att jobbarkompisarna föreställer sig Hasse näck för sin inre syn. Och Hasse fortsätter:

    - Med en slips knuten runt pitten!

Vad som händer därefter kan jag tyvärr inte redogöra för, eftersom jag faller dubbelvikt i ett hysteriskt skrattanfall framlänges in genom dörren till vaktmästeriet, tappar mina anteckningar och ber en stilla bön att väggarna är välisolerade in till mötesrummet där chefsdelegationen sitter med sina Viktga Ärenden. Jag vet bara detta: jag gillar våra vaktisar!

Men gud vad folk är töntiga!

Carola ger, i sångtävlingsprogrammet som på svenska heter "The Voice", beröm till en av sångarna att ”… där du står i din resning…” och alla börjar fnissa: publiken, hennes hjälpreda, programledare och killen själv, vars sång Carola just håller på att hylla så att han istället borde röras till tårar av glädje.
     Carola ignorerar proffsigt och fortsätter sitt resonemang. Men likförbannat måste programledaren sedan ge henne en pik för valet av ordet ”resning” och då faller tyvärr Carola och börjar bortförklara med att hon menade ”resning av håret på armarna”. Nej, det gjorde hon inte. Hon använde ordet på ett helt adekvat sätt – men idioterna i hennes omgivning är pinsamma ursäkter för vuxna människor.

Pitt.       <----------------- fnissa här.

  /\

   |
   |

rodna här.

Det är något som kan hända vem som helst, heter det i en svensk version av en poplåt i dansbandstappning.

Något som ofta händer mig är att jag sitter i godan ro med en vän och pratar och fikar och så kommer det en människa och säger:

     - Ursäkta mig, men vi stänger nu.

Först in, sist ut kan man också kalla fenomenet.

Det kunde man gett sig den på.

Jag satt och lyssnade (läs: sjöng för full hals) på den gamla dängan Tänd ett ljus, med gruppen som kallade sig Triad. Som sig bör i juletider. Jag slogs så av tanken hur mycket bättre röst Lasse Lindbom har, än Niklas Strömstedt. Funderade lite på hur det ändå kan komma sig att Strömstedt är den mest kände och folkkäre av dem, när Lindbom borde varit landsidol i årtionden nu.

     Jag tänkte vidare på att inte bara Strömstedts röst är så mycket mesigare än Lindboms, och därför inte förmår lyfta en enda låt, utan att hans egna låtar också är som skrivna direkt för radiokanalen Menlösa hits 104 komma sju. Värst av alla är ju den där låten med den förbannade döda fågeln. Den låten ogillar jag nästan lika mycket som Bär ner mig till sjön med Peter Lundblad som ska allsångssjungas varenda jävla sommar.

Men så kunde jag inte komma på vem den tredje medlemmen i Triad var så jag googlade och fann att det var gitarristen Janne Bark. I texten på Wikipedia om Triad stod också följande att läsa:

"Sedan var det dags att följa upp framgången med en LP. De var osäkra på hur de skulle följa upp sin a capella-hit; det kunde ju inte gärna bli en hel platta med bara skönsång. Det blev en inte helt problemfri inspelning, de tre hade svårt att enas om hur det skulle låta. Niklas hade t ex skrivit en låt som de andra, speciellt Lasse Lindbom, tyckte var i mesigaste laget. Under ett stormigt möte på Riche bestämdes att låten inte platsade. Niklas blev inte glad. Plattan kom ut och sålde hyfsat men blev ingen succé, som högst låg den på plats 44 i maj 1988. Dessutom hade gruppen funnit att de glidit isär musikaliskt, så Triad lades ganska snabbt på is.

(Till sommaren ringde chefen på EMI, och undrade om Niklas kunde få ge ut in den refuserade låten solo. Det fick han; resten är historia: låten var Sista morgonen, starten på Niklas framgångsrika solokarriär)."

Försvaret vilar.

Det är säkert 15-20 år som jag gått till samma vårdcentral nu. Dock är det inte samma läkare jag träffat hela tiden. Alla utom en har hursomhelst varit väldigt bra. Och nästan ingen har haft ett svenskklingande namn och deras dialekt har också avslöjat att de inte vuxit upp i Sverige. Detta har gjort att jag har fått en fördom, eller ska vi kanske hellre kalla det en fäbless, nämligen att iranska läkare är att föredra. Den läkare jag nu har haft turen att gå till i flera års tid är måhända inte iranier dock. Men han är ganska gammal, heter Josef och är helt fantastisk. Och han är inte uppvuxen i gamla Svedala. Hans visdom är stor.

I veckan uppstod omständigheter som gjorde att jag, efter att ha konsulterat en annan läkare (gissningsvis polack) per telefon, behövde träffa en läkare. Jag ska inte trötta er med hur det gick till för att beställa en tid ("det är torsdag idag, då kan du inte boka tid till på onsdag, vi kan bara boka sju dagar i förväg" "men jag visste inte igår att jag skulle behöva träffa en läkare efter jul", "Doktor Josef är ledig några dagar nu, men han jobbar på onsdag och då finns det lediga tider hos honom", "vad bra, det är ju då jag vill komma", "men dem kan jag inte boka nu, du måste ringa på tisdag och boka tid till på onsdag. Om det finns någon ledig tid kvar då..." "så man kan bara boka tid sju respektive en dag innan?" ...... ) men för att göra en lång histora kort fick jag istället en tid hos en annan läkare (för alla tider till Dr Josef på onsdagen blev bokade direkt, "du skulle ha ringt klockan åtta". Mm, men jag ringde klockan nio och fick då telefonsvarsbesked att de skulle ringa upp mig klockan 12.35 för bokning).

      - Du är väkommen klockan halv nio imorgon till Doktor Helin.

Aha, en svensk läkare, tänkte jag besviket, och såg framför mig en medelålders storväxt man som heter Sten, Roland eller Bertil, rekorderlig och lite stram.

Onsdag morgon klockan halv nio i kassan på vårdcentralen frågade jag sköterskan:

     - Vad var det doktorn hette nu igen..... men innan jag hann säga "var det Helin eller Hallin" svarade sköterskan:

     - Doktor Helin. Varsågod att slå dig ner och vänta där.

Så kom en ung, mörkhårig kvinna och ropade mitt namn. Jag reste mig och gick emot henne och tänkte att ojdå, doktor Helin var tydligen inte en man. Nej. När jag slängde en blick på namnskylten till rummet hon visade in mig i framgick det att Helin, det var den goda doktorns förnamn.

Det är inte omöjligt att hon en gång föddes i Iran. Eller snarare i Turkiet kanske. Nåja. Nästa gång får jag träffa min egen doktor Josef igen.

- Det är inte lätt att vara smal, när man är vit.

Tyckte jag att en kollega sa i kontorslandskapet till sin kollega på andra sidan gången. Men det han sa var:

- Det är inte lätt att vara smal, när man är rik.

Jag tycker i och för sig att båda är rätt roliga.

Svårast av allt måste väl vara att vara såväl rik som frisk som smal. Och vit.  Ändå är det vad alla skulle välja framför fattig, sjuk och tjock. Och svart. Värre blir det om man ska välja mellan rik och sjuk eller frisk och fattig. Eller, ve och fasa: rik, frisk och tjock konta sjuk, fattig och smal. Och vilket sinne skulle du avstå om du var tvungen att välja mellan hörsel och syn? Detta sistnämnda var frågan vid dagens lunch med två andra kollegor. Och där löd devisen: Hellre döv än blind.

Själv tänkte jag satsa på: fullt frisk, rik, lycklig, vacker, vältränad, stark och snygg. Med en lätt rosa hudton.

"Jag tittade på Ensamma mammor på trean. Det är ju rätt förfärligt, tänk på barnen. De har inte bett om att hängas ut sådär. Och samtidigt - vad är det för folk som är med i sådana där program? En gång var det en mamma som skulle dejta en jättesnygg karl. Lång och blond och välutbildad och bra på alla sätt. En riktig drömprins tänkte man ju då. Men om ni tänker efter lite. Om man är 37 år och ser så bra ut och allt så'nt där, men ändå är ensam - jamen ni hör ju - då är det något fel! Jag menar, det finns såklart skäl till att han är ogift. Så det var nog inget kap för den där mamman."

Själv har jag inte tv3.

Förra veckan gled jag in i Solna centrum med min rallyröda Skoda. Jag hade en läkartid på vårdcentralen på morgonen och svängde in mot trottoaren för att parkera, man vill ju stå så nära som möjligt. Man kommer inte i överdrivet god tid, bara såpass att man hinner. Men denna dag var det väldigt få bilar som stod parkerade längs gatan och jag tänkte att det är bäst jag kollar på p-automaten att man verkligen får parkera här idag, innan jag stoppar i mina enkronor. Jag hinner inte mer än kliva ur framstätet så kommer en uniformerad Securatsvakt med batong och allt gående emot mig. Jag hann tänka att hon skulle be mig avlägsna mig genast, jag hade ju ställt mig just framför Handelsbanken, och det var säkert ett pågående rån där. Eller nå't.

     - Ursäkta mig, sa vakten.

     - Ja?

     - Idag är det onsdag.

     - Eh, ja?

     - Och då vet man, om man hade läst på skylten ...

     (herregud, vad vill människan, jag har en tid att passa och jag måste fixa en parkering)

     .... att på onsdagar är det parkeringsförbud här.

Väktaren drog in andan för att, i samma entoniga röstläge, fortsätta sin föreläsning. Men jag avbröt med ett "Bra, tack!" och hade satt mig bilen, startat och var halvvägs till parkeringsdäcket innan hon ens hunnit läsa parkeringslagens första paragraf.

I onsdags var jag i Hagalunds centrum tidigt på förmiddagen. Jag hade en tandläkartid. Jag parkerade som alltid på den parkeringsplats som ligger precis utanför tandläkarmottagningen. Som vanligt fanns det flera platser kvar att välja bland. Det brukar väl vara omkring halvfullt på den här parkeringen, ibland lite mer. Idag var det snarast lite mindre. Jag klev ur bilen och skulle börja gå mot p-automaten för att stoppa i mina enkronor. Då kommer en uniformerad Securitasvakt ut ur sin tjänstebil och säger:

     - Hej!

     - Hej?

     - Ska du parkera?

     - Ja.

     - Ska du stå länge, eller?

     - Ja, en timme. Jag ska till tandläkarn.

     - Aha. Då måste jag be dig ta en annan parkering, för här är det förbud att parkera fram till klockan elva på onsdagar. Du vet det ska städas.

     - Jaha. Jag tittar mig omkring efter var det kan finnas någon annan parkering. Väktaren pekar över gatan:

     - På den där parkeingen kan du stå.

     - Tack!

Två sätt att lösa samma arbetsuppgift.