Senaste inläggen
Det startar redan vid tvåtiden i natt:
Jag samlar på skyltar. Den här är bra:
"Hundar får ej vistas lösa och förorena inom området"
Nehej. Får de förorena om de vistas där kopplade då alltså?
För övrigt grämer jag mig över att jag inte hade kameran med mig igår när jag stod vid den där skylten och tittade på den lösspringande rottweilern som 1) bajsade vid en buske, 2) pinkade på en sten och sedan 3) sprang lite fram och tillbakanosande över bilvägen som går genom området ifråga. Det där området där hundar inte får springa lösa alltså. Och absolut inte förorena samtidigt.
Ove berättar på fikarasten, apropå ämnet uniformer som diskuterades, att:
- För tio år sedan, när jag var gift med en sjökapten, ...
Jag minns inte riktigt vad hans berättelse gick ut på, jag vet bara hur jag själv reagerade när han fortsatte:
- ... och hon sa att ....
Då hajade jag till och fick göra en hastig omstrukturering av de inre bilder som Oves berättelse frammanat.
I min tankevärld är det uppenbarligen inget som helst uppseendeväckande eller överhuvudtaget noterbart med att en man är gift med en man. I min sinnevärld, däremot, är det tydligen helt otänkbart att en kvinna kan vara sjökapten.
I samma ögonblick som Ove sa "sjökapten" såg jag en man framför mig. Detta utan att det behövdes någon omvandlingsprocess i min hjärna från "när jag var gift med", vilket borde ha väckt en bild av en kvinna. Det är kanske vanligare att män är gifta med män än att kvinnor är sjökaptener. Det säger kanske mer om samhällsstrukturen, än om mina inneboende fördomar.
Längs trottoaren på en gata en helt vanligt vardagkväll i en helt vanlig svensk stad: två små medborgare kommer susandes.
- Sisten fram är en skit!
- Men jag är inte med!
- Sisten fram är en skit!
- Men jag är inte med!
- Sisten fram är en skit!
- Men jag är inte med!
- Sisten fram är en skit!
- Men jag är inte med!
- Sisten fram är en skit!
- Men jag är inte med!
Det ena barnet sprang, det andra körde på en sparkcykel på hjul. Det ena barnet låg en halvmeter före i färdriktningen. Den ena var pojke, den andra flicka. Gissa vem som var vem i dramat ovan.
Om två månader har jag förvärvsarbetat på heltid i 32 år. Det är mer än 40 år sedan jag började grundskolan. Jag har bytt mitt körkort tre gånger. Jag röstade i kärnkraftsvalet. Mina gamla klasskamrater fyller 50 år i år (herrgud vad gamla de är). Jag åt pizza för första gången när jag var 17 år. Jag vet var jag var och vad jag gjorde är jag fick höra att Palme var skjuten till döds. Jag kunde texten till Man ska leva för varandra med Trio med Bumba utantill. Rättelse: jag kan texten till Man ska leva för varandra med Trio med Bumba utantill. Jag dansade till Forbes gäng, två poäng. Jag var 35 år fyllda när jag köpte min första mobiltelefon.
Jag har varit med.
Men när jag häromdagen letade bland gamla papper och fotoalbum gjorde jag en förfärlig upptäckt: Jag har inte förändrats överhuvudtaget sedan högstadiet.
Jag har samma frisyr och samma hårfärg idag som när jag tog studenten. Jag har exakt likadana kläder och samma stil och smak som jag hade som tonåring, Till min förvåning ser jag att vissa klädesplagg och några par skor faktiskt inte bara är identiskt lika dem jag bar 1982 - det är exakt samma plagg och samma dojjor. De gardiner jag har i köksfönstret hade jag i vardagsrummet 1984. Golvlampan bredvid min soffa stod i mitt rum i barndomshemmet redan på tidigt 70-tal. Den porslinsmugg jag dricker kaffe ur hemma i lägenheten finns med på ett foto från mitt kontorsrum på jobbet 1980. Den är från Höganäs och rosamelerad till färgen. Ni tror mig inte nu, men jag har en blå kajalpenna, som jag fortfarande använder, som jag köpte på Domus i Norrtälje medan jag fortfarande gick i skolan. När jag läser kåserier jag skrivit i skoltidningen när jag gick i 8F är det som att läsa en betraktelse i bloggen anno 2011. Jag är lika betagen av Nick Nolte fortfarande, som jag var kär i Tom Jordache i Fattiga och rika.
Och jag drömmer fortfarande om den stora kärleken.
Min mobiltelefon ringde när jag satt i godan ro och arbetade mitt på blanka eftermiddagen. Jag svarde med mitt namn och en ung kvinnas röst frågade om det var det namn jag just svarat med, vilket jag bekräftade.
- Ja hej jag heter Linda och ringer från Expido och jag har en inbjudan till dig. Känner du till Ljunglöfska slottet?
- Ja, det gör jag.
- Åh, vad bra! Jag har en inbjudan till dig....
Här avbryter jag, för jag har ingen aning om vem jag pratar med och vad det kan tänkas handla om, och säger ursäkta att jag avbryter dig men jag uppfattade inte vilket företag du ringer ifrån. Den unga forcerade rösten säger åter att hon ringer från "Xspeed" eller något och blabla bla bank eller vad hon sa, någonting inbjudan bla bla bla.
- Men nu kom jag av mig, vad var det jag skulle säga nu igen!
- Jag är ledsen att jag avbröt dig men jag vill gärna veta vem jag pratar med....
- Vad var jag nu igen, javissst ja, jag har inbjudan till dig Lena och .......
Jag lät, luttrad, flickebarnet läsa färdigt från sitt manus utan att avbryta henne igen och utan att jag förstått riktigt vad företaget hette och vad de har för relation till mig.
Så Linda kvittrar vidare om information blabla bla, du får veta om nyheter och vi ger information och vad som är aktuellt yadda-yadda och vad man ska tänka på och uppgifter och kvitter-kvitter-kvitter både lunch och middag ingår och Lena, inbjudan är helt kostnadsfri (jaha, men själva närvarandet då, vad kostar det? Men det sa jag inte, för jag ville inta avbryta igen) och det förpliktigar inte till någonting alls utan är helt förbehållsfritt. Och så slutklämmen: Och så kan du ta med dig informationen till din bank sedan.
Aha, bank. Det var tur att hon nämnde det, för bland all den där informationen om informationen man skulle få framgick det ingenstans vad det var man skulle få information om. Men antagligen pengar, försäkringar och ekonomi då, drog jag slutsatsen medan jag fortfarande undrade vad Estibo var för företag och vad hon menade med "din bank". Jag har fördelat mina pekuniära resurser på tre olika banker - vem av dem hade bett det här bedårande fruntimret ringa mig? Så jag frågade:
- Alltså ursäkta mig, men ringer du till mig helt random liksom?
Nej oh nej, inte var det någon slump att jag just jag, Lena, fick den här inbjudan. Jag var utvald, minsann, och detta på några olika kriterier. Ni må förlåta mig för att jag inte orkade fråga vilka. Istället, för att komma till skott och helst avslut av detta samtal, frågade jag:
- Alltså, för att kunna svara på om jag är intresserad eller inte behöver jag veta vilket datum den här informationen äger rum.
- Har du en almancka framför dig?
- Öh, ja. (Det ska väl du skita i om jag en almancka framför eller bakom mig eller i minnet),
- Om du slår upp nästa vecka.
- Eh. Har ni inte bestämt vilken dag ni ska ha den där informationen eller?
- Jodå!
- Du skulle inte bara kunna säga vilken dag det är då?
- Jo, det är den 18 maj.
- Okej. Den dagen kan jag inte.
- Men vilken tid kan du inte? Vi har både ett tillfälle vid lunch och ett på kvällen.
- Jag kan inte den 18 maj.
- Aha! Men jobbar du långt bort eller?
- Öh. Eh. Va'? Om du menar om det tar lång tid att ta mig till Ljunglöfska så kan jag lugna dig med att jag har cykel, så det går snabbt, föralldel.
- Åh. Nej. Jag menar centralt. För vi har informtioner på vårt kontor i city också.
Jag lyckades få ur henne vilka tider och dagar dessa informationstillfllen låg, men jag hade löpträningspass, Vårruset och åka ut till landet de kvällarna och Linda tyckte, lite uppgivet, att det var väldans vad jag var upptagen då. Och då, hör och häpna, tackade hon för sig och avslutade samtalet.
- Tack själv och tack för inbjudan, ändå, sade jag, men då hörde jag att hon redan lagt på luren.
Säger det här något om mig, eller om samhällsstrukturen, staden där jag bor eller den allmänna tidsandan? Och i så fall - vad säger det?
Jag flyttade till en ny stad och hamnade i en annan värld. Detta trots att flytten i kilometer räknat inte var längre än fyra. I min nya stad fick jag två nya tobaksaffärer att frekventera - en som ligger lite längre bort, där Posten finns, och en som ligger nära. När jag första gången besöker den ena butiken och killen bakom disken öpnnar munnen klingar stockholmskan fram. Och jag reagerar.
Samma hände i den andra, mer närliggande, tobaksaffären. När jag första gången gick in i den slogs jag av samma reaktion så snart mannen bakom disken hälsade på mig. Och så kommer tanken: "Han är ju svensk".
Inte för att jag brukar springa i tobaksaffärer utomlands och inte för att alla andra tobakshandlare i Sverige är utlänningar. Men så van är jag vid att i alla tobaksaffärer talar expediterna en svenska med brytning av något exotiskt. Riktigt vad har jag aldrig någonsin reflekterat över. Jag har överhuvudtaget aldrig funderat över på vilken dialekt dessa herrar (för det är nästan bara män) talar. Först när jag flyttade och hamnade i en tobaksaffär där dialekten var så tydligt ursvensk med stockholmsklang hörde jag.
Alla behöver en egen och nära tobakshandlare. Livet är inte fullödigt utan dem. Att lämna in tipset, köpa choklad, fylla på kontantkortet, hämta paket och köpa Aftonbladet måste göras i det godmodiga samspråket med mannen, eller kvinnan (för det händer att det är damer), bakom disken i världens bästa närbutik, tobaksaffären.
Hur de pratar bryr jag mig inte så mycket om. Att de pratar är vad som är viktigt.
Det är väl ingen konst att bli halvgammal - det vill säga fylla 50 år - när man har sådana vänner som jag.
Dels alla glada som kom och förgyllde min fest. Dels alla som hört av sig och gett mig presenter och blommor - så många och så mycket och så fina saker att jag är fullständigt överväldigad. Allt blev precis som jag ville!
Det började redan några dagar före själva Högtidsdagen (som man sa förr i tiden när folk blev riktigt gamla. Tyckte man då. Nu förstår man. Det var en högtid, det var det faktiskt) på jobbet med vacker blombukett och ett ceriserosa påslakanset i bomullssatin. Det hade jag skrivit på min önskelista för att underlätta för kollegorna som "åkte på" att fixa presenten. Eftersom jag vet att vi firar jämna födelsedagar och eftersom jag blivit tillfrågad om jag ville bli firad (såklart jag vill!) så jag blev jag inte på något sätt överrumplad eller överväldigad av detta. Men att jag också fick en fantastiskt mjuk och fin ullpläd i matchande färger, en vacker skål av glas fylld med geléhallon och Anthon Bergs marsipanbröd med rosa cellofanomslag - ja, då blev jag riktigt rörd. Chefens korta men kloka tal, att så många varit med och samlat och dessutom deltog på tårtkalaset - det var över förväntan.
Sedan fortsatte firandet dagen före själva Högtidsdagen när löparvänner under Skövde 6 timmarslopp gratulerade mig med kramar och glada tillrop. Redan vid hotellfrukosten fick jag presenter - ett supersnyggt vitt pannband och ett alldeles eget, personligt träningschema. Att någon (Micke) lagt ner tid på att skapa det, till mig, uppskattar jag så mycket att jag inte finner ord för det. (Men jag är ganska säker på att givaren skulle känna uppskattning om jag faktiskt följde programmet).
Senare på kvällen fortsatte det med fint inramat fotocollage, bubbel och härligt umgänge i hotellbaren.
På själva Högtidsdagen satt jag i bilen och körde hem. Min förra chef ringde och min dåvarande (ja, vi har bytt igen) sms:ade - tänk att de kom ihåg det, en söndag. Och pappa ringde såklart. Och flera sms från kompisar och en fylld sida på Facebook. Trots att själva Högtidsdagen inte firades kände jag mig tänkt på.
En vecka senare var det dags för festen - och isses, så mycket blomprakt! Från en liten vitmålad trätunna med gula och blåa penséer via tulpaner i parti och minut till romanstiska rosa rosbuketter och ensambler med krokus och mycket mer. Jag fyllde en 120 liters plastsäck för att få med mig allt hem. Och jag hade faktiskt inte räknat med blommor, alls. Ibland är det roligt att ha fel.
Jag fick en varukorg. En egen. Ja, en sådan som man handlar livsmedel i på Konsum och ICA. En grå, av plast. I den låg bland annat ett par sportstrumpor, en gummianka med Elvisfrisyr, tio sorters vodkanubbar, chokladtryfflar, en burk honung, ett roligt frågesportspel (som heter Sportfåne - det kan ju inte bli bättre) samt 1,7 kilo skumtomtar. Har ni eller någon ni känner - jag säger någon överhuvudtaget - fått en sådan femtioårspresent? Nej, verkligen inte.
Jag fick presentkort på Löplabbet, Plantagen, Stadium och trisslotter (som jag inte har skrapat än. Jag kan vara en halvgammal miljonär).
Vårlökar, blomsterfrön och två krukor sådda med frön till tomatplantor - så här några veckor senare har skotten tagit sig och vuxit sig livskraftiga och ska planteras om och snart ställas ut på balkongen.
En virkad väska, hur cool som helst. Helt rätt. Och framförallt mycket snyggare än den jag virkade själv omkring 1973 i orange och blått. Den här är vintervit och gav Kristina en svullen tumme, som hon glatt visade upp när hon överlämnade presenten.
Ett silverarmband. En fantastiskt vacker länk. Hade jag själv gått in i en guldsmedsaffär och valt ett armband, hade jag med stor sannolikhet valt exakt en sådan här modell. Men grejen är - att det här armbandet hade Monica gjort själv. Hon har tillverkat länken. Som värsta silversmeden. Det gör att jag blir glad i hjärtat varenda dag jag har det på mig (vilket är väldigt många dagar varje vecka).
Gamla klasskamrater (ja, de är ju faktiskt femtio de också, nyss fyllda eller mer eller mindre snart) hade skrivit sångtexter till gamla godinglåtar. Texter som handlar om mig och dem och våra gemensamma minnen från skoltiden. Egenhändigt skrivna till "Ballroom Blitz" och "Det börjar verka kärlek banne mig" av Drutten, Jois och Uffe och egenhändigt framförda med gitarrkomp av kvällens attraktion Ulf-Christerz.
Jag fick planterade träd i Afrika och hjälp till behövande barn och en startplats i valfritt lopp i Jämtland och inbjudan till afternoon tea med en 60-åring.
Böcker - om löpning, om inredning och trädgård, om nostalgi och fotbolls-VM.
En klippbok - om mig. En välarbetad, snygg och rolig kavalkad av mina uppväxtår, komplett med brev mellan mig och Annika om våra funderingar kring killar och plugget och så'nt, när vi var elva år. Foton från våra tonår (vilken fantastisk kropp jag hade då - lång och smal med ben som en 800 meterslöpare) och roliga kommentarer.
Ett inramat diplom från Skattjakten, för de femton år jag deltagit, utan att springa. En häftad folder med ett urval av mejlkonversation mellan Jim och mig - en fullständigt hysteriskt rolig läsning. En mapp med träningpass, testresultat från maxpulstest och konditionstest och andra löparminnen från vår löparcirkel för snart femton år sedan. Löpargubbarna höll fina tal på festen. Livet är fyllt av mellantider. Och jag kan aldrig få nog.
Handstickade raggsockor och ullvantar, mjuka som lamm.
Och någon påstår att jag ska åka till Berlin.
Nu är jag bara orolig att jag har glömt nämna något av allt det fina jag fått. Må ni förlåta mig i så fall. Tack tack tack tack - ni är underbara och det är er, och bara er, förtjänst att jag älskar mitt liv!