Kära läsekrets. Hur många par skor är ett sedvanligt snitt att ha i hallen i en normalstor familj bestående av en person?

Jag hoppas att svaret är 16.

För det är så många par skor som står i min hall just nu. Och det är bara tre av dem som är löparpjuck. Och inte ett enda par är tofflor eller andra reservdojjor. Inte ens ett par gummistövlar. Sweet sixteen.

Hur ser det ut i era hallar?

Men framförallt - är jag normal?

Alla dessa val.

     Det var lättare förr i tiden. På åttiotalet. Man ringde med Televerket, skickade brev med Postverket, fick restskatt av Skatteverket, strömmen kom från Elverket, hämtade medicin på Apoteket och fick bilen godkänd av Svensk Bilprovning. Inga oklarheter där inte.

Ta det här med elen. För tio år sedan fick vi möjligheten - jo'rå - att välja en annan elleverantör än statliga Vattenfall. Det var inte så många som gjorde något val. Allt rullade på, mätarna tickade, elskåpen var intakta i våra fastigheter.

     Men man kan tjäna tusentals kronor på att byta leverantör, sägs det i kvällspressen. "Så tjänade familjen Lundström femtusen kronor på ett år" ropar nätbilagorna.

     Och även om man inte byter elbolag så måste man ta aktiv ställning till om man ska ha fast, rörligt eller tillsvidarepris. Tillsvidare är det sämsta. Det är ett avtal som bara rullar på, med en hög kilowattkostnad. Rörligt pris följer tillgång och efterfrågan, marknaden, dollarkursen och vädret. Ni har väl hört den gamla slagdängan "Först så går det upp, så går det ner, så går det upp. Sen så går det ner, så går det upp, så går det ner". Den handlar om det rörliga elpriset. Fast pris, slutligen, är ett tidsbestämt avtal där man betalar samma kilowattpris under hela perioden. Detta passar de fega, de som måste ha kontroll, de som inte handlar i aktier. Ja, ni fattar. De snåla, helt enkelt.

Fråga mig inte vad det är. Jag är inte helt korkad. Som gammal skattehandläggare är jag van att läsa blanketter och broschyrer från myndigheter, jag har fått lära mig förstå lagtexters tillämpning, jag har haft tusentals skriftväxlingar och muntliga samtal med jurister, handläggare, kanslister och vanligt folk genom åren. Jag är inte helt korkad när det gäller att förstå siffror och skriven text.

     Men elräkningarna. Jag har aldrig förstått dem. Inte ens när jag har försökt. Jag betalar och ser glad ut. Jag vet ungefär vad jag har för förbrukning. Jag kan också se på fakturan vilket kilowattpris per timme som debiteras. Men så banne mig om jag fattar vad som är vad, när det är en preliminär beräkning, när mätaren är avläst, och om den i så fall faktiskt är avläst av en riktig människa eller om det är en uppskattad avläsning eller om jag förväntas läsa av mätaren själv och i så fall när och rapportera till vem. Och vilket kilowattpris som har gällt under vilken tidsperiod och om det är preliminärt eller slutligt.

     Och skatten och själva avgiften för tillgången till strömmen - kan jag påverka den? Nej, det är väl densamma, vilket elbolag jag än har?

Förra vintern var sträng. Snö från mitten av december till början av april. Mycket snö. Och elräkningen var på tusentals kronor. Varenda gång den kom.

     Jag måste ta reda på vad jag har för avtal, innan den här vintern börjar.

Och se! På räkningen har man inloggningsuppgifter. Bara att logga in på Vattenfalls hemsida och detaljstudera fakturor och avtal.

     Jag har två bostäder. På den ena står det att jag har "rörligt pris". Isses. Det är ju helt begripligt! Och just precis vad jag vill ha där. Perfekt.

     På den andra står det att jag har fast elpris på 51,80 kr. Fint. Det är ju det jag vill ha. Men så står det "gäller fr o m 2010-10-31 tillsvidare". Vafalls? Är det alltså ett tillsvidareavtal, den sämsta varianten, ändå? Och på nästa rad "priset gäller 2010-10-31 - 2011-10-30".

     Jag fattar inte.

     Så jag mejlar till Vattenfalls kundservice och frågar. Vad har jag för abonnemang och kan jag ändra det och i så fall när? Svaret kommer efter några dagar. "Du har fått ett löpande 1-årigt avtal from 101031 eftersom att du inte gjort något annat val innan ditt gamla avtal gick ut. Du har nu ett pris på 51,8 öre."

     Och jag fattar inte. På frågan "tillsvidare, fast eller rörligt" är alltså svaret "löpande". Så jag skriver igen för att kolla om jag förstått det rätt, att jag betalar 51,80 öre fram till 2011-10-30 och inte har någon möjlighet att ändra tidigare.

     Efter ytterligare några dagar får jag svar igen. "Skulle du vilja ha något annat avtal istället? Hör av dig så ändrar vi till det avtalet du önskar."

     På frågan "vad har jag för avtal" är alltså svaret "vill du ha ett annat istället?"

Kära Vattenfall. Ett fast pris skulle vara alldeles utmärkt under vintern. Sedan vill jag gärna ändra det till rörligt, om man får. Vad jag inte vill ha, är ett tillsvidareavtal. Men det vågar jag inte skriva. Jag vågar inte göra någonting. Jag betalar och ser glad ut. Jag vet inte vad det är. Jag är inte helt korkad. Men jag begriper mig inte på mitt elavtal.

Försäkringskostnaden däremot, den har jag minskat med 3 000 kronor på årsbasis, genom att välja ett annt bolag.  Det var inte ett dugg svårt att förstå. Jag är inte helt korkad, nämligen.

Jag kommer körandes i min rallyröda bil i den vansinniga hastigheten av 30 kilometer i timmen mitt i staden när en svartklädd man plötsligt lösgör sig mellan parkerade bilar och går rakt ut i gatan mitt emellan två korsningar och därmed mittemellan två övergångsställen.

     Jag behöver inte tvärnita, men en svartklädd man utan reflexer i mörkret syns inte förrän man har honom i halvljuset, så jag får ändå använda bromspedalen och sakta ner betydligt.

     Så det är aldrig någon fara, jag är inte närmare än fem meter.

     Trots detta, när mannen kommit lyckligt över på andra sidan gatan, så hötter han med näven mot mig!

Eller vänta förresten. Det är ju inte det han gör. Självklart höjer han handen till tack för att jag körde så uppmärksamt och smidigt att han tog sig oskadd över gatan, trots att han klev rakt ut i den skymd av parkerade bilar och avsaknad av övergångställe.

Så måste det vara.

Jag är förfärlig.

En kvinna jag känner genom jobbet kom och hälsade på. Vi bor i olika städer långt ifrån varann och den mesta kontakten sker via telefon och mejl. Jag träffade henne senast i våras. Innan dess var det nog sommaren innan, vilket också var första gången vi två sågs. Hon är medelålders, söt och liten. Väldigt glad, vänlig, hjälpsam och med en stor portion humor. Hon utstrålar livsglädje. När det gäller jobbet är hon kunnig, självgående, noggrann, seriös och tar stort ansvar.

Nu stod hon här framför mig och vi småpratade om både jobb, väder och annat ditt och datt. Det var ett kort möte, mellan andra möten och tåget hem.

     Plötsligt påpekar en annan närvarande kvinna hur smal den gästande kvinnan är. Och tänk vad duktigt av henne som lyckats gå ner i vikt Och vilken skillnad det är!

     - Ja, svarar hon och ler sitt fina leende, 20 kilo!

     Det märks att hon är både stolt och glad. Och det ska hon vara! Det är fantastiskt att gå ner så mycket som 20 kilo i vikt. Med tanke på hur kort hon är måste ju 20 kilo dessutom göra stor skillnad. Skillnaden mellan tjock och mullig. Skillnaden mellan mullig och smal. Skillnaden mellan överviktig och normalviktig.

Men jag. Jag ser ingen skillnad.

Jag är en förfärlig människa. Den söta lilla damen vägde 20 kg mer när jag träffade henne första gången och nu står hon framför mig och jag ser samma söta, vänliga kvinna som jag såg vid vårt första möte. Jag tittar lite noggrannare på hennes yttre. Men nej. Hon är inte ens infallen eller rynkig i ansiktet. Håret är lika vällagt som jag minns det det. Ögonen lika fyllda av en humoristisk glimt. Jag försöker lägga till 20 kilon i fantasin, men jag kan inte förstå hur dessa kilon skulle ha sett ut. Jag ser samma kvinna som jag såg vid första mötet.

Hon berättar att hon gått ner alla dessa kilon genom att ändra sitt sätt att tänka. Jag beundrar henne för detta.

Men jag ser ingen skillnad.