Betraktelser

Alla inlägg under augusti 2011

Av Lena M - 23 augusti 2011 23:19

Som vanligt lite senare ut ur porten än vad jag hade planerat. Det borde i och för sig vara gott om tid, men i den här sta'n vet man aldrig. Att köra bil över vägskattegränsen och ett par kilometer in i staden kan ibland, helt omotiverat, ta trekvart. Men det gick bra. Rullade på. Och detta trots att sta'n som vanligt var uppgrävd och avspärrad lite överallt. Fast på nya ställen jämfört med när jag senast körde den här vägen.

     - Hoppsan, den här vägen finns visst inte längre!

     -Oj, en helt ny bro!

     Inte ens den planerade extratiden för att hitta en parkeringsplats behövde jag använda. I god tid till kursen strosade jag fram mot Kungsensgatan 55. Det var dock inte dit jag skulle, för på vägen dit såg jag skylten med skolans namn på andra sidan vägen och bytte smidigt riktning, utan att någon mötande trafikant ens kunde ana att jag inte hittade.

     Jag klev högtidligt in genom porten till nummer 45. Högtidligt därför att byggnaden krävde det. Sakta insöp jag atmosfären av gammal skola. Jag såg receptionisten stå vid sin disk och prata med en besökare. Den manlige receptionisten hade skägg och var magerlagd och såg precis ut som en receptionist i en gammal skola ska göra. Jag greps av en omedelbar impuls att söka hans tjänst.

     Istället gick jag en liten lov runt i lokalen och fortfarande i god tid gick jag en marmortrappa med 29 trappsteg upp och fram mot klassrummet där kursen skulle hållas. Men dörren var låst. Jag är för tidig, tänkte jag och satte mig ner i den stora hallen och kombinerade pausrummet utanför och väntade.

     Flera människor kom och alla gick de in i olika salar. Ingen gick mot den sal där min kurs skulle vara. Ingen satte sig att vänta. När klockan var kvart över sju, då alla kurserna startade, hade alla andra dörrar stängts och jag var ensam kvar. Det blev helt tyst.

    

Jag blev fundersam. Utanför mitt klassrum satt en handskriven skylt att kursen startade kl 19.15 Min armbandsklocka visade 19.15 Den stora klockan med sina svarta visare mitt på kortväggen ut mot trappan visade också på kvart över sju. Jag reste mig och kände återigen på dörren till klassrummet. Ryckte lite extra. Tryckte lite inåt. Men den var och förblev låst. Oföretagsam blev jag stående med handen på handtaget. Då hörde jag en dov duns från nedervåningen. I samma ögonblick släcktes lamporna i taket. En svag ledbelysning syntes ifrån trapphuset, det var allt. Här i den stora hallen med de små kaffeborden och de svart stolarna och röda sofforna fanns inga fönster och det kändes obekvämt mörkt.


Jag gick tillbaka nerför trappan och fram till receptionen. Allt var släckt på bottenvåningen också och på receptionsdisken stod en skylt: "Obemannad". Jag började tro att jag tagit fel på dag och att alla människor som gått in i de andra klassrummen bara varit synvillor. Jag gick med beslutsamma steg till ytterdörren i akt och mening att åka hem igen, med oförättat ärende. Dessutom tyckte jag det kändes ödsligt och en aning obehagligt i den gamla stenbyggnaden och skymningsljuset.

     Ytterdörren var låst. Det fanns en knapp till vänster på väggen för att öppna porten. Jag tryckte, inget hände. Jag tog i handtaget, dörren rörde sig inte. Jag var inlåst i en nedsläckt gammal skolbyggnad. Det fanns tre ytterligare klassrum en trappa upp där jag sett flera personer gå in och stängt dörrarna om sig klockan 19.15 Lärarna i rummen måste såklart ha nycklar för att ta sig ut och släppa ut sina kursdeltagare. Jag tvekade ett ögonlick inför att behöva knacka på och besvära dem.

     - Ursäkta mig, men mitt klassrum är låst och receptionisten har släckt, gått hem och låst porten. Kan ni ta ett par minuter av er lektionstid och släppa ut mig?


Jag skulle ju kunna sätta mig i en soffa igen och vänta tills de övriga klasserna var klara om en dryg timme. Men det alternativet föll på att kaffeautomaten i hörnet stoltserade med en dittejpad handskriven A4-sida: "Ur funktion".


Så jag knackade på i rummet närmast det låsta. Inget svar. Jag knackade igen, lite hårdare. Inget svar. Jag lade örat mot dörren för att höra om det var någon som pratade därinne. Det var tyst. Jag tog i handtaget. Dörren var låst. Skumt. Jag gick till nästa klassrumsdörr och upprepade proceduren. Från de dubbla knackförsöken, lyssnandet och handtaget. Samma resultat. Tyst och låst. En dörr kvar. Gissa en gång vad som hände där. Samma sak. Låst. Tyst. Mörkt. Inlåst. Kvarlämnad. Ensam. Jag kände paniken komma krypande.


- Lena, säger en mörk mansröst. Vad sitter du och tänker på?

    

Jag tittar häpet upp. Jag sitter på en stol i ett klassrum vid ett bord som tillsammans med några andra bord formar ett U kring vilket ytterligare nio personer sitter och tittar vänligt mot mig. Jag blinkar förvånat några gånger och känner att mitt hjärta slår hårt. Jag vänder blicken mot rösten som just har tilltalat mig. Framme vid tavlan står - i en duschkabin, naken med kroppen full av tvållödder med en vänlig blick vänd mot mig - Bobby Ewing i Dallas.

Av Lena M - 14 augusti 2011 15:39

Kan, kan man. Men få gör det.


Nuförtiden får man inga vykort eller brev. Särskilt inte handskrivna brev. Till jul och sin födelsedag kan man få någon handfull kort, sådana där som har skickats med Posten, med frimärke på. Vad kostar ett frimärke idag? Nä, där ser du - det vet du inte ens. Vad kostar din bredbandsuppkoppling per månad? Just precis - det vet du däremot exakt.


För 35 år sedan när min kompis från de södra förorterna och jag upptäckte att det kostade 23 öre att ringa ett lokalsamtal inom 08-området samtidigt som frimärkena vi satte på våra brev till varandra ett par gånger i veckan kostade 75 öre slutade vi skicka de parfymerade breven till varann och började ringa istället.


För femton år sedan när "alla" hade skaffat mobiltelefon slutade vi ringa till varann och började sms:a istället.


För fem år sedan kom Facebook in i våra liv och höjde kvaliteten på vår vänskap - nu kunde vi ju föra långa chattdiskussioner online istället för att bara skicka kortfattade sms och sedan invänta svaret.


Något riktigt brev, med frimärke på, har vi inte skickat till varann sedan 1975. Ingen annan har gjort det heller, mig själv inräknad.


Men idag hände det: när jag kom hem till min lägenhet där jag inte varit på en månad låg i drösen av vinterklädeskataloger och reklambroschyrer och räkningar (varav en gått till inkasso, hjälp. Jag som inte ens har fått ursprungsräkningen) ett vitt kuvert med mitt namn och adress handskrivet med kulspetsspenna i en handstil jag kände väl igen.

     En väninna sedan gamla tider hade skrivit ett brev till mig. Jag läste det inte med en gång, tog bara ut det ur kuvertet. När jag såg att det var ett handskrivet brev, ett A4-papper från ett kollegieblock fyllt på båda sidor kände jag ett pirr, en förväntan, en lyckokänsla i magen av sådan där dignitet, ni vet, som man som den yngre och mer hoppfulla kvinnan man tidigare varit kunde känna när mannen, som hjärtat slog extraslag för, visade att han också ville. Till exempel som när han - äntligen - ringde och föreslog att träffas.  Så. Precis så kändes det i magen när jag insåg att jag har en vän som faktiskt har suttt och skrivit ett långt brev till mig. Och inte nog med det, hon har skaffat kuvert och frimärke och faktiskt postat det också.

     Och här låg det innanför min dörr bland annan oväsentlig post (jaja, jag ska betala den där inkassoräkningen och säga upp medlemsskapet på en sajt som illvilligt förlänger utan att ens meddela).


Det finns inget finare än en vän som skriver brev, och en man som ringer och vill träffa en. Inte när det gäller underbart pirr i magen i alla fall.

Av Lena M - 10 augusti 2011 20:36

Här kommer första avsnittet i vår serie "Saker man inte kan göra nuförtiden, som man kunde göra för 15-20 år sedan".


Den första handlar om parkeringsmätare.


På 90-talet kunde man lägga i en krona i en parkeringsmätare som man gick förbi på gatan bara därför att den var nere på rött och det stod en bil parkerad vid den. I enda syfte att hjälpa bilägaren att slippa p-bot ifall han bara blivit lite sen. Ja, och så för att känna sig som en god medmänniska.


Det kan man inte göra nuförtiden.



Bilden är licensierad under Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk

Av Lena M - 9 augusti 2011 20:49

Dejtingsajter verkar rymma en del skumma typer. Läser nu kontaktannonserna, de gamla hederliga, om dock än inringda per telefon, i tidningen istället.


"Medelålders man önskar träffa kvinna för träffar då och då"


Det var inte många krav han hade. Det räcker att vara kvinna!


"Jag är en 38-årig man som vill träffa en svart kvinna över 18 för ett seriöst förhållande. Och för att dela mina intressen."


Vilka intressen är det som ska delas då?


"Jag är en kille på 35 år som söker en kvinna 45-60 år för gammeldags uppfostran. Gärna någon som är mycket dominant som kan ge gammeldags uppfostran."


Gammeldags uppfostran, jo, du nämnde det, vi fattar.


"Jag är en helt vanlig kille på 48 år. Söker en äldre kvinna 47 år och uppåt med mycket humor och värme".


47 - det är faktiskt yngre än dina 48. Bestäm dig!


"Jag är en man som bor i Stockholm och jag är snart 38. Vill träffa en kvinna över 30, oavsett vikt och ålder".


Vad är då 30? Skostorlek? IQ?


"Jag är en kille på 35 år som söker en kvinna. Hellre invandrarbakgrund med många intressen. T ex att resa utomlands".


Hellre än vad då? Infödd med få intressen?


Man kan ju skratta. Men många annonser är helt vanliga och ganska rara. Och även bland många av dem man skrattar åt är jag övertygad om att det sitter en helt vanlig människa som längtar efter kärlek, närhet, värme och sällskap.

Av Lena M - 7 augusti 2011 23:48

Åren går. Javisst. Men då ska inte tala om veckorna. Snacka om att gå!


Kanhända går veckorna dock något långsammare under den mörka årstiden. Och det är mycket möjligt att veckorna rullar i saktare mak när man ägnar dem åt förvärvsarbete.

     Det är också helt klart att de går olika fórt för olika människor. I måndags läste jag två statusuppdateringar från två olika vänner på Facebook. Båda är kvinnor i min egen ålder. Den ena skrev så här:

     "Två härliga semesterveckor kvar att njuta av!"

     Den andra skrev:

     "Hjälp! Bara två veckor kvar av semestern!"


Tjej nummer 2 känner antagligen igen sig i det där med det halvtomma glaset. Och vem har längst semester - den som har fem veckor i rad och saluterar varje måndag, eller den som har fem veckor i rad och får panik den tredje måndagen eftersom det då bara är tre dagar kvar innan hälften av semestern har passerat?


Sommaren är kort, sjöng Tomas Ledin och det var huvudet på spiken eftersom plattan kom samtidigt som jag började förvärvsabeta på heltid och plötsligt hade bara fem veckors semester istället för tio veckors sommarlov. Den förändringen har jag inte hämtat mig från än.


Det är inte sommaren som är kort. Det är jobbet som tar för mycket tid ifrån fritiden. Alla tider på året.

Av Lena M - 7 augusti 2011 15:37

Två gånger har jag blivit kallad "tjej".

     I förra veckan kom jag och min jämngamla kompis in på en lunchrestaurang och hälsades med:

     - Vad vill tjejerna ha för något då?

av en kvinna betydligt yngre än oss, jag gissar häflten.


Idag när jag var ute och mördade mördarsniglar i regnet stannade en bil och ut klev en dam, äldre än jag, jag gissar sextio plus. 

     - Hallå tjejen! ropade hon och gick emot mig, vi letar efter Vad.


Och då såg jag ändå ut så här:

  som en mupp, med blommig tantklänning, gummistövlar, träningsoverallsjacka och blött hår i stripor och glasögonen fulla med regndroppar. En riktig lanttant, med andra ord.


Ska man se det som en komplimang att bli tilltalad tjej - eller är tjej det vedertagna begreppet för kvinnor mellan 7 och 85 nuförtiden?


Vare därmed hursomhelst.


Byn heter Vad, kan jag berätta för er utsocknes, som de letade efter, alltså.

Av Lena M - 6 augusti 2011 22:02

Eller som en före detta sa för några år sedan, när både han och jag var i 45-årsåldern:


     - Tänk. Jag tycker det känns som nyss man glatt upptäckte att man kunde säga "jag minns för tio år sedan". Nu kan jag plötsligt minnas vad som hände för 30-40 år se'n.


De säger att det "är på barnen man märker att man åldras". Tja, kanske det. Snarare barnbarnen då. Å andra sidan verkar det inte som man behöver ha barn - man åldras ändå.

Av Lena M - 4 augusti 2011 00:15

Tiden går så fort! Åren bara går. Ingenting hinner man få gjort. Alla drömmar. Alla resor man skulle göra. Alla böcker man ville läsa. Alla släktingar man skulle återuppta kontakten med. Dessa långpromenader, träningspass, cykelturer och yogaövningar man skulle utöva.

     Nyss var man ung, snart är man pensionär. Mitt i medelåldern blir man varse att tiden går.  


     - Jag tänker på det där med svamp.

     - ?

     - Det var ju som nyss man skulle ut och leta efter svamp. Och nu ska man ut igen.


Folk plockar hinkvis med svamp och liter på liter med blåbär och lingon.

     Själv hinner jag ingenting.

     Det är ju så skönt på altanen.


Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards