Betraktelser

Alla inlägg under november 2008

Av Lena M - 28 november 2008 22:07

Man köper med sig en sallad. Man kommer hem, hungrig, och öppnar salladsburken och ser att det är en fin sallad man fått. Fräscha grönsaker, stora fina räkor, avokado. Att då tappa den så att halva salladen faller ur och sprider sig över ett inte alls nyligen skurat eller ens dammsuget parkettgolv – det är inte bra. Inte alls.

 

Att stå och blåsa håret torrt och forma mjuka lockar med hjälp av en elektrisk värmeborste och plötsligt känna handtaget bli hett och därför dra borsten ur håret och se att det glöder av eld inne i handtaget – det är aldrig bra. Hittar man sedan inte kvittot till värmeborsten heller så är det verkligen inte bra. Hårflåsen har brunnit och håret hänger rakt i stripor.

 

När man för första gången sedan vintern öppnar luckan på vedspisen för att tända den första brasan i den fuktiga höstkylan och stirrar rakt in i ögonen på en uppochnerhängande fladdermus – då är det faktiskt inte bra.

 

Ett lätt tryck på hårsprayens munstycke, men ingen stråle duschar över håret. Ett hårt tryck, men inget händer. Får titta efter, granska det lilla hålet där sprayen skall komma ut i en lagom spridd stråle av kladdig, parfymluktande, kemikalisk vätskande gas. Vänder på flaskan så att hålet är vänt mot ansiktet. Hålet är litet, håller det nära ögat för att se om det är igengleggat. En sak som verkligen inte är bra i just detta läge är att fortfarande ha ett lätt tryck med pekfingret över munstycket. För hålet är inte igenkorkat av glegg. Och nu funkar det. Aj, rakt i ögat. Inte bra, absolut aldrig bra.

Av Lena M - 27 november 2008 19:23

Helt plötsligt tycker jag alla små barn är så söta. Gullegoa. Bedårande helt enkelt.
     Jaha. Vad är det med det då, undrar ni. Små barn är söta. Precis som kattungar och hundvalpar och alla varelser som är nyfödda och hjälplösa. Det ligger i genetiken att de som är värnlösa ska framkalla ta-hand-om- och var-snäll-mot-känslor. Därför är de ulliga och gulliga och mjuka och gosiga och storögda och ja, alldeles bedårande. 

Men jag har aldrig varit särskilt påverkad av det där. Djur har jag alltid varit lite rädd för så även om det varit bebisdjur så har jag inte fallit i trance och kastat mig över dem för att klappa och smeka. Jag har mer konstaterat att de förvisso är söta, men hu vad de kan rivas och bitas och bete sig irrationellt och läskigt.
     Barn har jag inte varit direkt rädd för, förutom när jag själv var ett tämligen litet barn; då var jag rädd för bebisar som just börjat krypa. De påminde väl för mycket om hundar och katter, det vill säga lite opålitliga och allmänt läskiga.
     Nej, jag har aldrig varit särskilt förtjust i just barn. Jag tycker om människor. Individer. Om de sedan är 79 år, jämnåriga med mig eller bara ett par tre år gamla bryr jag mig inte så mycket om i min bedömning. Alla är intressanta på sitt vis och en del tycker man helt enkelt mycket om. Det där att höja rösten en oktav, luta sig framåt och börja gulledutta så fort en bebis eller ett gäng tvååringar från dagis kommer skuttandes - det har aldrig varit min stil. Okända ungar i klunga betraktar jag väl snarast som en allmän oangelägenhet, ett störande inslag i gatubilden.

Men på sistone har mitt öga lockats av alla små och söta barn. Jag kan stanna mitt på gatan om jag får syn på en ettochhalvtåring som tultar runt i en lekpark och bara stå och titta med ett lyckligt leende i hela ansiktet. Jag ser helt plötsligt alla små barn. Jag vet inte om de har blivit flera, men nu ser jag dem överallt, varje dag. Och blir helt fascinerad av dem.

En bekant har blivit förstagångspappa till en dotter. Han har lagt ut foton av henne på sin hemsida. Ett från den dagen hon föddes. Ett under av fridfullhet med BB-remsan runt fotleden. Fler bilder när hon är några veckor, någon dryg månad gammal. Eller ny, snarare. Och jag kan inte slita mig ifrån den där sidan. Jag klickar in mig där varenda dag och låter mig bedåras och förundras. Jag blir lugn och glad i hela kroppen av blotta åsynen av den gosegumman. Skulle jag fråga hennes pappa så skulle han såklart säga att det beror på att just hans dotter är osedvanligt bedårande. Jag vet inte om det kanske faktiskt är så också, men hursomhelst tänker jag att jag sällan sett någon så söt och fin.

Kan det vara så att jag just nu upplever några av mina allra sista ägglossningar? Är det naturens sätt att meddela mig att om jag inte blir gravid tämligen omedelbart så kommer jag aldrig någonsin att bli gravid. Och blir jag inte gravid så går jag miste om lyckan att hålla en helt egen bebis i min famn. Känslan av total frid när en varm liten kropp ligger och sover mot mitt bröst. Är det min kropp som har signalerat till hjärnan att, har du inte fattat det här tidigare så är det baske mig hög tid att fatta nu, för inom en snar framtid är det för sent att haja alls.

Det skulle kunna vara så. Det är i alla fall min teori.

Av Lena M - 26 november 2008 17:33

Idag har man fått lön. Nej, vänta, den kom visst redan igår, men det var först idag jag såg den, som ett femsiffrigt nummer på en rad på bankomatkvittot. En annan rad visade en fyrsiffrigt belopp som avsåg mina nyinköpta glasögon (isses, vad bra jag ser, helt plötsligt). Översta raden stämde överens med det kontantuttag jag gjorde, 700 kronor.
    Men den nedersta raden. Daterad den 21 november. Den visade ett köp på 1800 kronor. Och jag har ingen som helst aning om vad det avser!

Den 21 november, det var i fredags. Då vet jag att jag köpte en färdig pastasallad och åt som lunch. Jag är rätt säker på att jag betalade den kontant, och om så inte vore fallet så är jag väldigt säker på att den kostade snarare 60-70 kronor, inte artonhundra. Sedan åkte jag ut till landet, utan att stanna och handla. Såvitt jag minns. Och väl på landet är det omöjligt att göra uttag eller handla med visakort. Jag har en vag minnesbild av att jag var inne i centrum, någonstans mellan salladen och färden till landet. Men om jag köpte något där för 1 800 kronor så borde det väl finnas något i mitt hem som ett bevis för det? Om jag har betalat 1 800 kronor borde jag väl komma ihåg vad jag fått för pengarna?

Har någon hittat en ingång till mitt konto och snott 1 800 kronor? Eller har jag glömt vad jag handlade i fredags? I så fall är det en varningssignal om att jag är nära utbrändhetens rand.

Kan läsekretsen hjälpa mig? Vad gjorde jag i fredags och framförallt - vad av detta kostade 1 800 kronor? Om inte ni vet, så får jag fråga Saida. Eller bankkrisjouren eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

PS Mina svarta långbyxor är återfunna. Häromdagen när jag var på väg hem mötte jag en puckelryggad man som var utklädd till skumtomte. Precis när vi passerade varann på gångvägen lade han krokben för mig och jag drattade i backen. När jag låg där och svor och sprattlade i snömodden böjde han sig ner mot mig och lade försiktigt ett par svarta brallor i min hand med orden: "Jag läste i din blogg att du ville ha de här." Och så gick han bokstavligt talat upp i rök.

Nej. Men av de två mest troliga ställena och där jag också letade först, men även återigen ett par gånger, nämligen en galge längst till vänster (där jag alltid hänger just långbyxor) i garderoben i någon av mina två bostäder, där hängde de. Visserligen under en kavaj och två kjolar.

Av Lena M - 19 november 2008 19:45

Kära Saida, eller Solbritt. Eller Konsumentombudsmannen eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

Förra vintern hade jag ett par snygga och sköna svarta långbyxor. Favoritbyxor. Lyckträffbyxor. Jag bar dem nästan dagligen. Var är de nu?


Tidigare hade jag ett annat par svarta favvobyxor. Dem hade jag haft i flera år och använde så ofta att till slut var tyget trådtunt, så tunt att det till slut gav vika. Efter dem hade jag stora problem att hitta ett par lika fina brallor igen. Men så fick jag ett tips om en tantbutik, en butik som man vanligen inte tänker på och sällan eller aldrig varit in i. Oklart varför. Självbedrägeri, kanske. Så jag gick in i denna butik och beskrev för expediten exakt hurdana byxor jag vill ha. Åtsittande över höfter och lår, men utsvängda nedtill. Absolut inte för korta och i skrynkelfritt material. Och i rätt storlek (vilket oftast är det svåraste för mig, som är ett osedvanligt välväxt fruntimmer). Tio sekunder senare står hon med ett par byxor i näven. Jag går in i provhytten och drar på mig dem. De sitter som en smäck. De är inte ens dyra.


De nya fina byxorna bar jag som sagt hela vintersäsongen. När våren kom bytte jag dem mot vita byxor och olika klänningar och kjolar. Nyss blev det höst och jag skulle ta på mig mina svarta byxor igen. Men var är de?


Jag hittar dem inte. De finns ingenstans. Inte i garderoben i sta'n, och inte i garderoben på landet. Inte i tvättkorgen. Inte på någon krok i sovrummet. Min vän Leif föreslog tyket att de kanske ligger i träningsväskan, för den "verkar inte vara använd på länge". Säg inte det här till Leif, men jag tog faktiskt fram träningsväskan ur sitt gömställe och hittade både en bikini och diverse träningströjor för sommarbruk, men några svarta långbyxor fanns där inte.


Kan ingen hjälpa mig att fråga sin pendel, titta i sin kristallkula, meditera eller sanndrömma var brallorna finns? Om inte, står mitt sista hopp till Hasse Aro i Efterlyst på tv3.


Av Lena M - 16 november 2008 20:59

Varför får inte jag vara lycklig när choklad! 

Varför får inte jag pippa när wellpapp? 

Varför får inte jag välja hus när Björn Waldegård? 

Varför får inte jag hitta en älg när Stefan Rehn? 

Varför får inte jag vara långvarig when Dick Last? 

Varför får inte jag lägga ner när Michael Laudrup? 

Varför får inte jag vara fjäll när Henrik Zetterberg? 

Varför får inte jag säga katt när Tommy Salo? 

Varför får inte jag vara kniv när Annelie? 

Varför får inte min gran vara dunge när Johan Ekelund? 

Varför får jag inte säga raps när Mona Salhlin? 

Varför får jag inte vara älv när Arne Hegerfors? 

Varför får inte jag vara klipphäll när Orvar Bergmark? 

Varför få jag inte skåda en karl när Peter Settman? 

Varför skulle inte jag kunna när Djingis Khan? 

Varför får inte jag göra en u-sväng när Benny Wendt?     

Av Lena M - 12 november 2008 17:58

Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var den dagen då jag blev gammal. Nej, det kanske var överdrivet. Gammal - det är något man är när man har väldigt många år på nacken, minst åttio, och har grått hår och går illa och hör sämre och har krämpor och äter mediciner och inte klarar av sina vardagliga göromål utan hjälp.


Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var dagen då jag för första gången fick se mig besegrad av det faktum att åldern påverkar min fysiska förmåga.


Torsdagen den 23 oktober 2008 gick jag för första gången bet på en innehållsförteckning.


Runt lunchbordet satt flera damer. Jag var yngst i församlingen, och då förstår ni att det var ett gäng tämligen ålderstigna kvinns som jag hade som sällskap över lunchsalladen. Ingen av dem kunde läsa på den lilla surmjölksförpackningen som sades innehålla en dagsdos med probiotiska bakterier och som någon fått som produktreklam, utdelad vid t-baneuppgången samma morgon. Förpackningen var bara några centimeter hög. Dessutom var den rundad i formen. Och innehållsförteckningen var skriven på rött underlag med svart text. Den lilla filburken skickades slutligen till mig, som är närsynt och har kontaktlinser, men som ännu ej använt läsglasögon. De senaste veckorna har jag dock fått notera att jag går fram till fönstret när jag ska läsa smått skrivna näringstabeller på kupade och färgade livsmedelsförpackningar. I affären vänder jag mig mot lamporna för att klara av färgade teckensnitt på mörka bottnar. Men ännu så länge har jag inte missat en enda modifierad majsstärkelse, E211 eller förtjockningsmedel pektin. Tills nu. Torsdagen den 23 oktober 2008.


Jag kunde banne mig inte se en enda ingrediens i den där filburken! En av damerna i sällskapet hade ett egen fullt fungerande metod för att läsa finstilt. Hon förde upp glasögonen i pannan och höll burken två centimeter från höger öga och läste texten. Det såg inte klokt ut. Men som kvinna fyllda 50 år får man inte lägga så stor vikt vid hur man ter sig, bara man reder sig.


För mig hjälpte varken lysrörsljus, långa eller löjeväckande korta avstånd. Jag kunde inte se vad som fanns i filen.


Torsdagen den 23 oktober 2008 var den dagen när jag fick se mig besegrad av åldrandets obarmhärtiga framfart.

Av Lena M - 11 november 2008 19:42

     ”Vi syns!” ropar tjejen till sin kompis och börjar gå mot tunnelbanan. 

Vad bra, tänker jag, för syns man inte, då finns man inte. Undrar om hennes kompis är blind, eftersom hon måste tala om att de båda syns. Å andra sidan verkar det vara överflödig information – blind eller ej, så fattar man nog att det ligger till på det viset. ”Vi ses igen” – kan möjligen vara ett mindre lyckat ordval till en blind kamrat, men i allt övrigt ett bra vardagligt uttryck för ”på återseende”. Vi skola åter se varandra. Det är min förhoppning att vi åter skall skådas inom snar framtid. Om vi syns kan vi låta oss beskådas.

Av Lena M - 10 november 2008 19:35

”Det är mindre bilar i trafiken idag”, rapporterar den lokala morgonradion.

     Jaså, minsann, tänker jag, små Honda Civicar då kanske. Vad var det igår då? Stora vräkiga Fordar och terränggående stadsjeepar? Det var väl ändå inte detta som skulle bli effekten av trängelskatten - att bilarna skulle bli mindre - utan vitsen var väl att det inte skulle bli så många av dem, samtidigt, på samma ställe? Färre, helt enkelt. Färre, snälla trafikreportern, färre, inte mindre.  

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards