Ingen parkeringsplats att finna på hela Östermalm. Varenda ruta, varenda gatsnutt, alla tillgängliga inte alltför olagliga platser är upptagna av parkerade bilar. De som inte tillhör de stackars innerstadsborna tillhör någon som ska springa Tjejmilen eller en anhörig till henne. Det är kö hela vägen in på Valhallavägen. Jag ångrar att jag inte tog cykeln och parkerar sedan ett par meter för nära ett övergångsställe på Sandhamnsgatan (eller någonstans i dess närhet - jag är inte så bra på Östermalm).

På min väg till min postering vid radiohuset passerar jag över hela gärdet, rundar människor, tält och kravallstaket. Speakern, som inte är Clabbe till min besvikelse, skickar iväg startgrupper med hög och exalterad stämma.

     Så ser jag en lång mur av människor, kvinnor, som står på en lång rad rakt över fältet. "Vad står de där för?" undrar jag, är det någon avspärrning bakom dem? Nej. Då ser jag - människomuren utgår ifrån en rad blåa holkar, några bajamajor på rad. Jag går långsamt över gräsfältet och räknar. Det står 152 damer i kön. Startskottet för den andra startgruppen går just. Jag stannar till vid den sista damen i kön och säger:

     - Nu är det bara 151 före!

Hon blänger bara på mig, oförstående. Kanske förstår hon inte svenska.

Efter tio minuter närmar jag mig radiohuset och hela tiden möter jag tjejer, kvinnor, damer, tanter i alla åldrar som i lugnt mak är på väg mot starten.

Efter en halvtimme passerar täten. Eller snarare - först kommer Isabell, som fick barn för något halvår sedan. Någon stund senare kommer Lisa, som springer fort, om ej vackert. Ytterligare en liten stund senare passerar småbarnsmamman Malin, som innan hon bildade familj var elitsnabb på betydligt kortare sträcka än en mil. Det var ingen spännande tätstrid, direkt. Inte oväntad heller.

     Sedan passerade kvinnor i en strid ström. Jag slogs av hur många det var som var snabba och hur många av dem som var väldigt snygga. En kvinna såg ut som en pojk. Då tänkte jag på Caster Semenya. Och på det faktum att vi kvinnor kommer i alla former och storlekar och utseenden.

Leden tätnar och jag gläds åt att inte behöva springa. Jag säger till mina kamrater i hejarklacken:

     - Vilken tur att jag inte springer, så vi slipper stå och vänta på mig.

De nickar och ler instämmande.

Vid målgången träffar vi våra kompisar som sprungit loppet, och gjort det bra. De som springer milen under 50 minuter ska stå i startgrupp 1, som startar samtidigt som elitledet som står allra främst. Det är 3000 platser i startgrupp 1, eliten oräknad. Två av mina kompisar stod i den här gruppen. 

     - Jag ställde mig ganska långt bak i gruppen eftersom jag räknade med att hamna nära 50 minuter, berättade den ena. Men det gick inte att springa förrän vägen delade sig.

     - Men, sa vi andra, den delar sig ju inte förrän vid Djurgårdsbrunns värdshus, vid kanalen. Dit är det ju långt!

     - Ja, minst ett par kilometer, men det gick inte att springa i sin egen takt förrän då. Det fanns ingenstans att springa om, det var ett tjockt fält hela vägen. Och när gafflingen tog slut blev det trångt igen.

Där ser man. Även från första grupp är det alltså trångt.

En annan bekant beskrev hela Tjejmilen i en enda mening: 

     - Första året jag sprang Tjejmilen, då visste jag inte att man skulle ställa sig längre fram än man borde.

Varmt och eländigt var det också, som alltid. Nej. Tjejmilen är inget för mig. 

     Efter tretton genomförda Tjejmilar så vet jag med bestämdhet at det är så.

 

Brum

31 augusti 2009 11:02

De där holkarna har jag aldrig pallat köa för - ut på fältet och gör det man ska bara! :-) Själv brukar jag inte uppleva Tjejmilen som särskilt trångt. Kanske för att jag är härdad av Ggb-varv, kanske för att jag ser till att hamna långt fram i första startgrupp. I år körde jag ju det inte som fullt ös medvetslös-tävling heller, utan sprang i min egen mysiga lilla bubbla hela vägen. Rekommenderas!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...