Juli 2011:

1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.
2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator
3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?
4. Försäljare svarar: de upphör av sig själv.
5. Ett halvår går.
6. Spotify fortsätter löpa och jag debiteras månadsavgift. Det är okej, jag ville ha kvar Spotify.
7. Elva månader har förflutit. Jag ringer Telia. Berättar ovanstående och frågar: Så nu vill jag kolla om jag måste säga upp Navigatorn?

8. Teliamänniska svarar att: nejdå, jag ser här att den upphör det här datumet (som motsvarade årsdagen av tecknandet av abonnemanget). Bra, då är jag nöjd, svarade jag.
9. Någon vecka senare får jag ett sms från Telia om att "din navigator upphör om tio dagar, gå in på den här länken om du vill ha den kvar". Frid. I do nothing.
10. Ytterligare en vecka går och jag får ett nytt sms från Telia där det står "om tre dagar upphör din navigator, gå in här om du vill förlänga". Jäkla tjat. Jag vill inte förlänga, jag gör inget.
11. Två veckor senare öppnar jag senaste mobilfakturan från Telia. Där är jag debiterad 59 kr månadsavgift för Telia navigator, som jag aldrig använt, aldrig beställt , aldrig velat ha.
12. Jag ringer Telia och berättar ovanstående och får svaret att man måste säga upp navigator men jag ser här att du kommer att bli krediterad 59 kr på nästa faktura och att man har lagt in att den ska upphöra. Bra, då är jag nöjd igen, sa jag.

Men den här gången skrev jag upp namnet på den jag pratade med.

Förstår logiken och tekniken, gör jag däremot inte. I know nothing.

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.

Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvarning! Den kostade 595 kronor. Sexhundra spänn är mycket pengar, men för en kjol av den kalibern är det absolut värt pengarna.

     När jag kom till kassan visade det sig att expediten bara debiterade 448 kronor på mitt konto. Aha, kanske någon form av rea, desto bättre, tänkte jag.

     Så gick jag ut ur butiken och passerade hängaren där jag tagit kjolen. "REA halva priset på allt" stod det på en handskriven orange pappersbit. Jamen då betalade jag ju ändå 150 kronor för mycket, tänkte jag, men ansåg ändå att jag gjort ett bra köp så jag brydde mig inte om att gå tillbaka och vara den där besvärliga kunden.

Väl hemkommen packade jag upp allt jag köpt och sorterade alla kvitton. Tog bort pris- och storlekslapparna på allt. På lappen som satt fäst med en säkerhetsnål i kjollinningen stod det 895 kronor. Jag såg det nu, när jag stod i dagsljuset från fönstret och inte inne i en skum affär med mina ålderssynsvaga ögon.

Jag tyckte att kjolen var värd 600 kronor. Hade den kostat 900 kronor hade jag tvekat, åtminstone en sekund. För 450 kronor har jag inte bara gjort ett bra köp, utan ett kap!

Ibland är det helt okej att vara skumögd.

Gnäll är vad jag lever på, allrahelst i min egenskap av konsument. Upplands mest irritera(n)de närmare bestämt. I tidigare betraktelser har jag blivit könsdiskriminerad på Mekkonomen i Norrtälje, fått okunnig hjälp på K-rauta i Bromma och ondgjort mig över prismärkning på olika livsmedelsbutiker. Jag har också beskrivit hur stort ICA Maxi i Solna är. ICA Maxi i Solna Business Park (ja, alltså det är det gamla industriområdet där kafferosteriet ligger och gatan fortfarande heter Svetsarvägen) är inte bara stort, det är värt att berömmas för sin personal också.

Häromdagen betjänades jag av tre av deras anställda i butiken. Samtliga var vänliga och tjänstvilliga. Inte på det där sättet de får lära sig på kurs, att säga "Kan jag hjälpa till med något?" och "Ha en bra dag" även till medelålders människor, tjocka människor, modeoriktigt klädda människor och pensionärer med onda höfter, med samma inövade leende fast de egentligen inte vill. Nej, de här tre var vänliga och tjänstvilliga mot mig (som både är medelålders, tjock och har illasittande postorderkläder på mig) på det sätt som människor är mot människor, oavsett ålder, kön och utseende. Genuint trevliga. De tittade på mig som en existerande person, inte med tomma blickar förbi mig. Tjejen i kunddisken klarade dessutom av att, med medmänsklighet och smidighet, prata i telefon, ha ögonkontakt med mig och ge en annan kund ett besked - samtidigt. Det klarar bara en människa som är delaktig i verkligheten, en människa som ser andra människor.

Killen som sedan kom och lämnade de två solstolar från lagret som jag ville ha (det fanns bara en kvar ute i butiken) var av samma sort som blondinen i kunddisken, en riktigt människa. Han sade "Hej" till mig som om jag fanns på riktigt och tro mig, man är inte van att unga män och kvinnor i säljande arbeten ser en femtioåring, om hon så står mitt i deras väg och vevar med armarna för att få deras uppmärksamhet. Att hämta stolarna på lagret var hans jobb. Som det serviceyrke han har låg det inom ramarna för hans tjänst att köra fram de stora kartongerna till kassan, så jag slapp släpa dem över golvet ända dit. För ni vet ju att ICA Maxi är stort som en hangar. Men att han sedan väntade med mig i kön, medan jag betalade och därefter gick med mig ut till bilen (vi bar varsin solstolskartong) var mer än jag hade förväntat mig, och alls inte bett om. Att han sedan även stannade för att lägga in kartongerna i bagageutrymmet var nästan generande hjälpsamt. Men priset för Årets, inte bara hjälpsamma utan också, Tänkade Anställd fick han när han tog fram kniven, skar upp förpackningarna och befriade solstolarna från kartongerna så att jag skulle slippa ha det besväret att bli av med dem i någon grovsopsortering. Möjligen gick han en aning över gränsen när han under vårt småprat uttryckte att han tyckte färgen på stolarna var fin. Kanske att den här unge mannen faktiskt tyckte det.

Den tredje som jag kom i kontakt med var kassörskan och hon utmärkte sig inte på något annat sätt än att hon utförde sitt jobb, på ett vänligt och äkta sätt, vilket är utmärkande nog jämfört med Pressbyråns och McDonalds "Får det lov att vara något mer"-hubbotar.

En kollega berättade att hon varit och köpt en ny tv häromdagen. En smart tv, minsann.

     - Vad vill du att din tv ska kunna göra, frågade försäljaren, en ung man, såklart.

     - Kan den diska och dammsuga, frågade kollegan, snabbtänkt medelålders tuff tant som hon är.

Det fick försäljaren motvilligt medge att smart-tv:n inte kunde.

     - Du menar att den varken kan diska eller städa och ändå kallar du den smart?

Vad den kunde framkom aldrig, men kanske kunde den hänga på en vägg. Kanske kunde man koppla play-funktionen i datorn till tv-skärmen. Kanske kunde man spela in program och kanske hade den HD, 3D, LED, app, hdmi, dolby, usb, ADHD och Sjögrens syndrom. Troligen var den väldigt platt, sedd från sidan, och väldigt bred, sedd från soffan. För 21 000 kronor kan man förvänta sig en del. Och tro nu inte att kollegan för detta facila pris enbart fick en väldigt platt tv-apparat. Nej, hon fick ett par 3D-glasögon med batterier också.

     - Ska du ha dem på dig när du diskar och dammsuger?

     - Nej, men om man har dem på sig när man sitter i soffan så ser man inte hur dammigt man har det hemma.

Isses. Vad ska de hitta på härnäst?

Min mobiltelefon ringde när jag satt i godan ro och arbetade mitt på blanka eftermiddagen. Jag svarde med mitt namn och en ung kvinnas röst frågade om det var det namn jag just svarat med, vilket jag bekräftade.

     - Ja hej jag heter Linda och ringer från Expido och jag har en inbjudan till dig. Känner du till Ljunglöfska slottet?

     - Ja, det gör jag.

     - Åh, vad bra! Jag har en inbjudan till dig....

Här avbryter jag, för jag har ingen aning om vem jag pratar med och vad det kan tänkas handla om, och säger ursäkta att jag avbryter dig men jag uppfattade inte vilket företag du ringer ifrån. Den unga forcerade rösten säger åter att hon ringer från "Xspeed" eller något och blabla bla bank eller vad hon sa, någonting inbjudan bla bla bla.

    - Men nu kom jag av mig, vad var det jag skulle säga nu igen!

    - Jag är ledsen att jag avbröt dig men jag vill gärna veta vem jag pratar med....

    - Vad var jag nu igen, javissst ja, jag har inbjudan till dig Lena och .......

Jag lät, luttrad, flickebarnet läsa färdigt från sitt manus utan att avbryta henne igen och utan att jag förstått riktigt vad företaget hette och vad de har för relation till mig.

     Så Linda kvittrar vidare om information blabla bla, du får veta om nyheter och vi ger information och vad som är aktuellt yadda-yadda och vad man ska tänka på och uppgifter och kvitter-kvitter-kvitter både lunch och middag ingår och Lena, inbjudan är helt kostnadsfri (jaha, men själva närvarandet då, vad kostar det? Men det sa jag inte, för jag ville inta avbryta igen) och det förpliktigar inte till någonting alls utan är helt förbehållsfritt. Och så slutklämmen: Och så kan du ta med dig informationen till din bank sedan.

Aha, bank. Det var tur att hon nämnde det, för bland all den där informationen om informationen man skulle få framgick det ingenstans vad det var man skulle få information om. Men antagligen pengar, försäkringar och ekonomi då, drog jag slutsatsen medan jag fortfarande undrade vad Estibo var för företag och vad hon menade med "din bank". Jag har fördelat mina pekuniära resurser på tre olika banker - vem av dem hade bett det här bedårande fruntimret ringa mig? Så jag frågade:

     - Alltså ursäkta mig, men ringer du till mig helt random liksom?

Nej oh nej, inte var det någon slump att jag just jag, Lena, fick den här inbjudan. Jag var utvald, minsann, och detta på några olika kriterier. Ni må förlåta mig för att jag inte orkade fråga vilka. Istället, för att komma till skott och helst avslut av detta samtal, frågade jag:

     - Alltså, för att kunna svara på om jag är intresserad eller inte behöver jag veta vilket datum den här informationen äger rum.

     - Har du en almancka framför dig?

     - Öh, ja. (Det ska väl du skita i om jag en almancka framför eller bakom mig eller i minnet),

     - Om du slår upp nästa vecka.

     - Eh. Har ni inte bestämt vilken dag ni ska ha den där informationen eller?

     - Jodå!

     - Du skulle inte bara kunna säga vilken dag det är då?

     - Jo, det är den 18 maj.

     - Okej. Den dagen kan jag inte.

     - Men vilken tid kan du inte? Vi har både ett tillfälle vid lunch och ett på kvällen.

     - Jag kan inte den 18 maj.

     - Aha! Men jobbar du långt bort eller?

     - Öh. Eh. Va'? Om du menar om det tar lång tid att ta mig till Ljunglöfska så kan jag lugna dig med att jag har cykel, så det går snabbt, föralldel.

     - Åh. Nej. Jag menar centralt. För vi har informtioner på vårt kontor i city också.

     Jag lyckades få ur henne vilka tider och dagar dessa informationstillfllen låg, men jag hade löpträningspass, Vårruset och åka ut till landet de kvällarna och Linda tyckte, lite uppgivet, att det var väldans vad jag var upptagen då. Och då, hör och häpna, tackade hon för sig och avslutade samtalet.

     - Tack själv och tack för inbjudan, ändå, sade jag, men då hörde jag att hon redan lagt på luren.

Kostregistrering. Det är sådant man får göra om man går till en dietist, kostrådgivare eller hälsocoach och säger att man behöver hjälp med att gå ner i vikt eller bli piggare och må bättre genom en sundare kosthållning än de makaroner och korv man baserar sitt energiintag på för närvarande.

     Kostregistrering innebär att man får skriva ner precis allt man äter under några dagar. Kostexperten ska sedan analysera det och ge dig råd om förbättringar och vid återbesök följs dina matvanor upp.

Men vem behöver en kostrådgivare - varenda människa vet ju att grönsaker och frukt håller doktorn borta, att kokt torsk är nyttigare än scampi och råris sundare än pommes frites. Alla anar att det är mer fibrer i sågspånsbröd än croissanter, även om det flesta tycker de sistnämnda är godare, särskilt med hallonmarmelad. En påse ostkrokar är inte det lämpligaste man kan välja att äta till middag och det är betydligt fler kalorier i cocacola än i vatten. Vi vet det.

     Framförallt behöver man inte ägna tid och besvär åt att göra någon kostregistrering - inte så länge man har ICA-kort.

     En gång i månaden får man en sammanfattning över sina matvanor. Med varje kontosammanställning följer en lista med den mat man baserar sin kosthållning på.

     Nej, vem behöver föra matdagbok och använda dyra datorprogram och svårnavigerade viktminskningssajter? Själv läser jag bara på ICA:s månadsrapport vad jag ätit. De har till och med fina färgbilder av matvarorna.

Den senaste tiden har min kost till sin huvudsakliga del bestått av:

• brieost
• dubbel-dajm
• Lithells varmkorv
• snabbkaffe
• blandade nötter samt, lite otippat,
• vispgrädde.

Allt enligt månadsfakturan för november 2010 med ett saldo på 228 kronor och 38 öre.

Alla dessa val.

     Det var lättare förr i tiden. På åttiotalet. Man ringde med Televerket, skickade brev med Postverket, fick restskatt av Skatteverket, strömmen kom från Elverket, hämtade medicin på Apoteket och fick bilen godkänd av Svensk Bilprovning. Inga oklarheter där inte.

Ta det här med elen. För tio år sedan fick vi möjligheten - jo'rå - att välja en annan elleverantör än statliga Vattenfall. Det var inte så många som gjorde något val. Allt rullade på, mätarna tickade, elskåpen var intakta i våra fastigheter.

     Men man kan tjäna tusentals kronor på att byta leverantör, sägs det i kvällspressen. "Så tjänade familjen Lundström femtusen kronor på ett år" ropar nätbilagorna.

     Och även om man inte byter elbolag så måste man ta aktiv ställning till om man ska ha fast, rörligt eller tillsvidarepris. Tillsvidare är det sämsta. Det är ett avtal som bara rullar på, med en hög kilowattkostnad. Rörligt pris följer tillgång och efterfrågan, marknaden, dollarkursen och vädret. Ni har väl hört den gamla slagdängan "Först så går det upp, så går det ner, så går det upp. Sen så går det ner, så går det upp, så går det ner". Den handlar om det rörliga elpriset. Fast pris, slutligen, är ett tidsbestämt avtal där man betalar samma kilowattpris under hela perioden. Detta passar de fega, de som måste ha kontroll, de som inte handlar i aktier. Ja, ni fattar. De snåla, helt enkelt.

Fråga mig inte vad det är. Jag är inte helt korkad. Som gammal skattehandläggare är jag van att läsa blanketter och broschyrer från myndigheter, jag har fått lära mig förstå lagtexters tillämpning, jag har haft tusentals skriftväxlingar och muntliga samtal med jurister, handläggare, kanslister och vanligt folk genom åren. Jag är inte helt korkad när det gäller att förstå siffror och skriven text.

     Men elräkningarna. Jag har aldrig förstått dem. Inte ens när jag har försökt. Jag betalar och ser glad ut. Jag vet ungefär vad jag har för förbrukning. Jag kan också se på fakturan vilket kilowattpris per timme som debiteras. Men så banne mig om jag fattar vad som är vad, när det är en preliminär beräkning, när mätaren är avläst, och om den i så fall faktiskt är avläst av en riktig människa eller om det är en uppskattad avläsning eller om jag förväntas läsa av mätaren själv och i så fall när och rapportera till vem. Och vilket kilowattpris som har gällt under vilken tidsperiod och om det är preliminärt eller slutligt.

     Och skatten och själva avgiften för tillgången till strömmen - kan jag påverka den? Nej, det är väl densamma, vilket elbolag jag än har?

Förra vintern var sträng. Snö från mitten av december till början av april. Mycket snö. Och elräkningen var på tusentals kronor. Varenda gång den kom.

     Jag måste ta reda på vad jag har för avtal, innan den här vintern börjar.

Och se! På räkningen har man inloggningsuppgifter. Bara att logga in på Vattenfalls hemsida och detaljstudera fakturor och avtal.

     Jag har två bostäder. På den ena står det att jag har "rörligt pris". Isses. Det är ju helt begripligt! Och just precis vad jag vill ha där. Perfekt.

     På den andra står det att jag har fast elpris på 51,80 kr. Fint. Det är ju det jag vill ha. Men så står det "gäller fr o m 2010-10-31 tillsvidare". Vafalls? Är det alltså ett tillsvidareavtal, den sämsta varianten, ändå? Och på nästa rad "priset gäller 2010-10-31 - 2011-10-30".

     Jag fattar inte.

     Så jag mejlar till Vattenfalls kundservice och frågar. Vad har jag för abonnemang och kan jag ändra det och i så fall när? Svaret kommer efter några dagar. "Du har fått ett löpande 1-årigt avtal from 101031 eftersom att du inte gjort något annat val innan ditt gamla avtal gick ut. Du har nu ett pris på 51,8 öre."

     Och jag fattar inte. På frågan "tillsvidare, fast eller rörligt" är alltså svaret "löpande". Så jag skriver igen för att kolla om jag förstått det rätt, att jag betalar 51,80 öre fram till 2011-10-30 och inte har någon möjlighet att ändra tidigare.

     Efter ytterligare några dagar får jag svar igen. "Skulle du vilja ha något annat avtal istället? Hör av dig så ändrar vi till det avtalet du önskar."

     På frågan "vad har jag för avtal" är alltså svaret "vill du ha ett annat istället?"

Kära Vattenfall. Ett fast pris skulle vara alldeles utmärkt under vintern. Sedan vill jag gärna ändra det till rörligt, om man får. Vad jag inte vill ha, är ett tillsvidareavtal. Men det vågar jag inte skriva. Jag vågar inte göra någonting. Jag betalar och ser glad ut. Jag vet inte vad det är. Jag är inte helt korkad. Men jag begriper mig inte på mitt elavtal.

Försäkringskostnaden däremot, den har jag minskat med 3 000 kronor på årsbasis, genom att välja ett annt bolag.  Det var inte ett dugg svårt att förstå. Jag är inte helt korkad, nämligen.

Ni som följer min blogg vet att jag blir stressad i stora matvarubutiker. Den episod jag nu ska berätta om utspelade sig i måndags kväll och jag kände mig fokuserad, om än trött och hungrig efter en lång dag av fikande och shoppande. Jag skulle inte handla mycket och jag visste vad jag skulle ha.

     Med beslutsamhet gick jag in genom svängspärren och greppade en korg i farten.

     Målmedvetet och med ett inre lugn plockade jag på mig de varor jag behövde. Bröd, frukt, ost, korv, yoghurt.
    

Det var inte så mycket folk i butiken och jag kände mig stark nog att i lugn och ro titta i diskar och på hyllor som jag passerade under den hundratals meter långa färden runt superjättemarketbutiken.

Just den här superjättemarketbutiken är så stor att den har en avdelning för böcker, cd:r, spel och elektronik. Böckerna låg på bord till reapris. Jag ställde ifrån mig korgen invid hyllan med batterier. Där torde den inte stå ivägen. (Till skillnad från de vagnar som nollåttor och bondlurkar lämnar i genomfartsgångarna).

Jag hittade två pocketböcker och en stor fyrfärgsillustrerad bok som jag ville ha. Tog dem under armen.

     Men var är min korg?

Okej. Det kan ju hända att (även) jag glömmer var jag ställer korgen. Nu visste jag förvisso att det var vid batterihyllan. Men okej, okej, okej. Jag ska inte vara uppstudsig och självgod. Jag tittar på andra sidan, där glödlamporna ligger.

     Ingen korg.

Jag går till nästa hylla och jag går in bland borden med böckerna igen och går runt runt. Kanske bar jag med mig korgen till pockethyllan och ställde den där? Jag går ett varv till och tittar bakom varje hylla, vid varje bord, vid den bemannade disken. Drog en lov bort mot grillkryddor, mjölavdelning och kastruller.

     Min korg var borta.

     - Någon har tagit fel korg och den idioten ställde den bara rakt ner där han stod när han upptäckte det, sa jag högt och började gå mot kassorna. När det blev dags att lägga upp varorna på bandet, om inte förr, borde tjuven märka sitt misstag.

Jag gick upp och ner mellan varje glassfrys och alla kassaköer, som bara vara ett par man långa, missstänksamt blickande ner i alla kunders varukorgar. Ingen hade ett innehåll som överenstämde med mitt.

Kanske var det inte en idiot som tagit fel, utan en tänkande och omtänksam människa, tänkte jag hoppfullt och gick tillbaka till batterihyllan vid bokavdelningen. Ingen korg.

Jag suckade tungt och insåg att jag skulle behöva göra om  hela handlingen. Tillbaka till kassorna och ta en korg. Och så: bröd, frukt, ost, korv, yoghurt - det vill säga runt exakt hela butikslokalen ett varv till. Inte alls lika lugn och fokuserad längre. Och hungrig.

Vem tog min varukorg och varför?

Och framförallt - vart tog den vägen?

Alla som ätit persikor och haft yoghurt till frukost de senaste dagarna är starkt misstänkta.