Idag var det livat på ICA-butiken må ni tro!
     De hade bytt kortläsare.

Tänk hitech, rymdfärja, flygplansinstrumentbräda, slim design och renhet. Där har ni de nya kortläsarna.

Nu fick vi medelålders kunder problem! Alla har vi ju ICA-kort och alla har vi lärt oss hur man drar och trycker. Remsan inåt, slå koden, tryck OK-knappen längst ner till höger (alternativt STOP-knappen längst upp till höger, för de stackare som betalar med kontanter, men ändå vill att ICA-handlaren ska ha järnkoll på vad man köper för varor), slå koden och avsluta med ytterligare ett tryck på OK-knappen, vid sidan av nian på det uppochnervända numeriska tangentbord vi vant oss vid sedan de första knapptelefonerna för väldigt länge sedan (snurrskiva, någon?).

     Enkelt. Sitter i det motoriska minnet. På ICA känner vi oss hemma. Här hajar vi tekniken. Hemma och i samhället är vi överkörda sedan länge av elvaåringar, men på ICA regerar vi medelålders och äldre. På ICA använder till och med pensionärerna kortet; drar och trycker som hade de aldrig gjort annat!

Men idag. Idag såg ingenting ut som förut. Displayen var större, blankare, renare och med klart lysande bokstäver stod tydliga instruktioner. Bra, hann man tänka, det är ju bara att göra som det står. Så märks det inte att man känner sig osäker inför denna nya tingest med fartbåge och blått laserljus.

     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"

Okej, ICA-kortet har inget chip, men jag sätter i det med remsan åt vänster.

     "Försök igen"

Drar ur kortet.

     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"

Jo, jag gjorde ju det. In med kortet igen. En förfärlig tanke slår mig när jag stirrar på nästa felmeddelande:

     - Tänk om jag har vänt kortet bakochfram?

Jag har ju remsan åt vänster, riktad mot mig, så att jag ser den. Tänk om man ska vända kortet åt andra håller med remsan bakåt? Det verkar ju inte klokt, kan det vara möjligt?

Vid det här laget, när jag fortfarande förvirrat försöker koncentrera mig på vad den stora rena displayen säger till mig, har expediten redan scannat alla mina varor och upplyser mig om vad jag är skyldig.

     - Javisst, säger jag, allt jag behöver nu är en instruktion hur jag gör för att betala.

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Ja, tack, säger jag och viftar lite tafatt med kortet i näven mellan mig och expediten.

     - Men det där kortet har ju inget chip, säger expediten med en slags medfödd självklarhet. Jag bara hummar lite diffust till svar och stirrar på starwarsapparaten.

     - Du ska dra det där!

     Expediten pekar lite slängigt mot apparaten som står där och lyser och blinkar som vore det julskyltning. Jag stirrar men hittar ingenstans att stoppa in eller dra kortet, utom den skåra överst på kortapparten, där jag redan stoppat det flera gånger och fått överlägsna felmeddelanden till svar. Inte särskilt informativa heller, ska jag säga! De kunde gott programmera sina rymdapparater att visa lite hyfs för medelålders människor tycker jag.

     - Var? kvider jag med stegrande förtvivlan.

     - Där!

     - Men jag ser inte.... vänta...

     - Där! Expediten är lite ordkarg, men gör en tydligare pekning.

     - Här?!

     Äntligen hittar jag skåran, smal som en metrev, kamouflerad i laser, infiltrerad med modern design till osynlighet i apparatens helhet. Jag drar lättad mitt kort. Det krävs en stadig hand och god syn för att träffa rätt i den smala skåran. Den lämnar inget utrymme för felriktade handrörelser.

     "Slå din kod" säger displayen.

     Jag slår min kod med hjärtat i halsgropen. I upphetsningen håller jag nästan på att slå bankomatkoden istället. Det finns inget i denna blänkande apparat som talar till mitt motoriska ICA-kortskodsminne. Men jag hejdar mig i sista stund och slår rätt kod och trycker på OK-knappen. Trodde jag. Men icke.

     "Försök igen" säger displayen.

     På't igen, svetten tränger fram under luggen, slår koden och tittar noggrant innan jag slår OK - för se på farfar - de har flyttat OK-knappen en rad längre ner! Utöver de uppochnervända sifferknapparna i tre rader och med nollan i mitten av den nedersta, fjärde raden med OK och FEL på vardera sidan om sig har man lagt till ytterligare en rad. Jag är för häpen och stressad för att hinna uppfatta vad de andra knapparna har för funktion, siktar bara målmedveten in mig på den gröna OK-knappen och puh! jag har betalat!

När jag står och packar mina varor betjänas nästa kund, en medelålders man, gissningvis jämngammal med mig. Jag hör honom säga:

     - Vänta här nu.

     Och expeditens röst:

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Men det där kortet har ju inget chip!

     - Du ska dra det där!

     Den diffusa vinkningen över apparaten.

     - Nej, där!

Och jag börjar skratta. Inser att den där expedtiten, och alla hans kollegor i kassorna, kommer att få säga exakt samma saker till exakt alla kunder, varenda dag tills alla deras kunder har handlat minst en gång i den nya starwarsmaskinen.

     - Ni har en härlig tid framför er några dagar nu, hojtar jag glatt.

Expediten, som inte är så talträngd, ler lite matt till svar.

     Den medelålders mannen efter mig i kön har nu kommit upp jämsides med mig för att ta sina varor och han säger:

     - Ja, nu har man gjort det en gång, så nu kanske man kan nästa gång!

     - Ja, nu får man handla ofta, så man inte glömmer bort hur man gör mellan varven, säger jag och tillsammans går vi ut ur butiken under glada och lättade miner. Vi har klarat av det. Inte med elegans och finess. Men jag tror min nyvunne vän tänker samma sak som jag:

     "Hur ska det inte blir för alla riktigt gamla människor!"

Lade in cykeln i bagageutrymmet på bilen i morse (la' och la' - är man två är det lätt som en plätt, ensam, och klädd i vita byxor och jacka, är det mer baxande, men det går) och körde till bilverkstaden. Herr Besiktningsman hade upptäckt ett litet fel som måste åtgärdas inom en månad.

     - En spindelled är av, kom här får du se, sa han och vinkade in mig under bilen och pekade mot hjulupphängningen av vänster framdäck.

     Jag såg något som jag skulle kalla för, tja, en bult. Bytas måste den hursomhelst och idag var det dags.

En arbetsdag senare var jag tillbaka på verksta'n. Jag valde att promenera tillbaka till verkstaden och lämnade cykeln på jobbet, det var fint väder och det var inte så långt som jag hade trott, så en promenad kändes lockande. Kliver in i lokalen och Mr Mekanik säger:

     - Det blir 2790 kronor tack!

Jag stannade med VISA-kortet i luften ovanför betalningsapparaten, fundersam.

     - Två å sju? Vad hände med de 1350 kronor jag fick i muntligt besked att det skulle kosta, när jag ringde och bokade tiden då?

Oj, så konstigt, och titta här nu, och vänta lite, sådärja, varför blev det så här, 1383 kronor blir det då, sa Mr Mekanik. Tackar mjukost sa jag och satte i kortet med chipet åt fel håll, som alltid.

Men vad hade hänt om jag aldrig hade frågat innan jag lämnade in bilen? Eller om jag inte hade reagerat, eller någon annan hade hämtat ut bilen åt mig? Vad händer alla andra kunder, som inte har frågat, inte vet, inte tänker sig för?

Är det den här affärsmetoden som kräver dubbel bokföring?

Och förresten: bilens färddator stod på 4 km när jag åkte iväg från verkstaden. Den hade alltså nyss körts ungefär lika långt som jag hade gått för att hämta den. Kunde de inte ha kört till mitt jobb med den då, på en gång? Eller var hade Mr Mekanik och Billy Bilmek varit, med min bil, just innan de ringde och sa att den var klar?

Hej ni som gör, säljer och servar Skoda!

Jag har en liten fråga till er.

Låt mig måla upp ett par, vanligt förekommande, scenarier:

Man har parkerat sin rallyröda Octavia på gatan där man bor. På morgonen går man ut till den för att åka till jobbet. Det är vinter. Det har snöat. Man öppnar centrallåset med fjärrkontrollen på bilnyckeln, öppnar förardörren. Man lägger handväskan och nyckeln på framsätet och greppar isskrapan och snöborsten. Stänger igen dörren och börjar med att borsta bort all nyfallen snö från tak och fönster på bilen. "Kaatjooff" hör man i den vita mjuka tystnaden i den morgontrötta staden. Det var centrallåset som gick i lås.

Man tar sin Octavia till motionsspåret. Parkerar, låter överdragsjackan ligga kvar i bilen tillsammans med en flaska vatten, nycklarna hem, plånboken och en banan. Man låser centrallåset med fjärrkontrollen på bilnyckeln, stoppar densamma i behån (eller varför inte i en ficka på tajtsen). Man lubbar något varv eller två. Man kommer pustandes tillbaka till bilen någon timme senare och låser upp den med fjärrkontrollen på bilnyckeln. Man sträcker sig in efter vattenflaskan, lägger nyckeln på framsätet, stänger dörren och ställer sig och stretchar mot närmsta träd eller staket. Man dricker sitt vatten, man andas ut, man töjer och sträcker och mår gott i solens sken. "Kaatjoff" hör man i den stilla sommardagens grönska. Det var centrallåset som gick i lås.

Nu är min fråga - hur gör man för att komma in i bilen igen?

     I scenario ett står man på en snöig gata med en borste i ena handen och en isskrapa i den andra. Reservnyckeln till bilen ligger i lägenheten. Nycklarna till lägenheten ligger i bilen. Mobilen, alla nycklar, plånboken, almanackan  - hela ens liv ligger i framsätet på bilen, en istäckt vindruta ifrån dig. Så nära, men helt onåeliga.
     Förslag till lösning: gå till jobbet, be att få bli insläppt trots att du inte har passeringskortet eller din legitimation med dig, be att få låna en telefon, ring till bärgningskåren, be dem hämta din bil hemma på gatan och köra den till en verkstad, där den får stå tills de har beställt och fått en ny nyckel och kan öppna bilen åt dig. Göm dig på toaletten på jobbet innan dörrarna låses för natten och vakten går sin rond. Sov i vilrummet. Låna pengar av en kollega till mat. Upprepa de tre sistnämnda punkterna så många dagar som det tar för en bilnyckel att tillverkas och färdas från Tjeckien till din Skoda- och Volkswagenverkstad.

I scenario två står man i korta tajts, en genomsvettig funktionströja, pannband och löparskor med en vattenflaska i näven och ena benet upplagt mot ett staket i höfthöjd. I bilen bredvid ligger en banan, en överdragsjacka, nycklarna till hemmet och plånkan. Allt man hade behövt för att ta sig hem i gott skick. Så nära, men likväl en evighet bort.

     Förslag till lösning: drick upp vattnet, spring hem. Ring på hos en granne och be att få låna telefonen för att ringa den som har en reservnyckel till ditt hem. Be en stilla bön att denne någon är hemma och kan komma med nyckeln. Sitt på bänken utanför din bostad, börja frysa av gammal svett när solen går ner i väntan på att få komma in i din bostad. När du gjort det byter du till en torr funktionströja, dricker ett glas mjölk, tar fram din reservnyckel till bilen, stoppar den i behån (eller varför inte i en ficka i tajtsen), låser dörren till bostaden och lämnar tillbaka extranyckeln till din vän. Du kan komma att behöva den igen. Spring tillbaka till motionsspåret, öppna bilen med fjärrkontrollen på bilnyckeln, kör hem. Duscha. Glöm inte stanna på vägen hem och köpa en hamburgare på grillmojen, för nu har du sprungit så långt att kroppen skriker efter föda.

Varför låses min bil när jag inte har bett om det? Vad får min Skodatillverkare att tro att han bestämmer när min bil ska gå i lås? Men framförallt - hur får jag detta att upphöra?

     Vakten på jobbet har kommit på mig i vilrummet och jag orkar inte springa till och från motionsspåret fler gånger.

Inte nog med att springskotillverkarna tar ohemult mycket betalt för sina dojjor men även deras återförsäljare är egotrippade puckon som struntar i oss konsumenter.

Ammen hallå - vi är väl ändå löpare allihop - varför motarbetar ni oss?

Vadan denna inledande spya?

Jo, i en månads tid har jag letat efter ett par nya springskor. Jag vill ha antingen Asics Kayano eller Asics 1140, det vill säga fjolårets modell. Jag vill ha samma storlek som jag har i mina gamla av respektive modell, nämligen 10.

Min ordinarie Löplabbet-butik hade dem inte kvar, varken i herr eller dammodell. 2010 års modell hade ännu inte kommit då, för en månad sedan. Expedissan skrev upp mig på väntelistan för 2010 års Kayano. I storlek 10. De skulle ringa så fort de kommit.

Detta var för en månad sedan, sa jag det?

Jag ringde den andra Stora Löpskobutiken i huvudstaden och frågade om de hade några Kayano i storlek 10 kvar. Det hade de inte.

     "Är det någon skillnad på herr- och dammodell", undrade jag, "eller kan jag köpa herr lika bra?"
     "Ja, det kan du absolut göra!" svarade expedissan i luren. "Det är ingen skillnad på dem."
     "Men ni har ingen herr kvar heller, antar jag?"
      *leta, leta*
     "Nej, det har vi tyvärr inte."

Det är fortfarande december.

Gick sedan in på nätet och kollade Stadium och Intersport och lite andra vanliga sportaffärer, men ingen saluförde just de modeller jag vill ha.

I löpbutikens internetbutik reade de dock ut fjolårsmodeller. De flesta storlekar var redan slut såklart. Men tur som tokig hade jag - det fanns ett par Ascis 1140 herr i storlek 10 kvar och de kostade bara 800 kronor, mot ordninarie 1.100 kronor (som dessutom blir 1.300 i år). Yippi, jag tryckte på beställaknappen direkt.

Jag fick orderbekräftelse, skorna skulle komma inom 24 timmar och 800 kronor drogs från mitt konto. Detta var den 21 december och den 23:e åkte jag ut till landet och stannade i två veckor. Jag längtade efter att komma hem och hämta ut mina fina skor på posten. Men det hade inte kommit några skor. Jag ringde butiken och frågade och fick höra att:

     "tyvärr, de var slut, oj, glömde jag meddela dig det, förlåt, men du har fått tillbaka pengarna."
     Jaha men tack så jävla mycket för ingenting då!
     Tänkte jag.

Ny vända med den första kedjan. Ringde till hemmabutiken och frågade om de hade några 1140 kvar.
     *leta, leta*

     Nej, det hade de inte, "men kolla med innerstadsbutiken eller söderortsbutiken."

     Jag gjorde istället en beställning via deras internetbutik. Ett par Ascis Gel 1140 storlek 10.

     Mitt namn är Lena M Johansson.

     Det är nu januari.

Fick ett svarsmejl dagen efter ifrån "Uppsala". Modellen var slut, men året modell, med nr 1150, har kommit. Den kostade visserligen 200 kronor mera, "men ville jag ha den istället?"
     Jag tackade för beskedet i ett svarsmejl och frågade om de inte möjligen hade några Kayano kvar i storlek 10 för i så fall ville jag hellre ha dem. Om inte så ville jag ha 1150:an. Jag frågade om den fanns i dammodell också och att det i så fall var färgen som avgjorde, om det inte var någon skillnad på herr- och dammodell. Jag vill inte ha rosa skor, skrev jag. Fick svar nästa dag att det inte fanns några gamla Kayano kvar och att dammodellen i 1150 var rosalila så hon skickade Asics 1150 i storlek 10 herrmodell.

Idag hämtade jag ut dem. Vrålsnygga, gulsvarta.

Men av alla jag pratat med och haft mejlkontakt med - kunde inte NÅGON ha kläckt ur sig att storlek 10 i herr inte är lika stora som storlek 10 i dam. Utan i själva verket är mycket större.

Jag fick ett par båtar med posten. Snygga, gulsvarta, javisst. Men exakt vad ska jag göra med dem?

Jag brukar utöva min konsumentmakt på så sätt att jag aldrig köper något från ett företag som jag upplever mig ha blivit dåligt bemött av. Så var ska jag nu köpa mina springskor?

Kayanosarna kostar 2.000 spänn i år förresten.
De har kommit nu.

Men butiken som har mig på väntelistan, eftersom det numera är den enda chansen att få ett par Kayano, har inte ringt.

Jag är skitsur just nu, faktiskt.

Mitt namn är Lena. Jag har storlek 10.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta?!

Behövde nya torkarblad. Åkte till Mekonomen.

- Hej, jag vill ha torkarblad till min Skoda Octavia.

Men den informationen räckte inte. Expediten behövde veta registreringsnumret, hej å hå, för att ta fram rätt torkarblad. Men hans sätt att fråga efter regnumret visade sig vara ett fall för diskrimineringsombudsmannen. Som han ställde frågan till mig, skulle han aldrig ha ställt den till en man.

     Så här sa han:

     - Vet du vad det är för registreringsnummer på bilen?

Till en man skulle han ha sagt:

     - Vad är det för registreringsnummer på bilen?

Jag svarade:

     - Ja, det vet jag.

Sedan sa jag registreringsnumret.

     - Är det en Golf, frågar expediten infantilt.

Han hörde fel på D och T.

Och jag hade fortfarande en Skoda Octavia, som behövde nya torkarblad.

Men - som man blir bemött behandlar man.

     Så när han hade plockat fram rätt torkarblad för just min bil (?) sa jag, utan att varken lägga huvudet på sned, förändra rösten eller himla med ögonfransarna:

     - Om man kanske skulle behöva hjälp att byta torkarblad, kan man få det här då?

Tio minuter senare, och med hjälp av ytterligare en (manlig, såklart) expedit hade de båda herrarna lyckats byta mina torkarblad i kylan.

Den som följer min blogg har nog förstått att jag inte är odelat förtjust i stora livsmedelsbutiker och i synnerhet inte när de är knökfulla av människor. Trots detta begav jag mig till Stora ICA Maxi-butiken i Gigantiska merkanteriet utslängt på industrimarkstomten någon mil utanför förorten.

Dagen före julafton.

Men jag åkte dit utrustad med gott humör och godmodig tålmodighet. Och det gick riktigt bra.

Efter endast tre varv runt parkeringsplatsen, där minst en tredjedel av alla platser försvunnit i snödrivorna och folk halkade omkring i modden med och utan kundvagnar utan dubbdäck, hittade jag en plats. Eller plats och plats. Jag spanade in ett litet utrymme bortom den sista bilen i ett hörn av parkeringen som väl kanske inte direkt var vad man kallar en "p-ruta" utan snarare en snödriva. Den körde jag galant in i med mitt terränggående fordon och snubblade så in på affärn.

Inte bara var det en stor ICA-butik, det var också en ICA-butik där jag aldig varit tidigare och alltså inte hittade i. Men frukt&grönt låg vid ingången och efter att ha tappat en klase vindruvor på golvet med påföljande trevligt meningsutbyte under godhjärtade leenden med plockpersonalen så hade jag fyllt min korg med några kilon godsaker. Till och med avokadorna var ätmogna, till skillnad från de handgranater som annars brukar finnas att tillgå.

Jag hade en inköpslista och när jag utan att ens leta gick förbi toapappret och bara bakom nästa hörn fick tag i Grumme diskmedel med citronsmak (köp inte den som kallas "naturlig doft", för den är parfymerad och luktar apa) kände jag mig glad och stark.

Ställde ifrån mig den tunga korgen mellan salt- och kryddhyllan och paketerad laxdisken och gick sedan runt och lyckades hitta såväl prinskorv, som spaghetti och pärlsocker. Konserverad frukt däremot gick jag bet på. Men man kan inte få allt här i livet, tänkte jag med obrutet glatt humör och gick mot kassorna. Där stöter jag ihop med en av mina kusiner och vi språkas en stund, helt ensamma mellan hyllorna med fix-och dona-tidningar och den kolorerade dampressen.

Det var noll personer före mig i kassan och trots att klockan nu var mitt på dagen och jag var hungrig på grund av en alltför lätt frukost tre timmar tidigare så var det med lätta steg, trots tunga kassar, jag muddrade iväg mot bilen, där den så elegant stod inkörd i en gnistrande vit snödriva.

Vad jag inte förstår är dock, hur en ensamstående kvinna kan köpa julmat för mer än tusen spänn?

Idag gick jag in i Den Stora Matvarubutiken på vägen hem från jobbet i akt och mening att helghandla, så slipper jag det när jag är ledig.

     Men jag blir så stressad av Den Stora Matvarubutiken att jag blir helt perplex och handlar nästan ingenting alls. Jag kan inte välja glass när det står en hel lång korridor med höga frysboxar fyllda av olika sorters glass och omöjliga prislappar att förstå. Och ändå finns det säkert ett par tre frysboxar ytterligare på andra platser i butiken med ytterligare olika sorters glass. För 40 kronor burken. Och jag skulle ändå inte ha någon glass alls.

Tre päron och Aftonbladet gick ganska enkelt att handla. Men vindruvorna fick vara, för jag förstod inte vad som var skillnaden på "röda druvor i korg", "gröna druvor i kartong" och "rödgröna druvor i kartong". Annat än att det var olika priser på dem.

Ja, och så behövde jag en ny tandborste. En vit tandborste vill jag ha. Det fanns en hel hyllvägg med tandborstar från 4,90 för två till 30 kronor styck och en förpackning för barn för 80 spänn. Men inte en enda vit.

Skinka att lägga på smörgåsen ville jag ha. Kom jag på när jag passerade en fritt placerad kyldisk med olika sorters pålägg. Vända och vrida - kan det finnas någon utan E621 tro? Jo, för en gångs skull. Det fanns mycket att välja på. (När jag hade valt färdigt och gick vidare stötte jag på ytterligare en långdisk med smörgåsskinka på längden och bredden).

     Bland alla olika skinksorter och annat kallt och skivat pålägg fanns:

     "Skinka ko 22,90/förpackning"

     Nu är ju inte jag dummare än att jag fattar att "ko" stod för kokt i det här fallet.

     Där fanns även skinka som var:

     "Tvärrökt".

Jag skrattade hela vägen till kassan.

Jag är inte bara en irriterad konsument - jag är lättroad också.

ICA Maxi ligger så bra till på min cykelväg mellan jobbet och hemmet. De har öppet sent på kvällarna, vilket passar mig som är morgontrött och därför är på hemväg efter stängningsdags för vanliga butiker.

Detta ICA Maxi är måhända en utmärkt affär. Jag blir dock stressad av den, för den är så hangarstor. Det är 100 meter från ingången till ingången. Alltså från de elektroniska dörrarna in i fastigheten till de elektroniska grindarna in till affären.

Man tar sin korg vid grinden och står i en flyglandningsbansbred gång med blommor till höger och smink till vänster. Blomavdelningen är större än en ordinär Interflora i gatumiljö och sminkeriet är lika omfattande som på Åhléns och Kicks. Om man ginar direkt vänster mellan schampo- och tandkrämshyllan kommer man till mataffärsavdelningen och slipper passera barnavdelningen, bok- och pappershandelsavdelningen, klädbutiken och husgeråd.

Jag har ännu inte varit på alla ställen i butiken men hyllorna löper trevåningshushöga med läsk, hushållspapper, tvättmedel, flingor och chips. En sådan här affär, där ett glömt paket ägg genererar en kilometers promenad, är inte gjorda för kunder som jag. Som kilar in på hemväg för att fylla på med frukt, fil, snarr och färskt bröd. 

Jag är dessutom storkonsument av Loka citron. En stor flaska ligger alltid i kylskåpet. Igår drack jag det sista, idag skulle jag fylla på. Väl framme vid läskavdelningen hittar jag vattenhyllan (varför har de livsmedel tre meter upp - ingen kund når dem ju?) och ser en reklamskylt med orden "Ny praktisk storlek". Loka citron finns numera i literbutelj. Den ser pluttig och behändig ut, jämförelsevis. Den kostar 7,90 plus pant. Flaskan på 1,5 liter kostar 7,90 plus pant. Jag tar den nya praktiska storleken.

Jag har bara köpt ett fåtal varor, flaskan och något mer ligger överst i cykelkorgen, ovanpå hjälmen. I vardera handen bär jag någon liten sak. Ställer mig en i en kassa där en man i 40-årsåldern just plockat upp sina varor, också ett fåtal, på bandet och han lägger dit varuavskiljaren så att jag kan lägga ifrån mig mina varor. En tant står vid kassörskan och ska betala. Men hennes pengar räcker inte. Eller pengar. Det pep i kortläsaren helt enkelt. Hon velade en stund om hon skulle plocka tillbaka några varor. Hennes barnbarn (eller dotter, folk har så konstiga åldrar nuförtiden) stod vid packänden och ringde en man i hushållet och försökte förklara "ICA Maxi" och "pengar" utan framgång. Kassörskan frågade vänligt om hon skulle parkera betalningen, vilket hon fick ett jakande svar på och började slå in mannens varor. Det gick finfint tills hans krukväxt stod på tur. Den var inte prismärkt. Kunden mindes inte själv priset och ingen svarade i telefon när kassörskan ringde. Mannen packade övriga varor. Kvinnan med för lite köputrymme på pengakortet körde in hela kundvagnen i butiken igen och strax kom en annan kassörska med ett negativt besked till vår, hårt prövade men alltigenom vänliga, kassörska. Nej, hon fick inte parkera kunden, stänga sin kassa och reda upp situationen, det var för mycket folk. Nehej, men kunde hon möjligen få hjälp att ta reda på priset på krukväxten? Jadå, jag ringer, sa hennes kollega och gick iväg. Tanten med kundvagnen sa att hon skulle komma tillbaka och betala.

     - Hur lång tid tar det, undrade kassörskan

     - En halvtimme kanske, jag vet inte hur tunnelbanorna går.

     - Klarar sig maten i vagnen?

     - Nja, det är en del kylvaror. Och djupfryst.

     - Då måste vi lägga tillbaka varorna då.

     - Ja. Det tar nog en halvtimme för mig.

Interntelefonen ringer. Vår vänliga kassörska fortsätter samtalet med den övertrasserade tanten och lyfter luren, får ett pris i örat, slår in det på kassaapparaten samtidigt som hon avslutar samtalet med tanten och säger "629 kronor" till mannen som okejar beloppet i kortläsaren och nu är det min tur. Tanten bakom mig har redan knuffat mig två gånger i ryggen och suckat i mitt bakhuvud. Själv står jag lugn. Jag har ingen tid att passa och har inte köpt glass.

Jonnar hem och sätter klacken i fållen. Igen.