Det kallas blogg. Jag vet inte vad det är. Jag skriver betraktelser. Skillnaden kanske är att när jag skriver mina iakttagelser på det häringa internettet så kan de läsas av hela världen, ja i alla fall betydligt flera än bara mina kompisar, dem som jag påtvingat mina betraktelser tidigare. I praktiken blir det nog ingen som helst skillnad. Det blir samma kompisar – om jag ger dem den här uärrällen – som läser. Det spelar inte så stor roll. Har jag en läsare utöver mig själv är jag nöjd.

Det snurrar i mitt huvud hela tiden. Jag ser saker hända och hör människor prata. Det pågår så mycket liv runt omkring mig. Betraktelserna tar aldrig slut och det är ett evigt kommenterande inuti mitt huvud. Det känns som att, när jag får ner mina tankar på skärmen, så frigörs utrymme i min hjärna. Kanske krävs det färre ord för att fylla min egen hårddisk, än datorns?

Jag ber härmed att få starta en dump. Ni är hjärtligt välkomna.