För tiotalet år sedan var jag på en kurs. Det fanns säkert en hel del lärdom och nyttigheter på kursen, men det enda jag minns är att kursledaren sa:

- En man, ett jobb, en bostad - det kan man alltid fixa!

Sådana livets väsentligheter ansåg hon tillhörde dem som var enklast att skaffa sig.

Idag drar jag mig detta till minnes. Idag - när jag blir bostadslös om sex veckor. Idag - när jag sitter på ett halvårsvikariat som snart passerar halvtid. Idag - när det, liksom de flesta andra dagar i mitt liv, inte finns en man i sikte så långt mitt längtande hjärta kan tänkas se.

"Hemlös ungmö mittemellan två jobb söker livets mening" - se där en lämplig, om än dock  inte särskilt säljande, kontaktannons.  Eller prova: "Ohjälpligt medelålders nucka med otillfredsställande bostadssituation och osäker inkomst".

Eller ser jag tillvaron från fel håll? Ifrån det karga samhällets synvinkel. Med den ekonomiskt oberoende storstadsbons synsätt. Om jag hade varit en olyckligt gift kvinna med a-kassa och andrahandskontrakt på en tvåa i Hökarängen kanske mitt sätt att bedöma sett annorlunda ut?

"Fristående, erfaren kvinna som för närvarande har ett toppjobb och är innehavare av flertalet bostäder och utrymme i livet för umgänge med rolig och sportig man."

Mitt vikariat blir en tillsvidareanställning (med tillhörande löneförhöjning). Min drömlägenhet kommer till försäljning och jag köper den till utgångspriset (och balkongen ligger i väster). En man (mäklaren?) dyker upp i min tillvaro och ett givande umgänge tar sin start (med tillhörande himmelskt sexliv).

Livet är fullt av möjligheter. Om man väljer att tro på dem.

Kursen, det var en viktminskningskurs. Att skaffa en man, ett jobb, en bostad - det är lätt. Att gå ner i vikt, det är det verkligt svåra. Vilket härmed är bevisat. Jag har fått ett jobb jag stortrivs med. Jag bor i en lägenhet jag gillar och kommer inom kort att flytta till en annan lägenhet jag gillar. Dessutom är jag lycklig ägare av ett hus på landet. Omvärlden är full av män, om jag bara vågar öppna ögonen. Jag har alltid bott, jag har alltid arbetat och jag har understundom haft män i mitt liv. Men tjock, det har jag varit länge, dock aldrig så mycket som just nu.

Den dagen jag blir smal, den dagen finns det skäl att bli orolig på allvar!

Lingon är världens bästa bär. De passar till allt. Stekt strömming. Fläskpannkaka. Potatisbullar. Havregrynsgröt. Ris ala Malta. Pannbiff. Och till kalops, om de inlagda rödbetorna skulle vara slut.

Blåbär är om möjligt ännu godare. Dem kan man äta rakt av, direkt från tuvan där man plockar dem. De är som smågodis, fast godare. För att inte tala om hur nyttiga de är. Tack vare vår svenska skogs blåbär klarar vi av att se under den långa mörka vintern här uppe i norr.

Hallon är nästan erotiskt goda, om man får färska stora röda, saftiga och söta.

Jordgubbar, det svenskaste av alla svenska bär. Naturella. Möjligen med lite kylskåpskall mjölk. Fetmjölk.

Tranbär, björnbär, hjortron och en massa andra som jag inte ens vet om jag ätit: olvon, åkerbär, havtorn. Naturens egna små under av form, färg och smak.

Visst kan det vara gott att få en hel skål med blandade bär. Men det finns gränser, det gör det faktiskt. Man kan inte få allt, alltid, överallt och samtidigt. Det är inte så naturen är tänkt.

Sådär ja. Idag har jag undertecknat ett avtal som gör mig bostadslös om två månader.

Min lägenhet är såld till en ung lycklig man. Någon ny lägenhet har jag inte köpt. Under tre månaders sökande har jag ännu inte ens sett en enda lägenhet som jag skulle vilja ha. Ens om den hade varit landsortsbillig. Och även om jag skulle råka hitta en som ligger vid någon av de fyra gator och i cirka tio fastigheter jag kan tänka mig och om den dessutom har den planlösning jag önskar, inte ligger på bottenvåningen och det finns en schysst hiss i huset och som dessutom inte blir dyrare än jag har råd att låna så är det ju långt ifrån säkert att den är inflyttningsbar redan om två månader.

Jag sade till den unge lycklige mannen att:

- Vi får nog vara sambo ett par månader!
Hans ögon vidgades en aning, men han fann sig snabbt och svarade generöst:

- Du kan få bo i hallen!

Schyrre.

När jag lämnade mäklarfirman med avtalet under armen borde jag ha känt en viss oro. Någon form av stress. Lätt ångest kanske. Märkligt nog uppmärksammade jag att den känsla som var tydligast var - frihet. Jag kände mig fri.

Och sedan löste jag hela bostadslösproblematiken. Hur då, undrar ni nyfiket? Jo, jag tecknade ett årsavtal med den förhållandevis nya träningskedjan 24sju. De har, mot ett par hundralappar i månaden och ett fingeravtryck, öppet dygnet runt. Jag kan tillbringa min tid på gymmet! Vatten, toa och dusch finns. TV med kanal 1, 2, 4 och 5 finns. Sova kan jag göra på en ryggbänk eller ett löpband. I automater finns dricka och energikakor. Jag kan inte tänka mig att det kommer så många och tränar nattetid. Personalen kommer inte förrän klockan sju. Då kan jag ju bara passera ut och se ut som om jag just avslutat ett rejält träningspass, lagom småfuktig i håret och med rosiga kinder. Snacka om billig hyra. Och snacka om att jag äntligen kanske kan komma igång med träningen igen. Bara fördelar.

Allt ordnar sig. Det ordnar sig perfekt. Det gör det alltid.

Igår fick jag mig före att köpa en kolorerad tidning riktad till kvinnor i min ålder. Med stigande häpnad läser jag den, tittar på de färgglada bilderna på de glättiga sidorna och bläddrar från pärm till pärm. Och hamnar i en känsla av förvirring, förvåning och förargelse. Är det där, vad vi är? Är det sådana vi har blivit eller vill bli?

Anställda på tidningen och några kändisar har fått ange vilken kvinna de ser upp till och beundrar. Den kvinna de skulle vilja vara. En av tidningens anställda väljer Nigella, en engelsk tv-kock. Själv är jag helt ointresserad av matlagningsprogram, men det enda av dem som fått mig att sitta kvar och titta utan att byta kanal ända till första reklamavbrottet är just Nigella. Det enda skälet till att jag fortsatt titta på henne är att hon är så himla snygg. Både söt och snygg och sexig. Om detta håller damtidningsskribenten med mig. Men när hon skriver att Nigella är extra het för att hon är "lite tjock", då slutar jag läsa. Har ni någonsin sett Nigella så är ni lika häpna som jag.

Om Nigella, den charmiga kvinnan med sin fantastiskt välformade kropp, faller under kategorin "personer vi beundrar extra för att de lyckas vara både kompetenta och snygga fast de har oddsen emot sig" så är det inte märkligt att flera sidor i tidningen handlar om matmenyer för viktminskning. Bantningsrecept, som vi sa på åttiotalet. Lika ointresserad som jag är av matlagningsprogram är jag av deras skriftliga motsvarigheter kokböcker och receptbilagor. Men min blick faller på den lättsinniga rubriken "mellanmål". Där läser jag att om, det vill säga när, man blir hungrig mellan måltiderna av denna diet så kan man ta till ett mellanmål. Till exempel en räksmörgås utan bröd.

I denna GI-era finns inte bara smörgåsar utan bröd utan även lasagne utan pasta, risotto utan ris, kanelbullar utan mjöl och vispad grädde utan sylt och pannkakor. På de riktigt trendkänsliga lunchkrogarna kostar det 75 kronor för en dagens lunch inklusive smör, bröd och kaffe medan det kostar 85 kronor för en dagens exklusive "bröd ingår".

Åter till den färgglada tidningen för damer över fyrtio. Ett tips till den vars kropp skriker efter sol, värme och klarblå himmel är att köpa en brödbox för 199 kronor. Den piggar upp.

Där finns också ett reportage om nyttan och glädjen att träna med hjälp av en strippstång. Att det kallas poledance gör det inte mer lockande. Femtioåringar som klänger i stänger. Nej, är det inte en 30-årig brandman i ena änden av stången finner jag föga nytta och nöje med att klättra längs densamma.

Ja, så är det smink, syskonrelationer, älska-dig-själv, kläder och spekulationer i hur de 50 % som uppger sig vilja ha mer sex efter fyllda 40 ska få det. Jag har inte orkat läsa hela den texten men det verkar som knepet är att skapa avstånd och komma längre bort från den man vill ligga med. Jag är skeptisk. Avsaknaden av män har inte visat sig gynnsamt i mitt liv vad gäller förekomsten av sex i detsamma.

Jag skulle ha köpt Aftonbladet istället.

Noll komma noll. Min favoritreplik ur en av de bästa filmer jag sett - Fucking Åmål. Den ena huvudrollsinnehavaren, Elin, säger det till sin syster: "Noll komma noll. Vet du hur mycket det är?" Och hon svarar sig själv direkt: "Det är exakt så mycket jag bryr mig."
     Nolll komma noll. Vet ni vad det är? Det är exakt så mycket ångest jag kände är jag flög från Östersund till Stockholm i går.

Jag har klaustrofobi. Det innebär att jag får panikångest när jag är instängd. Det pendlar mellan lätta obehagskänslor till renodlad panikångestattack och det händer i situationer där jag inte själv kan bestämma att gå därifrån. Jag tycker det är obehagligt att åka tunnelbana, tåg och hiss eftersom det föreligger en viss risk att dessa fastnar och stannar och jag kan då inte ta mig ut. Att flyga känns värst av allt. Ett tåg stannar vid stationer lite då och då. En hiss är man bara i några sekunder mellan några våningsplan. Men ett flygplan sitter man i från det man kliver på tills planet landar och man kan gå av igen. Ju längre man färdas desto otäckare upplever jag det eftersom tiden jag är instängd ökar.
     Jag är alltså inte rädd för att just flyga eller åka hiss, utan jag är rädd för att vara instängd och inte kunna ta mig därifrån när jag vill.
     Troligen har jag alltid haft tendenser till denna klaustrofobi även om jag inte har uppfattat det själv och framförallt inte upplevt att det varit ett problem.

Jag var över trettio år är jag flög för första gången i mitt liv. Det var en härlig upplevelse. Att lyfta var en mäktig känsla - hur går det till, hur är det möjligt att denna stora koloss kan lyfta rakt upp i himlen? Det var en fascinerande tanke och jag älskade varje sekund av uppstigningen. Och inte förrän jag satt däruppe på tiotusen meters höjd gick det uppenbara faktum upp för mig att solen alltid är där, ovanför molnen. Jag njöt av att titta ut genom det lilla fönstret, jag var fri som en fågel.
     En vecka senare var det dags att åka tillbaka hem ifrån Jersey. Flyget skulle inte gå förrän på kvällen och dessutom var det försenat. Vi kom iväg i nattens mörker och ett rejält regnväder. Under veckan vi spenderat på Jersey hade Estonia gått till botten. Jag hade ringt hem och fått reda på att en kollega varit med på båten. Jag berördes illa av den händelsen. Därför blev flygfärden hem långt ifrån angenäm. Turen tog knappt tre timmar och jag ägnade tiden åt att fundera på vilket som skulle ge mig störst överlevnadschanser ifall vi störtade i havet - att ha skorna på mig eller ta av mig dem. Jag tror inte jag kom fram till något svar och jag tror att jag hade dem på mig hela tiden.

Sedan förflöt fem år innan jag fick tillfälle att flyga igen. En av mina bästa vänner bodde i Frankrike den hösten och vi var tre vänner som åkte ner och besökte henne några dagar. Vi flög från Stockholm till Frankfurt där vi efter en mellanlandning fortsatte till Nice. På hemvägen mellanlandade vi i Zürich. Ingen flygtur var därför längre än knappa två timmar och jag tyckte det var skönt. Att lyfta är roligt. Men ju förr kaptenen tar mikrofonen och säger att "vi påbörjar nu inflygningen" desto bättre för min sinnesfrid. Det känns befriande att veta att man snart ska komma ut i luften och stå på solid grund igen. Dessa tankar hade jag under den här resan. Ett lätt obehag. Panikångestattack visste jag ännu inte vad det var.

Året efter var det dags för nästa resa. En vårhelg med jobbets personalförening i Prag. En äldre och resvan kollega tog mig under sina vingars beskydd, gav mig goda råd, förklarade hur allt fungerade med incheckning och tull och så vidare. Jag bara följde med. Det var lite pirrigt, men mest spännande. Dock var jag glad att resan återigen inte tog mer än ett par timmar. Det var i maj år 2000 jag mötte våren i den vackra staden Prag.

Ytterligare ett år senare var vi åtta tjejer på jobbet som pratade om att åka till Barcelona en långweekend till hösten. Jag började känna mig som en globetrotter. Allt detta utlandsresande! Men ju längre tiden led desto mer orolig kände jag mig. Till slut blev jag tvungen att meddela att jag inte skulle följa med, hur roligt jag än tror att det skulle ha varit. Det var inte värt den oro och det obehag jag kände inför flygresan. Då och där kände jag att jag aldrig mer skulle flyga. 

Under åren som följde trappades min fobi upp och jag slutade åka tunnelbana. Den enda hiss jag klarade av, var den på jobbet. I alla andra fastigheter tog jag trapporna. Det började till och med bli jobbigt att åka buss. Att fastna i bilköer eller köra långt på motortrafikleder med vajerstängsel kändes också obehagligt. Helst ville jag cykla och gå vart jag skulle. Undvikandet hade startat, men så subtilt att jag själv inte fullt förstod vilken återvändsgränd jag var på väg in i. Jag trodde jag valde att cykla för att det var så friskt och sunt. Eller i alla fall valde jag att tro att jag valde det. Alternativet - att kämpa emot obehaget - var alltför svårt för mig.

Hur lång tid det hade tagit innan jag inte längre skulle ha vågat gå utanför dörren till min lägenhet vet jag inte. Men förloppet snabbades på när jag den 21 december 2003, på min mormors 97:e och sista födelsedag, av misstag blev inlåst i en bil. Föraren går ur med orden "Sitt kvar ni, jag ska bara hämta tårtan" och trycker av gammal vana på nyckelns fjärrkontroll till centrallåset. Alla dörrar stängs och min första reflex är att öppna dem. Men det går inte att göra det inifrån. Min nästa reflex är då att öppna fönstret. Men i moderna bilar finns det inga vridhandtag till fönsterrutorna. Med bilen låst från utsidan fungerar absolut ingenting i bilen. I samma sekund som jag inser detta drabbas jag av en fruktansvärd panikångestattack. 
     Efter denna händelse bröt klaustrofobin ut i full kraft. Från den dagen klarade jag inte längre att åka i hissen på jobbet heller. Jag hade vid detta tillfälle mitt arbetsrum på 21:a våningen, 380 trappsteg upp i huset. I tre veckors tid gick jag 21 trappor upp och ner, två eller tre gånger per dag. Det var måhända mera ballt än jobbigt, men hade vi inte flyttat till en ny fastighet efter tre veckor så kan man ju undra hur ballt jag hade tyckt att det var. Den nya fastigheten var bara nio våningar hög och på den nionde våningen hade jag mitt arbetsrum. Under åtta månader nobbade jag allt vad hissar hette och gick väl mellan 30 och 80 våningsplan upp och ner varje vardag. (Det är därför jag vet att man inte får bättre kondition och att det inte känns lättare och lättare att gå i trappor. Det är lika jäkla jobbigt hela tiden!). Jag panik när dörrar stängdes, när kodlås klickade, när vredet på toalettdörren var trögt och så vidare i alla situationer. Jag blev nojig om jag var på Långholmen - tänk om bron rasade och jag blev fast på ön? Jag kände mig instängd, inlåst, trängd i snart sagt vilken situation som helst. Det var bara när jag cyklade jag kände mig fri.

I det här läget ansåg min kloke chef att jag behövde hjälp. Via företagshälsovården fick jag en remiss till en kognitiv terapeut och dessutom viss ekonomisk hjälp av min arbetsgivare för att betala terapin, ett tiotal behandlingstillfällen. Min terapeut och jag började med att sätta oss på en innerstadsbuss och jag fick inte gå av förrän jag var ångestfri och kände mig helt lugn. Det tog trekvart, och då var sessionen slut. Nästa vecka åkte vi hiss, terapeuten och jag. Upp och ner i huset där han hade sin praktik. Folk klev på och folk klev av. Vi bara stod kvar. Jag fick inte gå ur hissen förrän jag var helt lugn. Ibland var det trångt i hissen, ibland var vi ensamma. När vi var ensamma tryckte vi på stoppknappen. Och där stod vi - tills jag kände mig lugn. Så lugn att jag skickade ut terapeuten ur hissen och tryckte själv på stoppknappen mitt emellan två våningar. Kolugn. Sedan följde tunnelbaneåkande och som läxa mellan sessionerna åkte jag varenda suspekt linje i Stockholms tunnelbanenät och hamnde på ställen jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jag åkte den pittoreska tvärbanan från Gullmarsplan till Alvik. Konduktör och allt. Jag åkte över broar och genom tunnlar, under marken och det blev till och med några kortare stopp. Terapeuten ansåg att jag var botad. Men det som jag hade fått klassa som allra värst - att flyga - det hade vi inte tränat på och det kände jag att jag absolut inte vågade. Men jag klarade mig i vardagen och därmed var terapeutens uppdrag slut.

Sakta återgick jag till undvikandet. Jag tog hellre trapporna än hissen (det är ju så bra vardagsmotion) och någon t-banependlare har jag aldrig varit, uppvuxen i Täby utan t-bana som jag är, och kommer aldrig att bli. Buss, cykel och bil - det är mina färdmedel. Men jag kunde ta hissen om jag var tillräckligt trött eller hade saker att bära på och jag kunde ta t-banan om det var mest praktiskt. Med detta var jag nöjd. Men flyg - det hade jag inga som helst planer på att någonsin åka igen. Jag är nöjd här i Sverige, jag längtar inte utomlands. Och inom Sverige kan jag köra bil. Jag klarar mig.

Så fick jag ett nytt jobb. Innan jag ens hunnit börja fick jag mitt första uppdrag - att tillsammans med min företrädare åka till mina blivande samarbetspartner i Östersund för att stämma av, lära känna dem och gå igenom mina kommande arbetsuppgifter. I flera veckor gick jag omkring med kännedomen om att jag skulle bli tvungen att flyga till Östersund från Stockholm. En resa som, det kollade jag genast upp, tar en timme. Skulle tåg kännas lättare? Jag kollade SJ:s tabeller och fann att en tågresa till Östersund tog nästan sex timmar. Vilket är värst  - att "sitta fast" i sex timmar eller en timme? Självklart valde jag flyget. 
     För att förbereda mig inför flygresan  - som jag valde att se på som en gratis chans till kbt-träning - började jag åka hiss. Trots att jag nu arbetar på andra våningen tog jag ändå hissen upp och ner varje dag. Överallt där jag hade ärenden tog jag hissen istället för trapporna. Nya moderna hissar är otäcka (men jag åkte dem). Gamla skraltiga hissar är otäcka (men jag åkte dem). Gemensamt för dem är att de går så himla långsamt. 60-70 och 80-talshissar är bäst. Dem åker jag utan att pulsen slår ett enda slag extra. Min motivation att klara flygresan var hög. Min målmedvetenhet stor. Min förvissning att lyckas var total.

Efter några veckors hemskt stressande och rejäla sömnproblem var det dags för resan till Östersund. Självklart sov jag inte många timmar den natten. I taxin ut till Arlanda började ångestsvetten sippra i handflator och i nacken. Jag hade min strategi klar. Andas lugnt och tänk på något annat. Väl framme vid gaten kändes det bättre. Lite oro att ångesten skulle slå till utan förvarning när dörrarna stängdes och planet började glida iväg. Men jag andades, blundade, försökte tänka på annat. Det gick väldigt bra. På en skala mellan 0 och 10 där 10 är panikångestattack skulle jag säga att jag låg på en etta. Vilket jag tror majoriteten av alla som flyger gör. Det är en viss anspänning, lite pirrigt, en del oro och obehag för nästan vem som helst att flyga. Det är en mänsklig reaktion.
     När jag klev av på flygplatsen på Frösön var jag strålande glad. Tacksam och stolt. Jag grät en skvätt när jag gick in i ankomsthallen.

Inför hemresan dagen efter var jag inte alls orolig. Jag tänkte inte på den resan, till skillnad från ditresan, som jag tänkt på oavbrutet i flera veckor. Det enda jag tänkte på var att snart är jag hemma. Jag insåg att det fanns en risk att en ångestattack skulle kunna slå till utan förvarning, just för att jag inte var förberedd. Men jag kunde inte oroa mig för det, jag kunde inte koncentrera mig på att fundera på hur det skulle kännas. Jag förstod risken med förståndet, men kunde inte känna oron i kroppen.
     Helt planenligt blev hemresan totalt ångestbefriad. Det är roligt att flyga. Det är häftigt att lyfta. Det är tryggt att vara i luften. Och det är skönt att landa, att vara hemma och ute i luften och på solid grund igen.

På en skala från noll till tio där tio är panikångestattack och noll är lugn, sval, glad och avspänd bedömer jag mitt tillstånd till noll komma noll.

Jag är fri.



    

Idag körde jag bil i stockholmstrafiken. Det flöt på finfint. Framför mig låg en bil av skåpmodell. Den betedde sig så smidigt. Höll trettio på 30-sträckan. Ökade, utan fördröjning eller stress, till 50 på 50-väg. Stannade, utan att sega sig fram centimeter för centimeter, vid rött ljus. Stannade i god tid, med en mjuk och väl avvägd inbromsning när det gröna slog om till gult. Blinkade för att markera filbyte. Gjorde en fullständigt korrekt rondellkörning med vänsterväg, komplett med färdriktningsvisare både vid ingången och utgången av rondellen.
     Föraren av skåpbilen körde bestämt men varsamt, wobblade inte fram och tillbaka över vägbanan, gjorde inga omotiverade inbromsningar, inga tveksamma markeringar av riktningsändring, höll logisk hastighet, låg i rätt fil, duttade inte på bromsen, startade så snart trafikljuset skiftade till grönt och vållade inga som helst tveksamheter för sina medtrafikanter.
     Och då förstod jag - jag låg bakom en bil med en förare vars batteri till mobiltelefonen var slut.

Det är svårt att leva i nuet. Nästan allt som är längtansvärt händer i framtiden. Och ju äldre man blir, desto roligare var det förr. Dock verkar det vara allmänt vedertaget att det är önskvärt att lära sig leva i nuet och jag försöker verkligen, fast jag inte riktigt förstår hur det ska gå till. Just nu känns sällan bra, tycker jag. Igår har redan varit men nu ska jag berätta något som hände då. 

På lunchen mötte jag en löparkompis. Jag hade varit och köpt en sallad för att ta med mig och äta på jobbet. Han var på väg för att äta lunch. Vi stannade där mitt på trottoaren och började prata om löpning, hur träningen gick, nästa tävling. Det var kyligt i luften, grått och mulet och det blåste lite grand. Folk och bilar passerade runt omkring oss. Han bytte plötsligt ämne och sa:     

     "Jag har köpt ett nytt munspel!"  Och så plockade han fram en ask ur sin ryggsäck och tog fram munspelet.     

     "Det är ett mollmunspel. Jag har bara munspel i dur förut och det här i moll har onekligen en annan klang", förklarde han och tog några prövande toner. "Vänta ska vi se om jag kommer ihåg en låt." 

Så började han spela för mig. En långsam schottis från Idre i vackert folkvisemoll. Där stod vi, en halvmeter i från varann, mitt i huvudstaden på en trottoar vid en trafikerad gata. Bilar susade förbi i olika riktningar. Människor lunchstressade omkring oss på trottoaren. Vinden bet i kinderna. Jag kände att det här är ett nu som jag vill passa på att vara i medan det pågår. Jag log mot min vän hela tiden och våra blickar vilade i varandra medan tonerna som gav förnimmelse av sommar, Dalarna och björkar, tonade ut över stadens brus. 

Just då var ett ett nu som jag befann mig mitt i. Ett nu som inte försvann när melodin tonat ut utan kommer att finnas med mig för alltid.

För två veckor sedan träffades jag och en kompis på ett fik. Vi satt där länge, åt smörgås och drack kaffe. Köpte en kaka och tog påtår. Det var inte fullsatt men vid många bord satt kaffegäster i alla åldrar. Par, familjer, vänner och släktingar. Jag hade ingen större koll på övriga gäster, vi var inbegripna i vårt samtal, som vanligt allt mellan högt och lågt, från dinkelmjöl till one-night-stands.

När vi suttit där ett par timmar och strax skulle gå därifrån kom en äldre man fram till vårt bord, när han var på väg ut, och läxade upp oss för att vi tydligen uppträtt störande, i hans ögon och öron. Tja, vi hade just skrattat högt, vid två tillfällen. Sådär spontant som man gör när någon säger något väldigt tokroligt. Ni vet sådär underbart hjärtligt, på gränsen till hysteriskt, som man bara kan skratta tillsammans med folk man tycker mycket om. Kanske var det dessa skratt som irriterade gubben. Han mådde kanske inte så bra. Han kanske inte hade någon att fika och skratta med. Men det kändes ändå obehagligt att bli tillsagd som om man vore en liten flicka och han en sträng förälder elller lärare.

En vecka senare satt samma kompis och jag på en kvarterskrog och åt en kombinerad sen lunch och tidig middag. Det var halvfullt i lokalen. Som vanligt flödade vårt samtal mellan allvar, trivia och rent snusk. När vi ätit upp och satt kvar och pratade en stund kom det plötsligt fram en äldre herre till vårt bord. Han log och bad om ursäkt men han måste bara få säga att han suttit och ätit ensam vid ett bord och lyssnat på vårt samtal. "Och ni är ju bara för go'a!" sa han och skrattade och log så vänligt. Vi tackade så mycket för det och jag berättade om surgubben på fiket helgen innan. Under leenden och vinkningar tog vi adjö av gubben.

Sedan satt vi kvar ytterligare en stund och diskuterade huruvida just vi två utmärker oss på något sätt? Så till den grad att folk (män) känner sig föranledda att kommentera vår existens och bidrag till atmosfären på offentliga lokaler?