"Han är snygg för sin ålder".
Vad är det för kommentar? Om du är en kvinna som ser en man och tänker "Åh, vilken snygging!" så är han ju snygg enligt din bedömningsskala. För inte går du väl runt och tittar på folk och tänker så här: "Där går en man. Hur gammal kan han vara? Skulle gissa på 55-60 år. Och hur ser han ut? Tja, han är väl rätt snygg, för en 60-åring. Hade han varit 40 hade han varit rätt blek". Eller: "Där går en man. Hur gammal kan han vara? Tja, max 30. Hur ser han ut? Nej, han var inte ett dugg snygg. Väldigt ung för att vara så ful". 
     Ser du en person som du tycker är snygg så är han eller hon snygg. Om personen ifråga är 25 eller 75 kan inte förändra det. Personen har den ålder den har i det ögonblick du betraktar honom eller henne. 

Samma sak med den här klassikern: "Hon är så söt, fast hon är tjock" eller ännu värre: "Tänk vad snygg hon skulle vara om hon inte var så tjock".
     Om du ser en person för första gången och tänker "Åh, vilken söt tjej!" så är hon enligt din smak söt. Är hon dessutom tjock så är det en del av en beskrivning av den söta tjejen. Andra saker kan vara rödhårig, lång, fräknig. Detaljerna i hennes utseende ska inte bedömas var för sig - tycker du att hon är söt så är hon det. Du har ju ingen aning om hur hon skulle se ut om hon vägde mindre (eller var brunett). Min gissning är att hon skulle vara söt då också. Vackra människor tenderar att vara vackra, oavsett ålder och viktklass.

Lita på din smak. Låt de vackra vara vackra. Helt utan förbehåll. Ge inte neutrala fakta negativa värderingar. Ge komplimanger utan villkor. Eller håll klaffen. 

I veckan som gick skrev Alex Schulman, den gamle bloggarkungen, i en gratistidning exakt samma sak som jag gjorde här .

Idag promenerade jag ett par varv runt kvarteret. Jag har mätt upp en slinga runt området som blir 1,1 kilometer. Det är bättre att gå den flera varv än att dra iväg på någon annan oplanerad tur i grannskapet. Att promenera utan att veta hur långt och i vilken hastighet är helt bortkastad tid. Det skulle aldrig falla mig in att gå omkring och bara njuta av tillvaron på nya stigar allt efter humöret om det inte var ett avlönat arbete. Och ett sådant arbete finns väl inte? Fanns det så skulle då inte jag vilja ha det.

     Men det var inte alls det här jag skulle skriva om.

På min eftermiddagspromenad hejade jag på flera personer, varav jag aldrig någonsin har sett någon av dem tidigare. Och då påminde jag mig den reflektion jag gjort vid flera andra tillfällen på stadens gator och torg. Det är bara gamlingar och utlänningar som hälsar!

Med "gamlingar" menar jag personer med detta enda gemensamt att de är i 65-70-årsåldern och uppåt. Med "utlänningar" menar jag personer som har ett utseende som gör att de inte ser ut att ha sitt ursprung i Sverige. Fast jag vet att, i alla fall här där jag bor, minst hälften av dessa personer är födda här och majoriteten av dem dessutom troligen som svenskar.

Jag tittar ofta på människor jag möter när jag går på trottoarer, gångvägar och parkstigar. Jag möter deras blick. Kanske ler jag inte alltid, men jag gliser upp mig lite. Kanske nickar jag. Eller höjer bara på ögonbrynen och liksom markerar en hälsning, två medmänniskor emellan. Ibland säger jag hej. Och det är till dem som möter min blick och ger mig ett leende. Då uppstår en kontakt som det inte går att släppa utan att säga något. Hej, är enklast och vanligast. Men God morgon, Hallå och Tjena funkar också. Sådana ögonblick är fina stunder. Då vet man att man ingår i ett sammanhang. Att man är en social varelse. Att man inte är ensam.

     Men - så långt som till ett Hej kommer man bara med äldre och osvenskar. Försök morsa på en 25-årig man eller 40-årig kvinna. Det går inte! Främst av det enkla skälet att dessa inte ens tittar på dem de möter. Det känns inte bekvämt att hojta "Hej!" till en förbipasserande person som tittar åt andra hållet och låtsas oberörd och spelar oantastbar. Svennar i ålder 20-60 år undviker att titta på varann, till varje pris. Möjligen kan man möta blicken och få en antydan till leende och en uppskattande blick ifrån en mötande man, om man är en attraktiv kvinna, i den mötande betraktarens ögon. I alla fall på våren. Men det är också allt.

På landet hälsar jag på alla jag möter. Det beror på att jag känner dem. Eller känner igen dem. Eller för att de skulle kunna känna igen mig. Eller att jag är släkt med dem. Eller skulle kunna vara släkt med dem. Och för att man inte möter så många på en byväg. Att mötas på en skogsbilväg eller rätt ute i terrängen på mossar och hyggen utan att hälsa är helt omöjligt. I vildmarken måste människan hålla ihop. I skogen kan ingen höra dig skrika. Men ett "Hej!" hörs gott och väl.

Kommunen där mitt "land" ligger har ungefär lika många innevånare som staden som är min bostadsort. Visst möter jag fler invånare på min runt-kvarteret-promenad än på min fram-på-byn-promenad. Men vad är det som säger att jag inte skulle hälsa på dem, bara för att de är fler? Vi är ju grannar och medmänniskor. Även om vi inte har fyllt 70 eller har brun hy och svart hår.

Möt min blick. Ge mig ett leende. Heja på mig. Vi är medmänniskor i samma by, samma stad, samma värld. Ge mig ett ögonblick av värme och tillhörighet.

Det synes vara ett dialektalt språkfel. I Göteborg med omnejd säger man "innan" när man menar "tidigare". Det må ju vara hänt. Vissa norrlänningar säger ju "ge bollen till han", vilket skär i rygg och märg, men som man ändå får acceptera. Att otyget ska spridas finns det dock ingen anledning till.
     Jag får kalla kårar när jag hör stockholmare och kreti och pleti i tv och radio säga ”innan” på fel ställe. Innan förutsätter att det har hänt något - innan. Något specificerat. Hör här:
    "Jag bodde i Norrköping innan."Jaha. Innan du bodde där du bor nu eller, och var är i så fall det? Eller innan du skiljde dig? Innan OS startade? Innan du kunde gå? Det heter:
     "Jag bodde i Norrköping tidigare." Man kan även variera med "Jag bodde i Norrköping förut." Detta räcker som upplysning. Vi förstår att den här personen någon gång i sitt liv, dock inte just nu, har bott i Norrköping. Vi vet inte när eller hur länge, men att veta att någon har bott i Norrköping överhuvudtaget kan vara en viktig upplysning.     

     "Jag måste gå på toaletten innan jag åker till jobbet."     

     Detta är en fullständigt korrekt mening, fullt begriplig för den som hör den. Ingen skulle säga "Jag måste gå på toaletten innan." Eller hur? Hoppas jag! Detta visar att "innan" är ett helt eget ord med en helt egen betydelse. Ett ord som står i relation till något annat. Och detta andra måste uttryckas.      
    
     ”Igår var jag på Gröna Lund.”
     ” Har du varit där innan?”
     ”Innan vem då? Min bror? Innan när då? Innan stängningsdags? Ja, självklart var jag där innan de stängde, pucko!” 

Tidigare. Förut. Sedan. Före. Innan.    
     Det betyder olika saker och används i olika sammanhang för att klargöra vad man menar. Man kan inte slänga ur sig "innan" i alla sammanhang. Om man inte är göteborgare.

Jag skriver betraktelser, jag bloggar inte. Men jag använder bloggformen till mina betraktelser. Betraktelserna blir lästa. Och, som regeln för bloggar lyder, så kan läsarna kommentera inläggen (betraktelserna).
     Min första tanke var att jag ville kommentera varje kommentar. Den andra, rådande, tanken blev dock att inte kommentera själv. Jag tycker inte att den här formen ska fungera som någon slags chat. Men med det här inlägget vill jag tala om för min läsekrets (åh, vackra ord!) att jag läser alla kommentarer. Ja, för att uttrycka det milt. Sanningen är att jag sitter hela dagarna och bara hoppas på fler kommentarer! Jag kan se på besökssatistiken att ni är kanske trettiotalet personer som väljer att kika in hos mig var och varannan dag. Genom kommenterarna vet jag att ni har varit här. Men framförallt - ni som har kommenterat hittills har skrivit så fantastiskt snälla och fina saker och med det här inlägget vill jag säga att ni värmer mitt hjärta. Jag är så lycklig och stolt över ert beröm och glad åt er uppmuntran. Så idag har jag tagit mig för att skriva lite egna kommentarer, till era kommentarer under respektive betraktelse.

Tusen tack till hela fina läsekretsen!

Lena M 

Jag är allting som är på o. Oföretagsam. Ofokuserad. Okysst... Jag gillar det inte. Semester är ledig tid. Ledig tid innebär att man kan göra vad man vill. Och det finns många saker jag vill företa mig. Det finns några saker jag skulle vilja fokusera på. (Och jag skulle väldigt gärna bli kysst).
     Innan semestern är mitt huvud fullt av tankar på allt jag ska få tid och ork att göra. Jag ska laga mat och äta bra varje dag. Jag ska sova gott och gå upp tidigt på morgnarna. Ibland när jag får en släng av hybris tänker jag att jag ska ta en promenad före frukost. Fast det vet jag ju aldrig kommer att hända. Men träna, det kan jag göra i princip varje dag när jag är ledig. En promenad ska vara ett minimum. Herregud, en halvtimme är ingenting när man har tvåtusen av dem till sitt förfogande.
     Många är de vänner, släktingar och bekanta jag vill träffa. Jag vill bjuda på fika och rabarberpaj, grillmiddag, party, gemensamma träningspass, bad och långa samtal under markisen på altanen.
     En bok ska jag skriva. I alla fall börja på den. Åtminstone skissa på ett utkast. Jag ser mig själv sitta med min bärbara dator på altanen. Inomhus har jag min skrivhörna. Ekbordet fyllt av alla utkast, tidsaxlar, persongallerier och uppslag. Där sitter jag med en termos kaffe, hembakt sockerkaka, goda skinksmörgåsar och bara skapar. Varenda dag, sol som regn.
     Lika roligt som det är att vara hemma och få besök, lika roligt är det att åka iväg och se andra vyer, hälsa på kompisar. Titta på sport, fotboll, maratonlopp och nästan vad som helst som ligger inom lagom avstånd och där man känner någon som medverkar. Det är roligt att köra bil, tio-tjugo mil åker jag gärna. Östergötland, Dalarna, Sörmland, Gästrikland, Västmanland, Närke – det finns mycket av Sverige man kan se utan att ägna dagar åt att transportera sig.
     Självklart ska jag pyssla hemma också. Arbeta i trädgården. Äntligen göra allt det jag inte hinner på helgerna. Gräva om land, rensa ogräs, anlägga rabatter, ta bort sly, bära in veden, stapla om takpannorna bakom garaget, slipa och olja altanen, städa i garaget, måla om dörrar, foder och socklar.
     Men framförallt ska jag ägna mig åt mig själv. Meditera. Må bra. Träna upp mig. Sköta om min hy och mitt hår, ta fotbad och fila fötterna.
     I sex långa veckor ska jag leva livet som jag, tror att jag, vill leva det. Jag ska bli lycklig, harmonisk, frisk, samla intryck, vila ut, fylla på. Kanske till och med kyssas.

Nu är jag inne på min sjätte semestervecka och har inte gjort nästan någonting alls av allt det där. Jag kommer mig inte för. Jag orkar inte. Jag kommer inte igång. Att sova länge, äta frukost, läsa böcker och lösa korsord tar timvis varje dag. Blotta tanken på att börja baka och städa och bjuda hem folk känns oöverstiglig. Träningen kommer aldrig igång. Först är jag för trött och otränad. Sedan blir det för varmt. Sedan vill jag bara inte. Elljusspåret ligger ensamt. Böcker är oskrivna. Städer är obesökta. Rabatter är orensade. Vännerna är saknade. Shoppingrundor är ogjorda. Allting är på o.

     Hela jag är allting som är på o. Otillfredsställd.

Det är inte många människor man bara vill dra över, sätta på, slita av kläderna och kasta sig över och överösa med, ja hela repertoaren faktiskt, så fort man ser dem.
     Martin Rolinski är en av de få.
     Jag blir lite förvånad över mig själv och min reaktion. Det är inte vanligt att jag tänder på småpojkar, jag brukar falla för ärrade män, lätt härjade, som man kan se har levt. Jaja, jag vet att Rolinski är en vuxen karl, men när man kommit upp i min ålder är det faktiskt tantvarning på att dregla över män i 25-årsåldern, det får ni hålla med om. Men det tydliggör också detta obestridliga faktum, som många väljer att bortse från med hänvisning till konvenansen, att ålder inte har någon betydelse. I sammanhanget.
     Det är även en smula märkligt i sig, att få en sådan reaktion på en person man inte alls känner, aldrig har hört prata eller agera som sig själv, utan faktiskt bara sett på tv när han utövar sitt yrke, att sjunga popmusik. Musik som föralldel är glad och medryckande och alls inte dålig, men som ändå inte rör min själ.
     Att gå igång på någon man känner, och tycker om, någon man är förälskad i och har ett förhållande med - det är lätt att förstå och är tämligen oberoende av hur den personen egentligen ser ut. Då är det känslan man tänder på, tanken på vad man vet att den personen gör med en. Minnen, förväntningar - kanske till och med kärlek.
     Men en popkille på tv?

     "Vilket fint väder vi har!"

     "Tycker du? Jag håller på att förgås i den här förbannade värmen."

     "Javisst är det varmt, men man kan inte klaga."

Kan man inte? Men det är ju det ni gör, ni andra, ni som gillar trettiogradig värme och stekande sol. Ni som gnäller hela vintern igenom. Ni som börjar i mars att yra om att solen är på väg och hur skönt det ska bli när det blir sommar. Ni som suckar hela hösten och säger att ni önskar ni bodde utomlands. (Med utomlands menar ni Spanien. Inte Ryssland). Som ni lider, våndas och konstant gnäller om vädret som alltid är för kallt och för regnigt är det mig en gåta att ni fortfarande ändå bor kvar här.

     Själv tycker jag att jag har förmånen att bo i en världsände som har det allra bästa klimatet. Det är sällan snö annat än möjligen några veckor eller ett par månader i januari och februari. Och då är det ofta vitt och fint och köldgrader och kramt och gnistrande, välskottat, sandat och lättgått. Det regnar bara enstaka dagar under hela sommaren. Maj månad är en enda lång orgie i solsken, picknickar, fester, fotbollsmatcher, motionslopp, konfirmationer, giftermål och studentfirande. Kulmen på härligheten är september då det är barbensvarmt utan att steka, linneväder utan att kvälja. Ofta gör sig oktober till en kopia av september, bara lite mörkare, lite svalare mot huden. I november kommer den första snön, som gör barnen glada och hundarna ystra och som lyser upp den mörka kvällen. Den töar bort och ger oss fint promenadväglag under hela adventsfirandet och julstökandet. I januari är det antingen spännande kallt och vitt eller mörkt och långtråkigt. Då finns tid att få massor gjort på jobbet eller tid att kura hemma och begrunda sitt liv i stillhet, den tiden vi så väl behöver men sällan tar oss. I februari firar vi äkta vinter och har sportlov och som avslutning fullföljer vi Vasaloppet, de flesta av oss i tv-soffan. Mars ger oss solgul vårgäck, ginst och vita snödroppar tillsammans med blåa scillor. Marken börjar ånga. Vi vrider på klockan (vilket håll lyckas jag aldrig lära mig) och möter de allt längre dagarna. I min del av världen, den sörm- och uppländska ostkusten, blåser det aldrig, åskar sällan, regnar inte mer än nödvändigt, drabbar inga stormar, anfaller inga tromber, skövlar inga översvämningar.

     Det finns bara två sorters väder jag har svårt att stå ut med. Det ena är vinter som regnar och slaskar varannan dag och fryser på varannan dag, när dagarna slåss runt nollpunkten och ger ett underlag med halka som gör det omöjligt att gå. Det andra är när det i veckor är över trettio grader varmt, stekande sol från molnfri himmel, vindstilla och knökfullt vid badstränderna. När svetten rinner på ryggen och man är ständigt fuktig i panna och nacke från morgon till kväll. När natten inte bjuder någon svalka. När hjärnan kokar och huden bränns.

     Detta händer två-tre veckor vartannat år.

     Då förbehåller jag mig rätten att gnälla.