Jag är långsam. Långsammast i sta'n, av alla i hela landet.

Av alla som springer mer än 20 gånger per år är jag den som är långsammast. Jag är långsammare än alla de som springer färre gånger också, men de tror inte att de är löpare. Det är det väl ingen som tror att jag är heller. Utom jag själv. Till och med när jag springer snabbt springer jag så långsamt att vem annan som helst skulle ramla omkull om de försökte hålla den farten. Om det hade varit meningen att man skulle få springa på allmänna löparbanor i min fart så hade man madrasserat dem. Man vinner herrklassen för 90-åringar på 100 meter på tider som jag inte skulle klara ens om jag försökte.
     När jag cyklar till jobbet på min sjuväxlade citybike med fotbroms rullar jag nästan bakåt i uppförsbackarna och på platten (i den mån det finns platt i Stockholms län!) blir jag omkörd av tjocka tanter i pumps och hjälmlösa huvuden på damcyklar utan växel (ja, jag vet att jag är en tjock tant själv, men jag har en blå metallichjälm och cykeldator). Unga män med armarna i kors på bröstkorgen och vinden i det lilla hår de har trampar förbi mig. Pratandes i mobil. En gång såg jag en som cyklade och hade gratistidningen Metro utslagen på styret och läste den medan han cyklade till jobbet. Han körde om mig på Solnabron.
     I trafiken är jag den enda bilist som kör 50 genom sta'n - jag bildar en trafikfarlig liten egen ö i mittfilen på centralbron medan stressade volvosar och bmw:ar med närstående hjärtinfarkt susar förbi mig till höger och vänster. Det är ingen mer än jag som håller under 100 på 90-väg och mätaren på min bil har aldrig passerat 120-strecket.

Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att jag är skapt för att sitta still. Jag är i alla fall minst i vägen då.
     Det förvånar mig att jag gillar att springa och att jag upplever frihet när jag cyklar i sta'n och tycker bilen är det bästa transportmedlet runt om i Sverige trots att jag inte synes ha någon fallenhet för det.
     Såvitt jag vet finns det dock ingen regel som säger att man måste hålla max 4:30-fart för att få delta i motionslopp. Ingen lag som som säger att man måste cykla fort för att få använda cykelbanorna. Man blir inte bötfälld för att köra bil i 70 km i timmen på en 70-väg.
     Men ibland häpnar jag över att jag är långsammast i hela sta'n. Jag trodde annars jag var rätt medelmåttig.

Idag känner jag mig föranledd att skriva ett helt vanligt dagboksblogginlägg.   

     Startade dagen med grötfrukost. Solen gjorde redan vid åttatiden altanen stekhet. Strax efter nio sålde jag en skinnsoffa till ett roslagspar som ringde på min annons. Efter uppgjord affär gick jag upp till pappa och småpratade en stund. Det var svalt vid hans köksfönster som vätter mot norr. Bredde mig sedan ett par fullkornsmackor med ost och åt dem i skuggan under markisen medan jag läste Norrtelje tidning. Packade cykelkorgen med badlakan, en pocketdeckare, en termos kaffe och ett par skivor kompakt och härlig kardemummasockerkaka. Cyklade till sjön, min älskade badsjö. Den ligger sex kuperade asfaltskilometer bort. Simmade en sväng. Läste och fikade. Vilade. Tittade på folk. Blev solbränd: kinderna hettade, axlarna brände. Cyklade hem. Det blåste en del så det blev delvis trögtrampat, men vinden kändes skön mot mina bara armar. När jag drog in cykeln i garaget kände jag mig lite matt i benen och hungrig. Jag tog en balja och gick ner till grönsakslandet för att gräva upp ett kok potatis. På vägen dit stannade jag vid alla mina tio rosor och tackade dem för att de blommar så vackert. Bärnstensgula, aprikosfärgade, ljuvligt pastellrosa, klättrande New Dawn, brännande röda högväxta Superstar, de nyplanterade ceriseröda som ska klättra upp i ett torrt syrenträd om några år men redan blommar villigt vid stammens fot och minirosen som just öppnat sin första rosa perfekta blomma. Det verkar vara ett gynnsamt år för rosor. Så kokade jag min ljusgula ovala potatis och ugnsstekte en laxfilésida med citronpeppar som jag sedan åt med skamlöst mycket hollandaisesås, återigen i markisskuggan. Mer himmelskt gott än så går inte att äta. En saftig nektarin fick bli min efterrätt. Kvällen avslutas sedan med ett Midsomermord, eller snarare tre, fyra stycken. Kommissarie Barnaby löser dem galant, bland före detta fruar, hotellägare, bartenders, bröder och systrar, hemliga kärlekspar och en yrkesmördare. Allt bland pittoreska små stenhus med blommande träd och buskar och nyfikna bybor.

En sådan här dag betraktar jag som en perfekt semesterdag. En dag, rentav värd ett helt vanligt dagboksbloggsinlägg.

Häromdagen bakade jag fyra olika sorters sockerkaka. Citron, choklad, pepparkaka och kardemumma. Idag stod jag och diskade och sjöng för full hals med i de andliga sångerna från min nyinköpta cd. För haaaan har öppnat pärlepoooorten, sååå att jag kan komma in.

Jag har blivit min mamma!

• Han har ingen telefon.  
• Han har tappat bort mitt nummer.
• Han har fastnat med fingret i nummerskivan.
• Om det inte ringer, är det han.
• Hans mobil är stulen. 
• Linjen är upptagen.
• Jag vaknar inte om han ringer när jag borstar tänderna.
• Han har modem på linjen.
• Jag svarar inte om det ringer.
• Tut i luren.
• Batteriet är slut.
• Svarar han när jag ringer lägger jag på.
• Han sitter i en radioskugga.
• Han har hamnat i en mental svacka.
• Om han svarar när det ringer är det inte jag.
• Han har glömt under vilket namn han programmerade in mitt nummer.
• Han glömde programmera in mitt nummer.
• En hund åt upp hans telefon.
• Jacket är urdraget.
• Tråden är lös.
• Tuuut i luren.
• Nu fick jag en mental svacka.
• Ringer han inte, lägger jag på.

Spännade saker händer hela tiden. Idag uppstod en flygmyreattack. Den kom snabbt, utan förvarning och var minst sagt effektfull. På ett ögonblick exploderade en liten del av den stock som ligger som avskiljare mot rabatten vid grusgången till entrén av mitt hus. Ut myllrade myror, som just fått vingar och fyllde stocken, grusgången, jorden i landet och räcket till altanen. Jag rusade iväg efter en sprayburk med Radar och sprejade mot dem. Det satte extra fart på dem och jag hade flygmyror all over myself. Insåg att spray inte var bästa botemedlet utomhus och hämtade istället burken med Myrr. Hällde pulvret i och runt stocken, där de hade sitt bo. Detta fick till följd att tusen ytterligare polare kom utflygandes. Ju mer jag sprayade och pulvrade desto fler flygfän myllrade upp och runt mig och min altan. En sådan flygmyra kanske inte är så hemsk. De bits inte heller, så egentligen är de harmlösa. Men när de förekommer i sådana oerhörda mängder på ett och samma ställe. Från en minut till en annan. Då är de lite läbbiga, det tycker jag faktiskt. Någon kvart senare hade de lugnat sig. Dött, antar jag.

I natt drömde jag en av mina återkommande mardrömmar. Jag har haft den drömmen, samma tema i olika skepnader, sedan 25 år. Trots att jag slutade arbeta som skattehandläggare för åtta år sedan kommer drömmen ändå någon eller ett par gånger varje år. I natt gestaltades den i att jag kom tillbaka till jobbet efter semestern och fann att jag hade lämnat ett välstädat skrivbord till mig själv att återkomma till. Jag hade handlagt alla pågående ärenden så långt det var möjligt och avslutat alla som var färdiga. Allt låg i prydliga mappar, lätt att hitta, enkelt att komma in i arbetet igen. Med lugn skulle jag kunna ta mig an mina arbetsuppgifter. Tills jag upptäckte den - knölhögen. Där låg mängder av deklarationer som jag blivit satt att granska. Och som jag helt och hållet hade glömt bort. Jag hade fått några hundra deklarationer bara, för att hjälpa till, för att avlasta granskarna, de som har som yrke att gå igenom alla löntagares och näringsidkares självdeklarationer. Eftersom jag har utbildning för det hade jag ställt upp när det behövdes. Men ovan som jag numera är och fullt upp med mina nuvarande arbetsuppgifter hade jag glömt bort mina deklarationer. Kommen tillbaka efter semestern inser jag att jag redan i maj och början av juni skickat ut mängder av förfrågningar. Begäran om kvitton, om utförligare beskrivningar av avdragsyrkanden och kostnader, redogörelser för aktieförsäljningar och kompletteringar av biljournaler. Några av deklaranterna hade snabbt skickat in svar. Men jag hade inte ens tittat på dem. Jag inser nu att det borde jag ha gjort. De kunde ju ha fått ett beslut redan innan jag gick på semester om att deras deklaration var godkänd eller eventuellt korrigerad på någon mindre punkt. För att inte tala om dem som skickat in svar, som inte styrkte deras yrkande eller klargjorde situationen. Och de som inte svarat alls. De borde ha fått ett telefonsamtal, en påminnelse, ett övervägande om att ändra taxeringen. Jag stirrade på förfrågningshögen och insåg i panik att nu var det bråttom. I drömmen var det inte lång tid kvar av taxeringsperioden. Bara några veckor innan alla deklarationer måste vara genomgångna och alla deklaranter ha fått besked och registrering av alla uppgifter skulle ha skett, så att den slutliga skattsedel som snart skulle gå i tryck skulle bli korrekt. Jag stirrade på en ännu större hög, som fallit isär och låg utspridd som en solfjäder på mitt skrivbord – den som innehöll samtliga deklarationer jag fått för granskning. Kanske två, trehundra stycken. Med fasa stirrade jag på den medan jag försökte fösa ihop den till en enda prydlig hög och insåg att jag inte visste säkert om jag ens granskat dem alla och godkänt dem. Jag skulle behöva gå igenom hela högen igen.
     Någonstans här slutar minnet av drömmen.
     Natten fortsatte med drömmar om att en av mina bästa vänner ska gifta sig nästa vecka, vilket han meddelar på sin hemsida, som i förbigående. Med att en annan god vän, som jag numera har tappat kontakten med, kommer in på mitt arbetsrum och berättar att en gammal gemensam bekant har dött. En kompis till maken har ringt och meddelat detta och stor förvirring råder runt på vilket märkligt sätt hon har omkommit, hon är ju bara cirka 50 år. I verkligheten har jag inte träffat eller ens tänkt på den kvinnan på tio år. Varför dök hon upp i min hjärna i natt? Vidare dyker en vaktmästare från jobbet upp och tillsammans med en annan kollega involverar de mig i någon slags flytt eller evakuering av vår förra arbetsplats. Ett ändlöst irrande i korridorer, åkandes i hissar och springandes i trappor vidtar.
     Först tio timmar efter att jag gått och lagt mig, vaknar jag, utmattad.

Igår fick jag chevaleresk och vänlig hjälp av två herrar i den yngre medelåldern när jag fick punktering på min bil. Det som överväldigade mig var att de kom till min undsättning helt frivilligt, utan att jag bett om hjälp. De gjorde mitt liv lättare - utan någon som helst orsak och utan vinning alls för sin egen del. Och faktiskt utan att mitt läge var förtvivlat, katastrofalt eller omöjligt. De hjälpte mig bara för att göra min tillvaro enklare. Utan krav på motprestation.
     Sådant - att kvinnor i nöd eller bara en liten retfull knipa - får hjälp av virila män trodde jag bara förekom när kvinnan ifråga är ung och vacker. Åtminstone ung. Och inte uppenbart motbjudande. Därför tänkte jag, inte helt utan viss förtjusning, att oj, är jag fortfarande så ung att jag genererar sådant agerande från männen. Men i nästa sekund insåg jag att sanningen istället kanske är att jag är så gammal att vilken godhjärtad fullt funktionsduglig person som helst känner sig föranledd att rycka in när den äldre tanten förmodas stå hjälplös. En inte alls lika angenäm tanke. Visserligen känner jag mig som en tant, men inte som en gammal tant, som berövats sina fysiska och intelligenta förmågor. 
     Av vilket skäl de goda männen kom till min undsättning igår lär jag aldrig få reda på. Men ett par timmar senare var jag och handlade i ett varuhus - stormarknad heter de kanske nuförtiden - och när jag skulle betala i kassan kom en ung kassörska och sa att hon öppnade sin kassa och att jag var välkommen dit istället för den kö jag stod i bakom en tant (ja, en riktigt medelålders en) med två fyllda vagnar. Men medan jag förflyttade mig med mina sju böcker till den unga tjejens kassa hann ett par tränga sig före mig. Den unga kassörskan avvisade paret med orden: "Tyvärr, ni får vänta, jag har lovat den här tjejen att expediera henne först."
     Hon kallade mig tjej. Förutom att det var ett mycket sympatiskt och respektfyllt agerande av henne så räddade hon mitt självförtroende för ytterligare en tid med sitt spontana ordval.

Fan ta den som hjälper mig bära för att han tror att jag är svag. Ve den som försöker förklara saker för mig för att jag anses inte begripa. Bered istället vägen för mig, för att jag är en tjej som är värd det. Du får ingenting för det, utom mitt leende och min tacksamhet.
    

Startar den rallyröda prick klockan tio på förmiddagen och kör rakt norrut. Mot Kågeröd. Solen skiner från en totalblå himmel, precis som hela senaste veckan. Ute är det 28 grader varmt. Inne håller luftkonditionering arton svala grader. Solen i ryggen. Solglasögon. Vattenflaska. Kaffetörstig. Eftersom jag inte fick något kaffe till frukostsmörgåsen stannar jag redan efter en timme. På Sjuttiotrean. Jag vet inte vad det är men det har "Öppet dygnet runt" och till höger står ett flygplan där man har "Smågodis 3,90 per hekto". Jag tankar bilen och sätter mig sedan med en mugg kaffe med utsikt över en asfalterad yta som avslutas med ett område som omgärdas av ett vitt staket som från amerikanska södern - två horisontella vitmålade tvärslår - med skylten "Paddock. Parkera din häst här”. Jag är fortfarande kvar i Skåne.
    Fortsätter vederkvickt in över landskapsgränsen, som markeras med en stenmur, avbruten av E4:an i mitten, med en snidad skylt som berättar att här börjar "Småland".
    Småland är ett av de landskap jag är mest förtjust i. När jag passerar skyltar som visar att man kan ta av för att fortsätta till Kalmar och Växjö känner jag ett starkt sug att följa den uppmaningen. Men det skulle bli för lång omväg, så jag fortsätter mot Jönköping.
    Det är snart 20 år sedan jag var i Gränna och beslutar mig därför att åka in där och äta lunch, strosa bland butikerna och vara turist ett par timmar. Gränna synes vara en enda gata med butiker på ena sidan, varannan säljer polkagrisar och har visning av tillverkningen, och en klippvägg på andra sidan. Jag parkerar på en lutande kullerstensbelagd parkering framför Grennaskolan.

 
   Efter att ha ätit en god lunch och handlat några burkar med olika polkagrisgodis avviker jag från den där enda turistgatan och hittar en liten loppisaffär. Utanför ligger de billigaste sakerna i lådor. Först noterar jag inte ens ingången, som ligger inklämd bredvid den lokala tidningsredaktionen. Men så stiger jag in och ser till vänster om mig en kvinna i min egen ålder som sitter på en stol. Hon är klädd i vit blus och svart kjol. Hennes hår är långt och mörkt och ögonen välsminkade. Hon ser bra ut. Lite av en zigensk skönhet. Jag tänker att det är hennes lilla butik, hennes livsverk, hennes hobby och vardag. Vi säger hej åt varandra. Hon är våldsamt fet. Där hon sitter fyller hon upp hela utrymmet från dörren till långväggen. Hon täcker upp hela ytan mellan fönstret och disken. Butiken är liten och smal med hyllor på båda långväggarna och lådor med prylar på golvet. Längst in står en dörr öppen mot ett litet pentry. Jag undrar hur det kan fungera. Det finns ingen möjlighet att hon skulle kunna få plats att röra sig i butiken utan att riva ner det mesta.
    ”Ställ den på hyllan där borta”, hör jag den feta kvinnan säga och hon pekar med hela armen mot en dam som villrådigt står med en porslinsvas i handen. Där har vi lösningen. Det är den damen som sköter butikens praktiska arbete, tydligen. Hon är ganska stadig hon också. I min storlek kanske, fast ett halvt huvud kortare och betydligt bredare över baken. Jag går längst in mot pentryt där en hylla med böcker är placerad. Ytterligare en kund kommer in och nu är butiken fylld till trängsel lika tät som på Stockholms Central en måndagsmorgon. Man kan inte röra sig utan att stöta emot något eller någon. Den feta pekar med hela armen och den bredbakade plockar saker. Den andre kunden har hittat några glas som han känner till historien om och den diskuterar han nu med ägarinnan, den feta. Jag har valt ut en bok, en femtio år gammal svensk kriminaldeckare, och går på sidled fram mot disken. Den feta pekar på mig och säger till den bredbakade: ”Där.” Bredbaken vänder sig mot mig och tar betalt för boken. En femkrona. 
     När jag går vidare på jakt efter någonstans där jag kan bli serverad en kopp kaffe funderar jag på hur det går till vid stängningsdags. Den feta zigenarvackra kvinnan kan omöjligt komma ut ur butiken. Jag ser den bredbakade för mig där hon plockar ihop för dagen i pentryt och den feta pekar med hela armen från sin tron mellan dörren, fönstret, disken och långväggen och säger ”kaffebryggaren” så att den bredbakade inte ska glömma stänga av den. Så släcker den bredbakade lyset, låser dörren och går hem. Den feta sitter kvar hela natten och sover tills det blir dags att öppna nästa dag igen. Men det där vet jag inte. Kanske kommer det en bil med lastflak och backar upp mot dörren och den feta trycker sig ut genom dörren och blir skjutsad hem. Jag har inte tid att stanna till stängningsdags för att utröna hur det går till, men jag kan inte låta bli att undra.
    Efter en stunds avkoppling med kaffe och den nyinköpta boken är det dags att fara vidare. Jag har avverkat exakt halva sträckan hem. Nu är det bara den tråkiga delen kvar. Men en liten bit tänker jag fortsätta på den natursköna Vätternleden innan jag svänger upp på den effektiva men långtråkiga E4:an igen. Föga anar jag där jag stretar på i uppförsbacken mot parkeringen att inom en halvtimme ska inte mindre än tre män i (sisådär och gissningsvis) 38-årsåldern ha ingripit i mitt liv.
   Jag lastar in min bok och mina polkagrisar i bagaget och startar bilen. Rullar sakta ut från parkeringen som lutar, som hela Gränna gör där på sin slänt från Brahehus ner mot Vätterns strand. Hela parkeringsytan är täckt av kullersten som är mycket svår att gå på, även för mig fast jag inte har skor med höga, smala klackar, som den unga mamman jag släpper framför mig där hon trippandes och stapplandes försiktigt tar sig från sin bil ner på gatan med en liten flicka vid sin hand. När jag står på utfarten och väntar på en lucka i trafiken kommer en man i en pikétröja med bruna tvärränder och knackar ivrigt på min fönsterruta på passagerarsidan. Jag hissar ned den och över ljudet av en frispark av David Elm i första halvlekens noll-nollreferat av Kalmar mot Halmstad på sportradion hör jag honom säga:
    ”Ditt bakdäck är helt platt!”
    ”Vad fan säger du? Det har jag inte märkt!”
    ”Jo, det är helt platt”, säger han och ser beklagande ut.
    Jag tackar honom, stänger av radion och backar tillbaka uppför den branta nedfarten och ställer mig i kanten av parkeringen, just bredvid en hylla med bord och stolar tillhörande en servering med hemgjord glass. Går ur och undrar om domkraften verkligen kan få fäste på en kupad kullersten i lutningen. Jag pratar högt och säger både till mig själv och den familj som sitter och äter glass bredvid min bil:
     ”Kan jag stå här och byta däck?”
    ”Du kan stå där uppe på parallellgatan”, föreslår hustrun i familjen. ”Där är det plant.”
     Men i samma ögonblick som jag tänker det säger hennes make min tanke högt, nämligen att även om det bara är hundra meter dit så känns det inte bra att behöva köra längre på fälgen. Tillsammans kommer vi fram till att om jag bara ställer mig lite närmre muren som skiljer glasserveringen från parkeringen där det ligger några rader gatsten istället för kullersten så ska det nog gå. Jag kör intill muren och går ur och börjar ta fram reservhjulet. Medan jag ännu står med huvudet i bakluckan har mannen tagit ett smidigt hopp över muren och är redo att lossa bultarna i mitt däck. Jag tar tacksamt emot den hjälpen eftersom jag just i år lät en däckfirma sätta på sommardäcken, när jag köpte sprillans nya Continentaldäck den förste maj. Det är ytterst tveksamt om jag hade klarat att få loss bultarna själv. Inom en kvart har han bytt däck åt mig. Jag konstaterar att en skruv har gått rakt in i däcket och förorsakat punkteringen och när jag baxat ner punkadäcket på reserdäcksplatsen i bagageluckan är jag svart om händerna. Innan jag hinner gå till glasskiosken och ta några servetter räcker däckbytarmannen fram en våtservett till mig. Vilken service! När jag torkat händerna rena sträcker jag fram handen, presenterar mig och tackar denne vänlige man för hjälpen.
     ”Vilken tur jag har”, säger jag, ”som fick punktering på parkeringen och inte i 110 kilometer i timmen på motorvägen och att jag dessutom fick hjälp att byta däcket.” Hela glasshyllan håller med mig.
    Vid första bensinmack stannar jag för att kontrollera lufttrycket i reservdäcket. Mätaren visar 3,5 kilo och det är alldeles för mycket så jag vill ta ur luft men förstår inte hur man ska göra. Det är inte en vanlig behållare med luft, som jag är van vid, utan en slang från väggen och det finns bara en spak som reglage, och den fyller på luft. Jag letar efter en backspärr eller någon knapp märkt med ett minustecken, men hittar inget. Jag sitter på huk och vrider och vänder på handtaget med mätaren och muttrar för mig själv. Då hör jag en röst några meter ifrån mig som säger:
     ”Behöver du hjälp?”
     Där står en lång välbyggd rödlätt man med en guldring i ögonbrynet och tre i örat. Han är tatuerad på båda armarna som exponeras av den ljusblåa t-shirten vars ärmar är avklippta. Han kommer fram och hjälper mig sänka trycket till två komma noll och jag tackar så mycket för hjälpen. Och frågar:
     ”Hur gjorde du?”
     Han pekar på handreglaget och säger en ramsa som jag inte begriper ett enda ord av. Antingen är han full eller skåning eller också är han helt enkelt en bandidos från Danmark, i konsekvens med mina fördomar. Jag nickar och försöker se begåvad ut och tackar än en gång för hjälpen. Sedan kör jag upp på första bästa påfart till E4:an, plötsligt längtar jag att komma hem så fort som möjligt.

Mil matar mil och jag passerar Ödeshög, Mjölby, Linköping och Norrköping. Där svänger jag av till köpcentrumet och handlar sju böcker på Maxi. Köar på McDonald’s – hamnar efter en barnfamilj, ja ni förstår själva – för att köpa en kaffe cool och en liten pommes frites. Äter i bilen mot Nyköping. När jag ser skyltarna som visar kortare och kortare avstånd till Stockholm känner jag ett förväntansfullt pirr i magen. Jag är inte trött, det är inte alls så jobbigt som det var på nervägen för en vecka sedan. Passerar Södertälje och sjunger högt med i alla låtar på ”blandbandet”, en cd som jag bränt med mina favoritlåtar. Trummar i luften efter sticket i Bowies Young americans och sjunger sedan med för full hals. ”You ain’t a pimp, and you ain’t a hustler, pimps got a cadi, lady got a chrysler”. När skylten "Välkommen till Stockholm" syns säger jag högt "Tack så mycket!" och ler stort. Efter att ha kört genom regn i Östergötland välkomnas jag nu av den nedåtgående solens strålar över Tumba, Skärholmen, och Essingeöarna.
     Trots att jag har såväl bro-noja som båtfobi och ö-skräck så känner jag hur mycket allt vatten betyder för mig. Stockholm är en skärgårdsstad. En vattenstad. I inlandet, bland de ändlösa fälten i Skåne och mil efter mil av djup skog i Småland, får jag klaustrofobi. Jag blir förvånad över min egen reaktion. Det känns underbart att komma hem. Mellanlandar i Solna och stuvar in cykeln i bilen, kollar mejlen, vattnar blommorna och fortsätter sedan till Roslagen.

Exakt sju timmars körtid, 65 mil och på minuten tolv timmar sedan starten på Kvarngatan i Svalöv backar jag in i min carport. Det bästa med att resa är att komma hem.