Man köper med sig en sallad. Man kommer hem, hungrig, och öppnar salladsburken och ser att det är en fin sallad man fått. Fräscha grönsaker, stora fina räkor, avokado. Att då tappa den så att halva salladen faller ur och sprider sig över ett inte alls nyligen skurat eller ens dammsuget parkettgolv – det är inte bra. Inte alls.

Att stå och blåsa håret torrt och forma mjuka lockar med hjälp av en elektrisk värmeborste och plötsligt känna handtaget bli hett och därför dra borsten ur håret och se att det glöder av eld inne i handtaget – det är aldrig bra. Hittar man sedan inte kvittot till värmeborsten heller så är det verkligen inte bra. Hårflåsen har brunnit och håret hänger rakt i stripor.

När man för första gången sedan vintern öppnar luckan på vedspisen för att tända den första brasan i den fuktiga höstkylan och stirrar rakt in i ögonen på en uppochnerhängande fladdermus – då är det faktiskt inte bra.

Ett lätt tryck på hårsprayens munstycke, men ingen stråle duschar över håret. Ett hårt tryck, men inget händer. Får titta efter, granska det lilla hålet där sprayen skall komma ut i en lagom spridd stråle av kladdig, parfymluktande, kemikalisk vätskande gas. Vänder på flaskan så att hålet är vänt mot ansiktet. Hålet är litet, håller det nära ögat för att se om det är igengleggat. En sak som verkligen inte är bra i just detta läge är att fortfarande ha ett lätt tryck med pekfingret över munstycket. För hålet är inte igenkorkat av glegg. Och nu funkar det. Aj, rakt i ögat. Inte bra, absolut aldrig bra.

Helt plötsligt tycker jag alla små barn är så söta. Gullegoa. Bedårande helt enkelt.
     Jaha. Vad är det med det då, undrar ni. Små barn är söta. Precis som kattungar och hundvalpar och alla varelser som är nyfödda och hjälplösa. Det ligger i genetiken att de som är värnlösa ska framkalla ta-hand-om- och var-snäll-mot-känslor. Därför är de ulliga och gulliga och mjuka och gosiga och storögda och ja, alldeles bedårande. 

Men jag har aldrig varit särskilt påverkad av det där. Djur har jag alltid varit lite rädd för så även om det varit bebisdjur så har jag inte fallit i trance och kastat mig över dem för att klappa och smeka. Jag har mer konstaterat att de förvisso är söta, men hu vad de kan rivas och bitas och bete sig irrationellt och läskigt.
     Barn har jag inte varit direkt rädd för, förutom när jag själv var ett tämligen litet barn; då var jag rädd för bebisar som just börjat krypa. De påminde väl för mycket om hundar och katter, det vill säga lite opålitliga och allmänt läskiga.
     Nej, jag har aldrig varit särskilt förtjust i just barn. Jag tycker om människor. Individer. Om de sedan är 79 år, jämnåriga med mig eller bara ett par tre år gamla bryr jag mig inte så mycket om i min bedömning. Alla är intressanta på sitt vis och en del tycker man helt enkelt mycket om. Det där att höja rösten en oktav, luta sig framåt och börja gulledutta så fort en bebis eller ett gäng tvååringar från dagis kommer skuttandes - det har aldrig varit min stil. Okända ungar i klunga betraktar jag väl snarast som en allmän oangelägenhet, ett störande inslag i gatubilden.

Men på sistone har mitt öga lockats av alla små och söta barn. Jag kan stanna mitt på gatan om jag får syn på en ettochhalvtåring som tultar runt i en lekpark och bara stå och titta med ett lyckligt leende i hela ansiktet. Jag ser helt plötsligt alla små barn. Jag vet inte om de har blivit flera, men nu ser jag dem överallt, varje dag. Och blir helt fascinerad av dem.

En bekant har blivit förstagångspappa till en dotter. Han har lagt ut foton av henne på sin hemsida. Ett från den dagen hon föddes. Ett under av fridfullhet med BB-remsan runt fotleden. Fler bilder när hon är några veckor, någon dryg månad gammal. Eller ny, snarare. Och jag kan inte slita mig ifrån den där sidan. Jag klickar in mig där varenda dag och låter mig bedåras och förundras. Jag blir lugn och glad i hela kroppen av blotta åsynen av den gosegumman. Skulle jag fråga hennes pappa så skulle han såklart säga att det beror på att just hans dotter är osedvanligt bedårande. Jag vet inte om det kanske faktiskt är så också, men hursomhelst tänker jag att jag sällan sett någon så söt och fin.

Kan det vara så att jag just nu upplever några av mina allra sista ägglossningar? Är det naturens sätt att meddela mig att om jag inte blir gravid tämligen omedelbart så kommer jag aldrig någonsin att bli gravid. Och blir jag inte gravid så går jag miste om lyckan att hålla en helt egen bebis i min famn. Känslan av total frid när en varm liten kropp ligger och sover mot mitt bröst. Är det min kropp som har signalerat till hjärnan att, har du inte fattat det här tidigare så är det baske mig hög tid att fatta nu, för inom en snar framtid är det för sent att haja alls.

Det skulle kunna vara så. Det är i alla fall min teori.

Idag har man fått lön. Nej, vänta, den kom visst redan igår, men det var först idag jag såg den, som ett femsiffrigt nummer på en rad på bankomatkvittot. En annan rad visade en fyrsiffrigt belopp som avsåg mina nyinköpta glasögon (isses, vad bra jag ser, helt plötsligt). Översta raden stämde överens med det kontantuttag jag gjorde, 700 kronor.
    Men den nedersta raden. Daterad den 21 november. Den visade ett köp på 1800 kronor. Och jag har ingen som helst aning om vad det avser!

Den 21 november, det var i fredags. Då vet jag att jag köpte en färdig pastasallad och åt som lunch. Jag är rätt säker på att jag betalade den kontant, och om så inte vore fallet så är jag väldigt säker på att den kostade snarare 60-70 kronor, inte artonhundra. Sedan åkte jag ut till landet, utan att stanna och handla. Såvitt jag minns. Och väl på landet är det omöjligt att göra uttag eller handla med visakort. Jag har en vag minnesbild av att jag var inne i centrum, någonstans mellan salladen och färden till landet. Men om jag köpte något där för 1 800 kronor så borde det väl finnas något i mitt hem som ett bevis för det? Om jag har betalat 1 800 kronor borde jag väl komma ihåg vad jag fått för pengarna?

Har någon hittat en ingång till mitt konto och snott 1 800 kronor? Eller har jag glömt vad jag handlade i fredags? I så fall är det en varningssignal om att jag är nära utbrändhetens rand.

Kan läsekretsen hjälpa mig? Vad gjorde jag i fredags och framförallt - vad av detta kostade 1 800 kronor? Om inte ni vet, så får jag fråga Saida. Eller bankkrisjouren eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

PS Mina svarta långbyxor är återfunna. Häromdagen när jag var på väg hem mötte jag en puckelryggad man som var utklädd till skumtomte. Precis när vi passerade varann på gångvägen lade han krokben för mig och jag drattade i backen. När jag låg där och svor och sprattlade i snömodden böjde han sig ner mot mig och lade försiktigt ett par svarta brallor i min hand med orden: "Jag läste i din blogg att du ville ha de här." Och så gick han bokstavligt talat upp i rök.

Nej. Men av de två mest troliga ställena och där jag också letade först, men även återigen ett par gånger, nämligen en galge längst till vänster (där jag alltid hänger just långbyxor) i garderoben i någon av mina två bostäder, där hängde de. Visserligen under en kavaj och två kjolar.

Kära Saida, eller Solbritt. Eller Konsumentombudsmannen eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

Förra vintern hade jag ett par snygga och sköna svarta långbyxor. Favoritbyxor. Lyckträffbyxor. Jag bar dem nästan dagligen. Var är de nu?

Tidigare hade jag ett annat par svarta favvobyxor. Dem hade jag haft i flera år och använde så ofta att till slut var tyget trådtunt, så tunt att det till slut gav vika. Efter dem hade jag stora problem att hitta ett par lika fina brallor igen. Men så fick jag ett tips om en tantbutik, en butik som man vanligen inte tänker på och sällan eller aldrig varit in i. Oklart varför. Självbedrägeri, kanske. Så jag gick in i denna butik och beskrev för expediten exakt hurdana byxor jag vill ha. Åtsittande över höfter och lår, men utsvängda nedtill. Absolut inte för korta och i skrynkelfritt material. Och i rätt storlek (vilket oftast är det svåraste för mig, som är ett osedvanligt välväxt fruntimmer). Tio sekunder senare står hon med ett par byxor i näven. Jag går in i provhytten och drar på mig dem. De sitter som en smäck. De är inte ens dyra.

De nya fina byxorna bar jag som sagt hela vintersäsongen. När våren kom bytte jag dem mot vita byxor och olika klänningar och kjolar. Nyss blev det höst och jag skulle ta på mig mina svarta byxor igen. Men var är de?

Jag hittar dem inte. De finns ingenstans. Inte i garderoben i sta'n, och inte i garderoben på landet. Inte i tvättkorgen. Inte på någon krok i sovrummet. Min vän Leif föreslog tyket att de kanske ligger i träningsväskan, för den "verkar inte vara använd på länge". Säg inte det här till Leif, men jag tog faktiskt fram träningsväskan ur sitt gömställe och hittade både en bikini och diverse träningströjor för sommarbruk, men några svarta långbyxor fanns där inte.

Kan ingen hjälpa mig att fråga sin pendel, titta i sin kristallkula, meditera eller sanndrömma var brallorna finns? Om inte, står mitt sista hopp till Hasse Aro i Efterlyst på tv3.

Varför får inte jag vara lycklig när choklad! 

Varför får inte jag pippa när wellpapp? 

Varför får inte jag välja hus när Björn Waldegård? 

Varför får inte jag hitta en älg när Stefan Rehn? 

Varför får inte jag vara långvarig when Dick Last? 

Varför får inte jag lägga ner när Michael Laudrup? 

Varför får inte jag vara fjäll när Henrik Zetterberg? 

Varför får inte jag säga katt när Tommy Salo? 

Varför får inte jag vara kniv när Annelie? 

Varför får inte min gran vara dunge när Johan Ekelund? 

Varför får jag inte säga raps när Mona Salhlin? 

Varför får jag inte vara älv när Arne Hegerfors? 

Varför får inte jag vara klipphäll när Orvar Bergmark? 

Varför få jag inte skåda en karl när Peter Settman? 

Varför skulle inte jag kunna när Djingis Khan? 

Varför får inte jag göra en u-sväng när Benny Wendt?     

- Var går den fina skiljelinjen mellan en potta och en hink?

En relevant fråga som ställdes apropå en kollegas temugg. Röd som blod och med målade blommor. En manlig kollegas röda temugg. Men mugg är fel ord. Mugg är en sådan som vi andra dricker vårt kaffe och te ur. På min står det "Lena" och något svammel om vad en person med detta vackra namn har för egenskaper. Jag gillade min förra mugg som det stod, förutom mitt namn, Svenska Fotbollförbundet på. Men den krossades mot ett mörkgrått laminatgolv för några år sedan. En som är dekorerad med ett foto på en några månader gammal dotter. En med arbetsgivarens tidigare namn på. En mörkgrön keramikmugg, utvald och köpt för just detta ändåmål. Sådana vanliga muggar som är för stora för ett tryck i automaten men för små för två tryck, om man inte är väldigt stadig på handen. Själv kör jag med ett tryck svart extrastarkt kaffe och ett tryck espresso. Man kan ju inte dricka en halv kopp, även om den är en mugg.

Men den här röda. Med blommor. Det är inte en tvåtrycksmugg. Det är en mugg för kaffe med påtår, lunchsoppan och frukostfilen - all included.

Han som dricker ur den, vi kan kalla honom Jörgen (för han heter så), hävdar att han har fått den. Men frågan är vad det är han har fått - en potta eller en hink?

Nu har man vridit tillbaka tiden eller om det var klockan och så ska man ställa in trädgårdsmöblerna, jag förstår inte varför man måste göra det just den här helgen, och nu blir det mörkare på kvällarna eller om det blev tidigare på morgnarna och så fick man sova en timme till eller om man helt enkelt bara gick upp senare, eller tidigare, jag fattar aldrig hur det här hänger i hop - är det tiden som blir ljusare och i så fall när då och är det inte alltid lika ljust vid den här tiden, det vill säga mörkt, eller är det bara klockan som går fel, nej vänta det är ju under vintern klockan går rätt, fast jag börjar tycka att den är bättre när den går fel, jag vill ha sommartid året om för det skulle passa mig bättre, men då kanske jag borde flytta till Finland? Eller blir det Norge? Hursomhelst så blir man väldigt trött av sådana här moderna påfund. Jag har full förståelse för korna.

Ju mer man röjer i skåp och lådor, desto mer hittar man. Vad kan det vara i den här kartongen, tänkte jag och lättade lite på locket. Skor. En hel låda full med skor. Fjorton par, närmare bestämt. Som jag inte hade en aning om att jag hade placerat där. Och som jag inte hade saknat eller tänkt på eller visste att jag hade kvar. Och då var det ändå skor även i den kartong jag senast lättade på locket till. Och som jag bara vagt visste att jag hade kvar.

Om man inte har använt eller ens saknat pryttlarna, i det här fallet dojporna, på månader, ja kanske år - kan man inte bara kasta dem då? Nej, i det här fallet kan man faktiskt inte det. Den här kartongen innehöll inte bara skor, visade det sig när jag tog upp den från källaren och plockade upp skorna, par efter par. Den här kartongen innehöll minnen från nästan ett halvt liv, mitt liv.

De här pumpsen till exempel, dem köpte jag 1990. Ciao ciao Italia. 2-1, 2-1, 2-1. Olle Nordin. Brolins genombrott. Vitt-rött-grönt. För alltid fyllt av starka fotbollsminnen. Jag tror faktiskt jag använde dem en gång.

De här nätta och högklackade sandaletterna och många andra liknande gick jag faktiskt omkring med på jobbet, hela dagarna, varenda vecka under några år på tidigt 80-tal. Hur orkade jag? Visserligen åkte jag bil till jobbet då, men några meter måste jag ju ändå ha gått varje dag. När jag provade dem nu var det till och med svårt att stå still i dem. Efter ett par minuter hade jag ont. Kanske inte i fötterna. Eller benen. Men, liksom, ont.

Ett par svarta skor med hel häl och öppen tå var helt oanvända. Prislappen satt kvar. 599 kronor. Kanske hade jag kunnat göra något bättre för de sex hundralapparna? Köpt Ericssonaktier.

Men finast av alla - mina första högklackade skor. Mina stolpskor. Jag hade dem i princip varje dag i hela sjunde klass. Året var 1974, på många sätt det bästa året (Rock your baby med George McCrae, bara för att ta ett exempel som dryper av nostalgi. I see a star med Mouth & McNeal, för att ta ett annat). Trots att de är så väl använda, både i plugget, på fotbollsmatcher i division dåvarande 4 och på dansbanan till Bengt-Allans så har jag inte klackat om dem en enda gång. Originalklacken och sulorna är kvar och bara marginellt slitna. Det gjordes bättre skor på Ronnie Hellströms tid!

Årtalet på följande skönheter minns jag inte, men är i sammanhanget nutida. Troligt sent 90/tidigt 00-tal. Störtsköna. Dem ska jag bära nästa sommar.

Ytterligare ett par fullt användbara sandaletter, som jag totalt glömt bort att jag ägde, som dessutom är väldigt sköna. Silver att bära på nyårsbalen kanske?

Vita skor är alltid, alltid rätt. Vita skor är inte bara rätt. Det är snyggt. Rock'n'roll. Elegant. Tufft. Sexigt. Helt enkelt urläckert i alla sammanhang. Jag kan bli kär i en man, enbart genom det faktum att han bär vita skor. Den som påstår att vita pumps är töntigt vet inte vad hon pratar om.

Spännen och vristremmar har jag alltid haft svårt att motstå. Det här är en modell som jag ägde tre par av. Två par svarta och dessa, röda:


Att städa, slänga, sortera och försöka bringa ordning i källarförrådet är inte odelat roligt. Men dessa underbara pjuck kan göra vilken kvinna som helst lycklig. Särskilt den här kvinnan, som är jag. Nu har jag köpt nya fina lådor av genomsynlig plast. En för varje par. Dem kan jag rada upp på garderobshyllorna, öppna dörrarna och bara stå där och njuta av anblicken. Kanske, kanske använder jag skorna någongång också. När jag inte behöver gå. Stolpskorna är värda en renässans!

Äh, jag kan inte låta bli. Här är de igen:

Rock your baby!