Har ni varit i Sollentuna på länge? Isses. Det hade inte jag. Helt plötsligt fanns där hus, stora komplex, som aldrig funnits förut. Vägar hade tillkommit och vägar hade flyttats, korsningar var omgjorda och jag förstod inte var centrum låg längre, finns inte mässan kvar och hallå Stens Ica? Och mitt bland rondeller, byggställningar, avspärrningar och byggnader har man också begåvats med en pampig infart till en spännande sprillans ny tunnel, som, om man vågar köra in i den, kan leda en ända till Rosenkälla.
     Men dit skulle inte jag, så jag gjorde mitt yttersta för att inte hamna i tunneln. När man väl hamnar i en sådan vet man aldrig var man har möjlighet att komma ut igen.  Särskilt inte om man är i Oslo. Men det är en helt annan historia.
    

Nu befann jag mig i Sollentuna, inte för att jag hade något ärende dit eller några som helst planer på att hamna just där. Det var bara en undanglidande manöver för att slippa sitta i gudvet hur långa bilköer på E4:an på grund av en trafikolycka som man inte vet var den hänt, när den hänt och hur lång tid man kunde få stå stilla på motorvägen och vänta. När jag blev varse köbildningen svängde jag bara hastigt och lustigt av vid avfarten, som visade sig leda till Sollentuna, med tanken att glida upp på motorvägen igen vid första bästa nästa avfart.
     Eftersom jag uppenbarligen inte längre hittade i Sollentuna fick jag låtsas att jag var turist och helt simpelt följa skyltningen. Skyltar mot E4 var inte svåra att hitta. Enda problemet var att det stod bara just "E4". E4:an går både norrut och söderut och så mycket vet jag, att det är en väldig skillnad på var man hamnar beroende på vilket håll man tar.
     Jag, som kom från sö'röver, hade gärna velat se ett "Sundsvall", "Arlanda", "E4 norr" eller liknande, men ack nej. Det var Häggvik och Danderyd och Vallentuna och Täby och "E4". Inget norrlandsbetonat så långt ögat nådde i någon enda rondell. Så jag följde skyltarna mot "E4" och tänkte att när man väl kommer till påfarten så kommer skyltarna att bli mer specificerade. Och så var det också. Äntligen fick jag syn på "E4 Stockholm" och "E4 Sundsvall". Den förstnämnda undvek jag och den andra följde jag. Häpp, här kom påfarten plötsligt, mot Sundsvall! Men - vad nu då? Plötsligt finner jag mig körandes rakt söderut. "Shit", säger jag högt (varför svär jag på utrikiska?) och tänker att nu körde jag likförbaskat upp på fel avfart, jag måste ha missat någon skylt, kört förbi någon avfart. Inget man kan göra något åt, man får sucka tungt och åka av vid nästa avfart och vända upp och runt igen. Tur att jag inte hunnit längre norrut än att det finns avfarter inom mindre än ett par mil i alla fall.
     Längre än så hinner jag inte i mina tankar, förrän påfarten gör en lång u-sväng och "Sundsvall" dyker upp på skyltar igen och plötsligt är jag på rätt kurs, förbi trafikolyckan och köerna, på väg mot mitt mål.

På avfarter som går åt fel håll borde det vara lag på att det ska finnas skyltar - stora och många och neonbelysta - där det står:

VAR BARA LUGN! DEN HÄR VÄGEN LEDER FAKTISKT NORRUT!

Påminnelse: missa nu föralldel inte att gå ut bland de nyfallna höstlöven. Gå till en park eller skogsglänta och sparka löv kring fötterna för varje steg du tar. Det är så roligt. Minst lika kul som att gå i fluffig nysnö. Snart ligger löven blöta och ishala - det är nu de är sparkvänliga, så ut med er bums!

Sätt på er reflexer folk! Ni syns faktiskt inte.

Dolph Lundgren. Tänk. Han är väldigt snygg tycker jag. Han deltog i ett sitt-i-soffan-program i veckan och presenterades där som den "kanske snyggaste 51-åringen". Stryk kanske. För 20 år sedan var han bara en tönt som inte kunde prata svenska längre. Nu är han en mogen skådespelare som är så snygg att man ramlar av stolen.

"Vem vet mest?", frågesporten som går på SVT varje vardagkväll klockan 19.00 är det ultimata frågesportprogrammet. Det har allt. Snabbt tempo. Raka kunskapsfrågor (man behöver inte sätta "vad är" framför sina korrekta svar). Tillräckligt lätta för att man ska klara många och känna sig duktig, men tillräckligt svåra för att man ska bli djupt imponerad av deltagarna. Svaren ska avges inom tre sekunder. Ingen pardon. Ingen löjlig väntetid och "är det ditt slutgiltiga svar?". Inga trudelutter, ingen dramatisk musik, ingen reklam, inga lottdragningar, inga kvalificeringsfrågor, inga krångliga regler. Snabba frågor, snabba svar. Och en programledare i Richard Olsson som leder med pondus, humor och utan att framhäva sig själv, men ändå är personlig och spontan. Jag begriper inte varför så många säger att han var en dålig ledare för Bingolotto? Jag tycker han är genialisk och sympatisk.

Johan Mjällby är en av de snyggaste karlar jag vet.
Ser ni mönstret?

Fotboll har blivit tråkigt. Och då är det inte fotbollen det är fel på.

Jag tycker det borde vara sommartid hela året. Finsk tid, helt enkelt.

Snart sitter man väl här och tittar på bönderna som söker fru, i år igen. Trots att hälften av dem söker make. Desto bättre.

Den där finanskrisen - är inte den överdriven? Hur många fler debattprogram om den orkar vi se, hur många fler löpsedlar och förstanyheter orkar vi läsa och se?

Men Nick Nolte är ändå alltid den absolut snyggaste.

Den här borgliga regeringen - inte har den gjort allting bättre direkt. De är alldeles för släpphänta. Liberalism, var och en sin egen lyckas kapitalstarka smed, frihet och lägre skatt. Jättebra. Men det funkar inte. Människor kan inte tänka själv och ta eget ansvar. Det måste statsministern göra åt dem. Jag kommer att ge min röst till nästa partiledare som lovar att genomdriva följande lagar och regler:

- Förbud att vistas i städer, tätbebyggelse, parker, skogar och glesbygd samt kommunala färdmedel och privata fordon med mp3-spelare inkopplad i öronen.

- Tvångsomhändertagande för förande av okopplad hund som inte åtlyder kommandona "Kom" och "Stanna".

- Sex års fängelse för att prata i mobiltelefon samtidigt med framförande av fordon. Med fordon avses personbil, tjänstebil, lätta och tunga lastbilar, cyklar av alla slag, alla motordrivna fordon samt brädor på hjul. Undantag: traktor på åker. Två års pålaga om man håller mobilen i handen.

- Dödsstraff för rödlyskörning vid Roslagstull.

- Förbud mot att vistas utomhus mellan klockan 17.00 och 07.00 under tiden oktober till och med februari utan erforderligt antal och korrekt placerade reflexer.

- Offentlig skampåle i sju dygn för alla som tilltalar någon med "fitta" eller "hora". Rullade i avföring och klipulver.

- Avhysningsskäl föreligger för att dra möbler över golvet i lägenhet i flerfamiljshus oftare än en gång per månad och mer än en halvtimme vid ett och samma tillfälle.

- Tretusen procents moms på varor som innehåller sötningsmedel och smakförstärkare. Samt näringsförbud för tillverkare av dylika.

- Maxantal för matprogram på SVT, TV4, Kanal 5 och trean per vecka och samtidigt.

- Lagstiftning att samtliga landskamper, inklusive VM och EM, i fotboll skall sändas i SVT.

Jag hoppas statsministern ordnar det här skyndsamt så vi inte behöver vänta till nästa val. För det håller på att urarta fullständigt .

Jag drömde att jag var inbjuden till en stor fin fest, bland överklass och kändisfolk. Av någon anledning var det en mängd ”vanliga” människor där också, och vi undrade varför just vi blivit inbjudna för att agera någon slags utfyllnad och pittoreskt inslag av minglande. Den som arrangerade festen och i vars gigantiska villa med tillhörande trädgård vi var, var Olle Adolphsson, ni vet, sångaren.

Jag gick omkring i massor av rum som alla var fyllda av folk. Min kusin Birgitta var där och även hennes mamma, min moster Gertrud (som i verkligheten varit död i några år). Ronnie Hellström satt vid ett bord och pratade med folk. Pontus Enhörning gick omkring i rummet. Så blev det dags för mat och vi samlades i matsalen. Tre olika killar kom fram och pratade med mig, kontaktsökande, medan vi tog en fördrink och letade sittplatser. Snygga trevliga män. En av dem kom och satt sig bredvid mig vid matbordet. Han presenterade sig som Byron. Det kändes jättetrevligt att ha honom till bordskavaljer men strax kom Jarl Kulles fru och satte sig på min andra sida och krävde min uppmärksamhet. Hon presenterade sig som värdinna och fru i huset. ”Känner du inte igen mig?” frågade hon. Och det gjorde jag ju, som Jarl Kulles fru. Det förbryllade mig, för tidigare hade jag pratat med en annan kvinna som hade pratat om ”vårt hus” och visat trädgården och förklarat hur man gick för att komma till altanen osv. Henne kände jag inte igen sedan tidigare, men eftersom jag heller inte har en aning om vem som är Olle Adolphssons hustru så tog jag för givet att det var hon. Men nu satt alltså Jarl Kulles fru på min vänstra sida och kvittrade med sådan där självklar bestämdhet som överklasskvinnor kan ha.
     Nåväl, vi var cirka 8-10 personer vid vårt bord och Kullskan hittade andra att ägna sig åt och jag kunde prata med Byron igen. Han kändes mysig. När middagen var uppäten kom en annan av mina ”kavaljerer”, en blond smal man i 40-årsåldern med ungdomlig utstrålning. Han hade en stor karaff med en lätt gulfärgad vätska i. Den ställde han på bordet bredvid mig med orden ”Jag tänkte att jag ska ta hit den här. Vill du ha sprit?”. Jag och alla i närheten skrattade. ”Vill du ha sprit” – inte världens tjusigaste bjudreplik kanske.

Ny scen. Alla minglar omkring i många olika rum. I vissa lokaler är det dans. Mitt i huset finns en stor bar där man kan köpa vad man vill dricka. Eller kanske var det gratis? Jag vet inte, jag var aldrig till baren. Jag gick omkring i alla rum och spanade efter någon av de tre männen som jag pratat med tidigare. Det skulle vara roligt att dansa med dem. Problemet var bara att jag inte var riktigt säker på hur de såg ut. Ibland såg jag en lång mörk man med markerade drag som påminde om Byron. Jag såg också flera korta smala killar med blond ungdomlig frisyr som skulle kunna vara min spritbjudarkavaljer. Men jag var aldrig säker på om det var de, så jag vågade inte gå fram. Tänkte att om jag går omkring överallt så kanske de ser mig och kommer fram och pratar. Eller också dyker det upp någon annan som jag känner. Jag hade tidigare skymtat en arbetskamrat till mig. Kanske fanns det flera kollegor, kompisar och släktingar som var här som pittoresk utfyllnad. Men nej. Det var bara min kusin och jag som gick omkring på festen.

Ny scen. Festen är slut. Folk håller på att städa efter sig. Snart kan man inte se att det varit en stor fest i lokalerna. Fast nu är det inte den stora villan längre. Nu befinner vi oss i en klubblokal vid en idrottsplats, snarare. Jag säger till kvinnan som går och plockar skräp bredvid mig att det kan väl ändå inte vara vår sak att städa. De måste väl ha beställt städning. Okej, nu har vi redan plockat undan det mesta, men vi kan ju inte torka golv och bord, vi har ju inga trasor eller andra städattiraljer. Jag tycker att vi ska gå hem.
     När jag är på väg ut genom dörren stöter jag ihop med en man med hund, en ganska stor beige vovve med kort krullig päls. Hunden ligger ner vid mina fötter, men så reser den på sig och trycker sin bakdel mot mitt ben och jag klappar den och hoppas den ska ha förtroende nog för mig att vända sig mot mig så jag kan gosa lite med den. Men nejdå. Hunden står bortvänd från mig och börjar slå med sin nos mot min fot. Hans nos är hård som en kokosnöt och det gör satan så ont. Jag säger nej och fy och försöker mota bort hunden, men han bara slår och slår med huvudet, upp och ner som en klubba mot mina fötter och pressar mig mot väggen med bakdelen av sin kropp. Jag tittar på husse och vädjar om hjälp. Men han bara står där och skrattar och säger att så där gör hunden jämt.

Ny scen. Vid utfarten från idrottsplatsen (och nu är scenen idrottsplatsen hemma i byn) är en personbil på väg ut från parkeringen när ena däcket ramlar av. Jag ropar till föraren, och fångar upp däcket som är i rullning och både föraren och jag säger att det var ju tur, att han inte hann köra ut på vägen. Han kliver ur bilen och sätter på däcket igen och kör ut på vägen. Efter några meter, när han börjar få upp hastigheten, så ramlar däcket av igen och rullar ned mot utfarten. Samtidigt kommer en annan bil i hög hastighet och när den kommer upp en bit i motlutet så ramlar ett däck av från den också. Detta är en lite större och vräkigare bilmodell med extra stora och breda däck. I den här hastigheten utgör det rullande däcket en fara. Vi som står vid uppfarten, springer några steg åt sidan. Medan vi står där och förfäras kommer ytterligare ett däck rullandes och strax därpå ännu ett. De kommer från bilar som passerar på vägen förbi idrottsplatsen. Jag går upp mot klubbhuset för att ringa polisen och rapportera trafiksäkerhetsfaran som föreligger. Innan jag hinner ringa stöter jag ihop med två väktare, som varit i tjänst under den stora festen hos Olle Adolphsson, och nu är på väg hem. Jag rapporterar till dem istället.

Där tog drömmen slut.

Inte så underligt att jag försov mig rejält i morse, eller hur?

I somras skrev jag att jag har blivit min mamma. Det är värre än så. Idag har städat upp i skåp och lådor. Och finner att jag redan har blivit min mormor.

I en gammal brödburk hade jag lagt diverse sparade recept och andra viktiga papper och bra-att-ha-saker. Jag kan med säkerhet säga att jag inte så mycket som rört den där burken sedan jag flyttade til min nuvarande bostad, det vill säga inte på sex år. Vad jag inte är helt säker på, men som jag ändå håller för troligt, är att jag när jag flyttade bara packade ner hela brödburken, utan att titta vad som låg i den. 

Jag hittade: tre blomstercheckar på 50 kronor vardera. En av dem fick jag slänga. För de gällde bara i tio år. Den som var daterad maj 1998 fick åka i soppåsen. De två från mars 1999 har jag några månader på mig att utnyttja.
     Vidare fann jag två påskfrimärken från 1998 och två vanliga brevporton från året innan. På baksidan av häftena stod de förtröstansfulla orden "giltiga för obegränsad tid". Jag älskar Posten.
     Och så ett garantibevis på 18 månader för en telefon ifrån Telia (när bytte de namn från Televerket egentligen?). Den enda telefon jag äger, förutom mobilen, är en gammal svart av bakelit som jag fick av mormor runt 1980, då hon köpte en ny fin ljusgrå Dialog. Den här som garantibeviset gällde hade tydligen varit blå. Jag har svaga minnen av att jag hade en sådan, med högteknologisk knappsats, som komplement till den gamla svarta. Hursomhelst slängde jag garantisedeln. Arton månader från inköpsdatum 18 april 1991 har passerat, räknade jag ut. 

Sedan hittade jag en trave recept. Många från veckotidningar och andra handskrivna på papperslappar och kartongsidor. De flesta handskrivna sparade jag. Jag är ingen mat- eller baktant, men har jag åbäkat mig att skriva ner ett recept så är det någonting jag faktiskt har tillagat, minst en gång. Morotskaka. Mariatårta. Kerstins ananaspaj och Vivans smörgåstårta med tonfiskröra. Recepten ur veckotidningar och broschyrer fick mig dock att, tja, känna mig väldigt gammal. Vilken omodern mat! "Allt gott med falukorv", potatisgratäng med bearnaisesås, pajer med köttfärssås och creme fraiche, vispgrädde, bacon, korv på alla ledder och pasta på alla tvärer. Recepten har legat bra där, i brödburken. Mina matvanor och smaklökar har förändrats de senaste tio tjugo åren. Men havrekakor och kardemummasockerkaka håller stilen. Där gäller mormors recept, som hon ärvt av sin mamma, fortfarande. 

Använt presentpapper. Det tyckte jag var helt normalt, ända tills precis nu, när jag skrev det. Är det inte förlegad tantvarning på att spara pappret från presenter man har fått?
     Två rullar regnbågsfärgade serpentiner. Ett halvt paket servetter. En ask halstabletter. Ett tomt pappersrör för enkronor. En förpackning pappersnäsdukar.
     Slutligen påsar med något skumt pulver med konstlad apelsinsmak som skulle blandas ut i vatten och antagligen skulle göra att man gick ner i vikt. Så gamla att jag fortfarande var dum nog att köpa dem men inte så länge sedan att jag inte hade vett att låta bli att äta dem.

Isses.

Om man står i begrepp att köpa lägenhet behöver man först lära sig mäklarska. Det vill säga man behöver förstå vad mäklarna egentligen menar i sina annonstexter. Jag har gått en empirisk kurs och ber nu att få publicera en ordlista:

Perfekt pendelavstånd = hela fastigheten skakar när tågen kör förbi, tio meter från ditt sovrumsfönster

Charmig planlösning = helt omöjlig att möblera

Genuina inredningsdetaljer = köksskåpen är original från 40-talet, liksom spisen, plastmattorna och det emaljskadade badkaret

Möblerbar hall = du kan ställa en stol eller en byrå mellan två dörrar

Nära naturen = in the middle of nowhere 

Gångavstånd till city = javisst, men det tar en halvtimme

Stor potential = totalt nedgången och kräver en helrenovering innan inflyttning

Lägenhet med utsikt = den ligger ovan marknivå och har åtminstone ett fönster

Acceptpris = den här är f-n så svårsåld

Matplats i kök med plats för 4-6 personer = ja, om man inte ska äta och ingen samtidigt behöver kunna röra sig i köket

Fungerande öppen spis = till skillnad från en som inte fungerar, vilket man dock aldrig ser annonseras

Hall med avhängningsmöjligheter = jamen så bra att det finns en krok eller två, vad har man annars en hall till?

Sovrum med plats för dubbelsäng = om ena långsidan står tryckt mot elementet under fönstret och du inte behöver ha en enda byrå, stol eller bord bredvid sängen.

Stilfulla vitvaror i köket =  en helt vanlig kyl och frys

Gott om plats för möbler = det här är en väldigt liten enrumslägenhet

Härligt ljusinsläpp i vardagsrum = rummet har ett fönster på ena kortväggen

Hallen målad i modern grön nyans = illgrön, skrämmer effektivt bort inbrottstjuvar

Bra sovrum = det har jag ingen aning om vad det betyder. Man ser aldrig ”dåligt sovrum”

Toppmodernt boende med balkong i mysigt kvarter – man får bara hoppas att lägenheten ligger i samma kvarter…

Det är ett spännande liv jag lever. Det händer saker hela tiden!
     Härom veckan hamnade jag bredvid en annan cyklist vid rödljuset i Roslagstull. När jag gled upp bredvid honom i en snygg inbromsning för att trafikljusen just slagit om till rött såg jag att det var en bekant, herr B, som visserligen bor bara ett par kilometer ifrån mig men som jag inte träffat på länge. Det är långrött vid Roslagstull så vi hann uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Att ge en kram sittandes på varsin cykel bärandes hjälm är inte ett bra sätt att hälsa på dock, kan jag konstatera. Vi borde ha tagit i hand istället.
     Två veckor senare cyklade jag ikapp herr B:s hustru och fick en pratstund längs Roslagsgatan.
     Samma morgon som jag mötte herr B hade jag skurit mig i undersidan av stortån när jag trampade på en osynligt liten glasbit, ett splitter som inte annat jag kan förstå måste härröra från den ljuslykta jag råkade slå ner kvällen innan. Det märkliga var att ljuslyktan kraschade mot badrumsgolvets turkosa klinker och sprätte ut över delar av hallgolvet. Jag plockade glasbitar och dammsög i vida cirklar upp allt splitter. Hur det kunde ligga kvar i köket, som ligger i en annan del av lägenheten, det förstår jag inte. Men tån blödde ymnigt.
     Att jag två kvarter efter mötet med herr B vid rödlyset med några centimeters marginal undgick att hamna rakt in i en hastigt öppnad bildörr på en parkerad Toyota bidrog ytterligare till att den där onsdagen blev en väldigt spännande dag.

Förra veckan stod min cykel utanför jobbet och väntade på mig när jag var på väg hem strax efter klockan sex, hungrig och trött, med platt framdäck. Tanken att behöva gå - ledandes en cykel - nästan en timme istället för att hoppa upp på jonnen och vara hemma på en kvart kändes minst sagt oöverstiglig just då. Jag närde en tanke att jag kunde gå till en cykelverkstad i nästa kvarter, som jag antog var stängd så här dags, i hopp om att där fanns en slang med luft så att jag kunde fylla däcket och åtminstone kunna cykla en bit på det. Att försöka få däcket rullbart genom att handpumpa med den pump jag alltid har på pakethållaren var dömt att misslyckas. Jag hade redan försökt i mitt anletes svett.
     När jag kom fram till cykelverkstaden, som är ett hål i väggen, visade det sig att den var öppen. Jag frågade efter luft och reparatören, en äldre liten man av utländsk härkomst, sa att "du kan få hur mycket luft du vill" och himlade med ögonen, "men det pyser ut igen och du förstör hjulet." Jag frågade om jag kunde lämna in cykeln och hämta den nästa dag, medan jag inom mig suckade tungt över att dels behöva gå hem bärandes cykelkorgen och hjälmen, dels bli tvungen att promenera till jobbet nästa morgon. Men efter lite dividerande sa den vänlige repartören att han kunde fixa punkan på 20 minuter. Tack så mycket sa jag, gick och tog en fika och hämtade sedan cykeln, betalade 160 kronor och cyklade hem, bara en halvtimme försenad.
     Det där hände en tisdag. Torsdagen i veckan efter upprepades exakt samma sak. Hemgång efter klockan 18. Platt framdäck. Hål i väggen. Vänlig liten man. 160 kronor.
     Medan jag stod utanför cykelverkstaden såg jag en känd skådespelare komma gående med två systemkassar. Vad han heter vet jag inte men han är en av papporna i filmen Tomten är far till alla barnen.
     I förrgår var jag in på en liten hälsokostaffär, bara något större än ett hål i väggen, och när jag betalat det jag kom dit för att köpa började innehavaren, en söt kvinna i min egen ålder, och jag prata. Det började med att jag ställde en enkel fråga om en produkt. En kvart senare hade vi gått igenom hela samhällsstrukturen, en mängd kroppsliga åkommor och jag visste var hon bodde nu och var hon hade bott förut och hon visste detsamma om mig. Vi fick sluta den trevliga pratstunden när ytterligare en kund kom in i butiken. Jag hade gärna stannat kvar. Han var grymt snygg, lång, mörk och spännande med skinnjacka, kunden.

Igår när jag skulle cykla till jobbet hittade jag cykeln i källarförrådet med platt framdäck. Resten av dagen är en lång historia och, faktiskt, inte alls spännande.

Stå och prata i mobilen

Cykla och prata i mobilen, bärandes ett uppfällt paraply

Åka skateboard och prata i mobilen

Cykla mot trafiken

Cykla utan hjälm och prata i mobilen

Tvärstanna

Svänga. Där det inte finns någon väg åt något annat håll

Vingla fram på oväxlad damcykel och prata i mobilen

Stå tillsammans med tre kompisar och prata i mobilen med en fjärde

Parkera sin cykel

Rasta sin hund

Cykla till jobbet

Cykla två i bredd på racercyklar och prata med varann

Cykla om en annan cyklist, på insidan

Åka eu-moppe

Gå och prata i mobilen

Uppenbarligen.