Den hand som skälver och Svarta lögner, rött blod - de två näst sista böckerna i Kjell Erikssons serie om en polis i Uppsala. Jag sörjer redan att jag bara har en kvar att läsa.

     Människohamn av roslagsanknutne John Ajvide Lindqvist. En författare som verkligen är en författare.

     Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson, och sedan även Små citroner gula av samma författare, bara för att den första var en så grymt tråkig bok och ryktet om författaren så gott, att jag blev tvungen att ge henne en chans till. Men någon tredje gången gillt blir det nog inte.

     Vi i villa och Medicinen av pseudonymen Hans Koppel (man undrar nyfiket vems koppel).

     Vi ses i öknen av Danny Wattin, som tydligen inte är en pseudonym, fast det låter så. Välskriven, rolig - men dessvärre ett snäpp för mycket absurd. Trots att jag älskar just roliga och absurda böcker. Redan Ajvide lilgger på gränsen.

     Snömannen av Jo Nesbö, kriminalförfattaren från Norge, där dörrarna går inåt.

     En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Ukrainafödda författaren Marina Lewycka. Rolg och absurd på helt rätt nivå.

     Och kanske någon mer, som jag har glömt bort redan, därför att den inte ligger framför mig i högen på bokhyllan.

Dessa är de böcker jag har läst under min semester, totalt 22 dagar hittills. Varav sju av dem de senaste tio dagarna. Sträckläsning. Från förmiddagsfrukosten med ostsmörgås och kaffe, via lunchen, badstranden, fiket, middagen, kvällsfikat på altanen, på muggen och i sängen innan lampan släcks. Ingenting annat har jag gjort de senast tio dagarna, bara läst.

Men nu är det väl då äntligen dags att börja skriva istället. Skapa egna berättelser, egna huvudpersoner, nytt persongalleri, kända omgivningar, okända händelser.

Vad vill du att jag ska skriva? Romaner, noveller, deckare? Roliga texter, spännande texter, djupsinniga texter, fiction eller verklighet? Ge mig en intrig! Föreslå en scen! Putta mig i en riktning! Inspirera mig!

Jag har ingen mp3-spelare så jag kan inte lyssna på böcker när jag är ute och promenerar eller ligger på stranden. Men jag har en diktafon, så jag kan prata in egna kapitel. Dags att börja med det nu. Allt jag behöver är en genre, en story, ett par huvudpersoner och en knuff i rätt riktning.

Man lär sig något varje dag.

Idag har jag läst en bok av en norsk författare, handlingen utspelar sig I Oslo och Bergen. Städer som ligger i Norge, vårt västra naboland. Så nära, men ändå så exotiskt, jämförelsevis.

     Det var en mycket välskriven bok, såväl rent språkligt som sett till intrigen. Men i ett stycke fastnade jag och glömde bort handlingen. Det dök upp ett rent faktafel. Ni vet sådana där, som bara inte får förekomma i romaner, att en person i något av de första kapitlen beskrivs som "lång och gänglig" och senare i berättelsen träder fram som en 162 centimeter lång man.
     I det här fallet handlade det om en exhustru som ringde på hos huvudpersonen, som var hemma i sin lägenhet i Oslo. Han öppnade dörren, de drogs som av magneter, så fel, men ändå av nödvändighet så rätt, till varandra och förenades i en häftig kyss, innan de ens sagt hej och innan hon ens fått av sig kappan.

     Ni kan se det framför er?

     Vi förstår att detta kommer att fortsätta in i lägenheten medelst ett passionerat avslitande av kläder som lämnas som ett spår genom hallen och vidare mot sovrummet där de praktiskt taget nakna faller i sängen och älskar intensivt, så som man bara kan göra när behovet är dolt och undertryckt sedan lång tid tillbaka. Eller hur?

     Men innan vi hamnar i sängen, medan vi ännu är kvar i tamburen och i den där första magnetiska kyssen - där blir det fel. Faktafel. Där händer följande: ".. hon sköt in honom i hallen, sparkade igen dörren med hälen, tog hans ansikte med bägge sina händer och kysste honom glupskt."

     Vänta nu - ser ni det fortfarande framför er? "Sparkar igen dörren med hälen". 

     Föreställ er själva hemma i er egen hall, när ni just har öppnat ytterdörren och där utanför står en fortfarande älskad och åtrådd make/maka. Ni faller i varandras armar och du trycks in i din egen hall av denna man eller kvinna (välj det som passar dig bäst, för inlevelsens skull). Kan du se hur dörren sparkas igen framför dig, bakom ryggen på din ännu älskade, och stänger omvärlden utanför?

     Nej, det kan du inte. För hur skulle en vidöppen dörr kunde stängas av en mänsklig fot hos en människa som är halvvägs in i din hall och har händerna runt ditt ansikte medan du själv omfamnar henne med dina?  Ni måste släppa taget om varandra, din älskade måste släppa taget om ditt ansikte, ta ut tungan ur din mun, vände sig halvt om, sträcka ut den lediga armen, ta tag i dörrens handtag och dra igen den. "Hon drar igen dörren med en lösgjord hand" skulle det ha stått, inte "hon sparkar igen dörren med hälen".

Senare samma dag.

Jag är på badstranden och har just kommit upp ur plurret och sitter och självtorkar i solstekande västliga vindar. Bredvid mig sitter, står och ligger en familj, också i upptorkningsskede. De två kvinnorna för ett samtal som jag inte lyssnar till, men hör plötlsligt en lösryckt mening med orden "varför går era dörrar utåt?". Jag lystrar, och för att vara helt säker på vad historien gick ut på frågade jag kvinnan som berättade den. Kvinnan, som är svenska, men har bott i Italien i trettio års tid och nu var och hälsade på i sitt hemland, berättade vad en granne till henne i Italien hade sagt, när han hade tittat på svensk film. Han undrade varför "ni svenskar" öppnar ytterdörrarna utåt. Något sådant hade han aldrig sett, hemma i Italien.

Jag insåg att den norske författaren inte hade begått något faktafel i sin bok. Felet låg hos läsaren. En läsare som aldrig besökt så exotiska länder som Norge och Italien. Där dörrarna går inåt.

(vilket för övrigt är en låt av den begåvade svenska pop/rock/vissångaren Magnus Lindberg)

Idag var det livat på ICA-butiken må ni tro!
     De hade bytt kortläsare.

Tänk hitech, rymdfärja, flygplansinstrumentbräda, slim design och renhet. Där har ni de nya kortläsarna.

Nu fick vi medelålders kunder problem! Alla har vi ju ICA-kort och alla har vi lärt oss hur man drar och trycker. Remsan inåt, slå koden, tryck OK-knappen längst ner till höger (alternativt STOP-knappen längst upp till höger, för de stackare som betalar med kontanter, men ändå vill att ICA-handlaren ska ha järnkoll på vad man köper för varor), slå koden och avsluta med ytterligare ett tryck på OK-knappen, vid sidan av nian på det uppochnervända numeriska tangentbord vi vant oss vid sedan de första knapptelefonerna för väldigt länge sedan (snurrskiva, någon?).

     Enkelt. Sitter i det motoriska minnet. På ICA känner vi oss hemma. Här hajar vi tekniken. Hemma och i samhället är vi överkörda sedan länge av elvaåringar, men på ICA regerar vi medelålders och äldre. På ICA använder till och med pensionärerna kortet; drar och trycker som hade de aldrig gjort annat!

Men idag. Idag såg ingenting ut som förut. Displayen var större, blankare, renare och med klart lysande bokstäver stod tydliga instruktioner. Bra, hann man tänka, det är ju bara att göra som det står. Så märks det inte att man känner sig osäker inför denna nya tingest med fartbåge och blått laserljus.

     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"

Okej, ICA-kortet har inget chip, men jag sätter i det med remsan åt vänster.

     "Försök igen"

Drar ur kortet.

     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"

Jo, jag gjorde ju det. In med kortet igen. En förfärlig tanke slår mig när jag stirrar på nästa felmeddelande:

     - Tänk om jag har vänt kortet bakochfram?

Jag har ju remsan åt vänster, riktad mot mig, så att jag ser den. Tänk om man ska vända kortet åt andra håller med remsan bakåt? Det verkar ju inte klokt, kan det vara möjligt?

Vid det här laget, när jag fortfarande förvirrat försöker koncentrera mig på vad den stora rena displayen säger till mig, har expediten redan scannat alla mina varor och upplyser mig om vad jag är skyldig.

     - Javisst, säger jag, allt jag behöver nu är en instruktion hur jag gör för att betala.

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Ja, tack, säger jag och viftar lite tafatt med kortet i näven mellan mig och expediten.

     - Men det där kortet har ju inget chip, säger expediten med en slags medfödd självklarhet. Jag bara hummar lite diffust till svar och stirrar på starwarsapparaten.

     - Du ska dra det där!

     Expediten pekar lite slängigt mot apparaten som står där och lyser och blinkar som vore det julskyltning. Jag stirrar men hittar ingenstans att stoppa in eller dra kortet, utom den skåra överst på kortapparten, där jag redan stoppat det flera gånger och fått överlägsna felmeddelanden till svar. Inte särskilt informativa heller, ska jag säga! De kunde gott programmera sina rymdapparater att visa lite hyfs för medelålders människor tycker jag.

     - Var? kvider jag med stegrande förtvivlan.

     - Där!

     - Men jag ser inte.... vänta...

     - Där! Expediten är lite ordkarg, men gör en tydligare pekning.

     - Här?!

     Äntligen hittar jag skåran, smal som en metrev, kamouflerad i laser, infiltrerad med modern design till osynlighet i apparatens helhet. Jag drar lättad mitt kort. Det krävs en stadig hand och god syn för att träffa rätt i den smala skåran. Den lämnar inget utrymme för felriktade handrörelser.

     "Slå din kod" säger displayen.

     Jag slår min kod med hjärtat i halsgropen. I upphetsningen håller jag nästan på att slå bankomatkoden istället. Det finns inget i denna blänkande apparat som talar till mitt motoriska ICA-kortskodsminne. Men jag hejdar mig i sista stund och slår rätt kod och trycker på OK-knappen. Trodde jag. Men icke.

     "Försök igen" säger displayen.

     På't igen, svetten tränger fram under luggen, slår koden och tittar noggrant innan jag slår OK - för se på farfar - de har flyttat OK-knappen en rad längre ner! Utöver de uppochnervända sifferknapparna i tre rader och med nollan i mitten av den nedersta, fjärde raden med OK och FEL på vardera sidan om sig har man lagt till ytterligare en rad. Jag är för häpen och stressad för att hinna uppfatta vad de andra knapparna har för funktion, siktar bara målmedveten in mig på den gröna OK-knappen och puh! jag har betalat!

När jag står och packar mina varor betjänas nästa kund, en medelålders man, gissningvis jämngammal med mig. Jag hör honom säga:

     - Vänta här nu.

     Och expeditens röst:

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Men det där kortet har ju inget chip!

     - Du ska dra det där!

     Den diffusa vinkningen över apparaten.

     - Nej, där!

Och jag börjar skratta. Inser att den där expedtiten, och alla hans kollegor i kassorna, kommer att få säga exakt samma saker till exakt alla kunder, varenda dag tills alla deras kunder har handlat minst en gång i den nya starwarsmaskinen.

     - Ni har en härlig tid framför er några dagar nu, hojtar jag glatt.

Expediten, som inte är så talträngd, ler lite matt till svar.

     Den medelålders mannen efter mig i kön har nu kommit upp jämsides med mig för att ta sina varor och han säger:

     - Ja, nu har man gjort det en gång, så nu kanske man kan nästa gång!

     - Ja, nu får man handla ofta, så man inte glömmer bort hur man gör mellan varven, säger jag och tillsammans går vi ut ur butiken under glada och lättade miner. Vi har klarat av det. Inte med elegans och finess. Men jag tror min nyvunne vän tänker samma sak som jag:

     "Hur ska det inte blir för alla riktigt gamla människor!"

Det är mycket man ska göra "bara en kvart om dagen" för att uppnå hälsa, lycka, rikedom och skönhet:

Borsta tänderna och göra tandtråd. Meditera. Styrketräna. Stretcha. Göra ansiktsgymnastik (ja, så man slipper rynker vettni). Titta/lyssna på nyhetssändningar. Duscha. Hacka grönsaker. Jogga. Plocka undan hemma. Prata med sin mamma. Skriva dagbok (eller ännu hellre tacksamhetsdagbok). Pyssla om blommorna/akvariet. Få orgasm. Köpa och sälja aktier. Torrborsta hela kroppen. Ta ett fotbad.Göra manikyr. Läsa ett kapitel ur en bok. Mala nyskördade kaffebönor. Ta en kvällspromenad. Tåhävningar. Plankan. Borsta håret (med torrschampo, olja eller svinborst. Jag minns inte riktigt vilket som var bra för vad). Lära sig spela ett instrument. Massera celluliterna med jordnötssmör.

Hur många kvartar är vi uppe i?

Nåja - jag lovar att om du gör allt det där - bara en kvart varje dag - så blir du en lyckligare, rikare, friskare men framförallt snyggare och slätare människa!

Glider in (läs: bynglar mig, cykelkorgen, cykeln, hjälmen och handväskan och nycklarna) i porten och parkar jonnen i förrådet. Samtidigt kommer granntanten och går till hissen.

När jag just bynglat färdigt säger hon:
     - Hissen verkar stå någonstans, det går inte att trycka.

Vi har en sådan där hiss som är upptagen när den är upptagen och först när den står still och stängd någonstans (den stannar där den var senast) kan man påkalla dess tjänster igen.

Hon gick till trappen och började gå. Hon bor på tredje våningen.

Jag snöt mig och lade ner väska och hjälm och nycklar i korgen, gick till trappen och började gå. Jag bor på fjärde våningen.

När jag, flåsande, kom upp på mitt våningsplan stod hissen där med vidöppen dörr. Bredvid grannens dörr stod några lådor. Jag tänkte att de kanske höll på att använda hissen. Väntade en halv minut. Flåsade fortfarande. Ingenting hände. Då slog jag igen hissdörren.

I samma ögonblick kom nästa granntant pustandes uppför trappen. Hon bor på femte våningen. 

     - Hissen stod uppställd här, jag vet inte varför, sa jag och tryckte igen dörren ordentligt.

     - Jag bor på översta våningen, sa granntanten med viss, fullt förståelig, emfas.

Någon har ställt upp hissdörren.

Folkhälsan skördar nya triumfer.

Ni kan måhända uppfatta detta som en efterhandskonstrutkion, men det är det inte. Jag tittade på reprisen av semifinal 2 i går bara för att få bekräftat min misstanke: att Sverige inte skulle gå vidare till final.

Sverige gick inte vidare till final, och jag är inte förvånad. Det som var förvånande var att Bergendahlskans låt vann den svenska finalen. Missförstå mig rätt - det är inget fel på låten, det är en behaglig radiolåt vid bilkörning,och det är absolut inget fel på Bergendahl. Hon har en verkligt spännande röst och jag tror och hoppas hon får en lång sångkarriär.
     Men låten är ju så menlös! Så intetsägande. Hon är så osynlig på scenen. Det finns inget att hänga upp något på.

Nu hör ju visserligen jag till dem, få, som tyckte Litauens gympande gubbar på rad skulle ha gått till finalen och jag är också den, enda, som tycker Sloveniens folkviserocklåt var klart bäst.

I den svenska uttagningen var Neo bäst. Men det var Darin vi skulle ha skickat till Norge.

Ikväll vinner Tyskland. Eller Georgien.

Lade in cykeln i bagageutrymmet på bilen i morse (la' och la' - är man två är det lätt som en plätt, ensam, och klädd i vita byxor och jacka, är det mer baxande, men det går) och körde till bilverkstaden. Herr Besiktningsman hade upptäckt ett litet fel som måste åtgärdas inom en månad.

     - En spindelled är av, kom här får du se, sa han och vinkade in mig under bilen och pekade mot hjulupphängningen av vänster framdäck.

     Jag såg något som jag skulle kalla för, tja, en bult. Bytas måste den hursomhelst och idag var det dags.

En arbetsdag senare var jag tillbaka på verksta'n. Jag valde att promenera tillbaka till verkstaden och lämnade cykeln på jobbet, det var fint väder och det var inte så långt som jag hade trott, så en promenad kändes lockande. Kliver in i lokalen och Mr Mekanik säger:

     - Det blir 2790 kronor tack!

Jag stannade med VISA-kortet i luften ovanför betalningsapparaten, fundersam.

     - Två å sju? Vad hände med de 1350 kronor jag fick i muntligt besked att det skulle kosta, när jag ringde och bokade tiden då?

Oj, så konstigt, och titta här nu, och vänta lite, sådärja, varför blev det så här, 1383 kronor blir det då, sa Mr Mekanik. Tackar mjukost sa jag och satte i kortet med chipet åt fel håll, som alltid.

Men vad hade hänt om jag aldrig hade frågat innan jag lämnade in bilen? Eller om jag inte hade reagerat, eller någon annan hade hämtat ut bilen åt mig? Vad händer alla andra kunder, som inte har frågat, inte vet, inte tänker sig för?

Är det den här affärsmetoden som kräver dubbel bokföring?

Och förresten: bilens färddator stod på 4 km när jag åkte iväg från verkstaden. Den hade alltså nyss körts ungefär lika långt som jag hade gått för att hämta den. Kunde de inte ha kört till mitt jobb med den då, på en gång? Eller var hade Mr Mekanik och Billy Bilmek varit, med min bil, just innan de ringde och sa att den var klar?

Blir det lättare nu då?

1. gliser (upp sig)

2. skämar (i glasrutan i motljuset)

3. glötar (i badet)

4. snöger (ja, alltså - det snöar helt enkelt)

5. ränner (runt på stan)

6. skalar (runt i kåken)

7. byttar/bötar (hårt bröd i filmjölken)

8. rakar (askan ur vedspisen)

9. karar (bort håret ur ansiktet)

10. klossar (med maten)