ICA Maxi ligger så bra till på min cykelväg mellan jobbet och hemmet. De har öppet sent på kvällarna, vilket passar mig som är morgontrött och därför är på hemväg efter stängningsdags för vanliga butiker.

Detta ICA Maxi är måhända en utmärkt affär. Jag blir dock stressad av den, för den är så hangarstor. Det är 100 meter från ingången till ingången. Alltså från de elektroniska dörrarna in i fastigheten till de elektroniska grindarna in till affären.

Man tar sin korg vid grinden och står i en flyglandningsbansbred gång med blommor till höger och smink till vänster. Blomavdelningen är större än en ordinär Interflora i gatumiljö och sminkeriet är lika omfattande som på Åhléns och Kicks. Om man ginar direkt vänster mellan schampo- och tandkrämshyllan kommer man till mataffärsavdelningen och slipper passera barnavdelningen, bok- och pappershandelsavdelningen, klädbutiken och husgeråd.

Jag har ännu inte varit på alla ställen i butiken men hyllorna löper trevåningshushöga med läsk, hushållspapper, tvättmedel, flingor och chips. En sådan här affär, där ett glömt paket ägg genererar en kilometers promenad, är inte gjorda för kunder som jag. Som kilar in på hemväg för att fylla på med frukt, fil, snarr och färskt bröd. 

Jag är dessutom storkonsument av Loka citron. En stor flaska ligger alltid i kylskåpet. Igår drack jag det sista, idag skulle jag fylla på. Väl framme vid läskavdelningen hittar jag vattenhyllan (varför har de livsmedel tre meter upp - ingen kund når dem ju?) och ser en reklamskylt med orden "Ny praktisk storlek". Loka citron finns numera i literbutelj. Den ser pluttig och behändig ut, jämförelsevis. Den kostar 7,90 plus pant. Flaskan på 1,5 liter kostar 7,90 plus pant. Jag tar den nya praktiska storleken.

Jag har bara köpt ett fåtal varor, flaskan och något mer ligger överst i cykelkorgen, ovanpå hjälmen. I vardera handen bär jag någon liten sak. Ställer mig en i en kassa där en man i 40-årsåldern just plockat upp sina varor, också ett fåtal, på bandet och han lägger dit varuavskiljaren så att jag kan lägga ifrån mig mina varor. En tant står vid kassörskan och ska betala. Men hennes pengar räcker inte. Eller pengar. Det pep i kortläsaren helt enkelt. Hon velade en stund om hon skulle plocka tillbaka några varor. Hennes barnbarn (eller dotter, folk har så konstiga åldrar nuförtiden) stod vid packänden och ringde en man i hushållet och försökte förklara "ICA Maxi" och "pengar" utan framgång. Kassörskan frågade vänligt om hon skulle parkera betalningen, vilket hon fick ett jakande svar på och började slå in mannens varor. Det gick finfint tills hans krukväxt stod på tur. Den var inte prismärkt. Kunden mindes inte själv priset och ingen svarade i telefon när kassörskan ringde. Mannen packade övriga varor. Kvinnan med för lite köputrymme på pengakortet körde in hela kundvagnen i butiken igen och strax kom en annan kassörska med ett negativt besked till vår, hårt prövade men alltigenom vänliga, kassörska. Nej, hon fick inte parkera kunden, stänga sin kassa och reda upp situationen, det var för mycket folk. Nehej, men kunde hon möjligen få hjälp att ta reda på priset på krukväxten? Jadå, jag ringer, sa hennes kollega och gick iväg. Tanten med kundvagnen sa att hon skulle komma tillbaka och betala.

     - Hur lång tid tar det, undrade kassörskan

     - En halvtimme kanske, jag vet inte hur tunnelbanorna går.

     - Klarar sig maten i vagnen?

     - Nja, det är en del kylvaror. Och djupfryst.

     - Då måste vi lägga tillbaka varorna då.

     - Ja. Det tar nog en halvtimme för mig.

Interntelefonen ringer. Vår vänliga kassörska fortsätter samtalet med den övertrasserade tanten och lyfter luren, får ett pris i örat, slår in det på kassaapparaten samtidigt som hon avslutar samtalet med tanten och säger "629 kronor" till mannen som okejar beloppet i kortläsaren och nu är det min tur. Tanten bakom mig har redan knuffat mig två gånger i ryggen och suckat i mitt bakhuvud. Själv står jag lugn. Jag har ingen tid att passa och har inte köpt glass.

Jonnar hem och sätter klacken i fållen. Igen.

Alldeles snart ska jag berätta om ett besök på ICA Maxi. Det kan vara roligt för er att höra om, skulle jag tro.
Men först - veckans tips:

Om du cyklar iklädd en vadlång kappa och ett par boots med pekfingersmala höga klackar och svänger in vid trottoaren mot affärn och lite snyggt ska kliva av cykeln just innan den helt stannat - se då till att inte sätta klacken i kappfållen.

Jag har säkra indikationer på att hösten har infallit de senaste dagarna.

Meteorologiskt antar jag att det är höst när dygnsmedeltemperaturen är över noll men under något, som 10 plusgrader gissningsvis. Och så blir det vinter när det går under nollan.
     Men jag ger inte mycket för meteorologi.
     "Kommer det uppifrån är det nederbörd" - den meteorologin räcker långt för mig.

För övrigt kan jag inte alls förstå allt det hysteriska "titta på vädret" som folk håller på med. Det vill säga - de tittar på teve för att se vad olika kanaler säger om vädret som varit, vädret som är och vädret som ska bli.
     Vad det har varit för väder måste väl ändå vara ointressant att lyssna på? Det vet man ju redan. Och vad det är för väder behöver man väl ingen tv, radio eller dator för att få veta? Det är bara att titta ut genom fönstret eller öppna dörr'n!
     Och vad det ska bli för väder, det kan man ändå bara gissa. Även om tv-meteorologen säger att det ska bli "sol och 20 plusgrader och svag vind hela lördagen i Stockholmsområdet" så kan man ändå inte veta vad det är för väder just på den plätt av hela stora Stockholm där man själv råkar befinna sig på lördagen. Ibland ösregnar det ju i grannsocken men är torrt och varmt på min altan. Det kan ingen John Polman eller Åsa Bodén göra något åt. (Det måste väl finnas några nya välkända tv-meteorologprofiler, några från det senaste decenniet?).

Numera är det mest yr-punkt-no som det refereras till när det gäller väder. Den sajten synes alla människor vara ständigt uppkopplade till. "Det blir sol i helgen", utropar man glatt på måndagsförmiddagen. Framåt eftermiddagsfikat hör man "nu blir det sol men lite molnigt till helgen". Vid tisdagslunchen påstås det att "det blir 22 grader och sol på lördag" medan man på onsdagen menar att "nu blir det bara 20 grader på lördag".
     Men her-re-gud - det är inte lördag förrän om en vecka! Det är ett språkligt fel att säga "nu blir det 20 grader på lördag istället för 22". Det har inte varit några grader alls, det är inte lördag än!

Nej, min metod är hundra procent säker - jag vaknar, jag kliver ur sängen, jag drar upp rullgardinen, tittar ut genom fönstret och tittar på termometer. Sedan har jag en tydlig bild av om jag behöver handskar när jag cyklar till jobbet eller inte. Idag. Hur jag klär mig på lördag, det får vi se då. Det beror lite på vädret.

Med samma osvikliga metod kan jag därför med säkerhet påstå att hösten nu har infallit.

1. Häromdagen tog jag för första gången för säsongen på mig en jacka.
2. I dag hängde jag tvätten i torkskåpet istället för på torkvindan.
     (dock är det en varm höstdag, eftersom jag gick ner till garaget där torkspåket står iklädd endast sandaler och lilla korta, urringade bomullsklänningen utan ärm och bara ben).

Vinter - det blir det när jag tar på mig strumpor.

Om man, just när skymningen faller en oktoberkväll vid halvsjusnåret, svänger av från den stora vägen, den som är en riksväg med tresiffrigt nummer och forsätter uppåt landet och sedan fortsätter på en väg som är både asfalterad och har en hastighetsbegränsning på 70 men ändå är en mindre och en aning betydelselös väg och under en mil färdas på denna väg utan nummer innan man svänger in på den ännu mindre vägen, utan namn, utan nummer, in i byn med 50 kilometersskylt strax före kyrkan och under denna mil på denna nummerlösa väg genom det roslagska landskapet i skymning inte möter en enda bil -

är det då ett tecken på att man verkligen bor ute på vischan?

I mörka skogen. På bondlandet. In the middle of nowhere. Långt bort från ära och redbarhet.

Och hur ska man i så fall tolka det faktum att när man, 500 meter från sin egen garageuppfart, just när man ska svänga in på den av vägsamfälligheten ägda grusvägen som slutar tre kilometer uppe i ren skog, faktiskt möter en bil som kommer på byvägen från andra hållet - och som blinkar för att svänga in på samma lilla smala grusväg?

Att man bor i city av the middle of mörka skogen?

Idag fyller min pappa 75 år. Grattis till världens bästa pappa! Ja, i alla fall hade jag inte velat ha någon annan.
Hans största fel, just idag, är att han inte gillar att ordna fest. Han befinner sig "på okänd ort". Jag hade ju mycket hellre haft stor fest i idrottföreningens lokal med släktingar och vänner. Men men. Det är ju hans födelsedag, så han får väl bestämma då.
     Han var bortrest på sin 70-årsdag också. Utrikes. Jag har glömt var. Kreta kanske?
     På hans 60-årsdag var vi, han och jag och mamma, på Jersey. Det var första gången i mitt liv (ja, första gången för mamma och pappa också) jag var utomlands, första gången jag flög. Det var jätteroligt. Resan påverkades dock av att Estonia sjönk samtidigt. Och jag ringde hem till min kompis och fick veta att en av våra gemensamma kollegor befunnit sig på båten. Detta gjorde att jag på hela hemresan från en nattmörk och regnig flygplats mest satt och tänkte på vilket som var bäst: att ta av mig eller behålla skorna på, ifall vi kraschade i havet.

Lustigt sammanträffande: i förra veckan stod en annons i lokaltidningen om "uppvaktning undanbedes" som var undertecknat av pappa. Ja, i alla fall av en man med samma namn. Så alla hans kompisar och släktingar trodde det var han som avsagt sig uppvaktningen och han slapp ringa runt och förklara att han inte skulle vara hemma. Praktiskt. 
     Jag har alltid förundrats över de där annonserna. Folk skriver, som om de vore de enda i hela världen: "Uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt men bestämt. Bortrest." Och så undertecknat med: Gunnar Karlsson. Eller Sven Jansson, Norrtälje. Eller Margareta Larsson, Vreta.
     Fattar de inte hur många Sven Jansson det finns i Norrtälje? (14 stycken, enligt Eniro). Och bara i vår lilla by finns det väl minst en 3-4 Gunnar Karlsson. Och hur många "Vreta" finns det inte i Roslagen med omnejd?
     Men annonsörerna verkar helt säkra på att just deras vänner har läst just deras annons och fattat att det gäller just dem.

Vad fel de har.
Vilket härmed är bevisat.

Man grattis till alla med Sveriges vanligaste efternamn som fyller år i dag!

PS min morfar skulle ha fyllt 106 år idag, om han levat. Men han har dessvärre inte levat, på den här jorden, de senaste 44 åren. Vilket inte betyder att jag inte tänker på honom också.

PPS det faktum att min mamma gifte sig med en man som är född samma dag som hennes pappa, kan man ju fundera en stund på, om man inte har något annat för sig.

Jag brukar hävda att jag är fördomsfri åtminstone när det gäller så ytliga ting som utseende, ursprung och sådant. Och det bevisas av att bland de människor jag beundrar och ser upp till och attraheras av finns alla möjliga typer. Långa och korta, tjocka och smala, män och kvinnor i alla åldrar. Det spelar ingen roll om de är ljusa eller mörka, svarta eller vita eller var de kommer ifrån eller bor. Jag ser mer till utstrålning, patos, åsikter och handling.

Av alla män som passerat revyn på min amorösa levnadsbana kan man också tydligt se att jag inte favoriserar någon Brad Pitt eller Robert Redford-typ. Mina män har varit svartlockiga, rågblonda, rödhåriga. De har haft långa lockar, mjuka vågor, snaggade nackar och .... nej. Ingen har varit flintskallig. Det måste vara en tillfällighet.

     Behändiga killar på drygt 170 cm och runt 60-kilosstrecket, långa killar på 190 och stadigt placerade runt tresiffrigt. Byggjobbare, egna företagare, postisar.

      Det är inte längd och vikt och hårfärg och yrke jag bryr mig om. Med män, som med alla nära vänskapsrelationer, är det hur jag trivs i deras sällskap som styr vad jag dras till.

Allt detta gör att jag med viss emfas hävdar att jag inte har några fördomar eller diskriminerande anlag.

Pytt.

Skamset kan jag konstatera att bland alla ovanstående personer jag beundrar, dras till, älskar, respekterar, åtrår finns det i princip ingen som är ful. Eller ens alldaglig. Snyggingar allihop.

     Jo men, säger ni nu försonande, den man tycker om blir ju vacker!.

     Jo visst, ni har rätt. Men nu ska jag berätta varför jag tror att jag kan ha missat massor av underbara människor i mitt liv bara för att jag inte ens ser åt dem jag uppfattar som "fula".

Ta bara ett så simplet exempel som Idol. (Är man hemma och förkyld och inte orkar göra något annat än halvligga bakåtlutad i soffan kan man se en hel veckas uttagningar och juryröstningar på tv en söndag).

     - Hur kan de bara välja bort somliga och hur i helskotta kan andra somliga vara kvar bland de 20 finalisterna?

Hur kunde den underbara Joy åka ur? Hur i allsindar kan Moa vara kvar, hon är ju inte snygg på en fläck? Hur gick somliga menlösa, vardagliga, intetsägande människor jag överhuvudtaget inte kan komma ihåg namnet på vidare från den första audtionen? Och varför ens tävla vidare - alla fattar ju att Eddie eller Erik vinner!

     Jag menar - så här långt kommet i tävlingen är ju alla tävlande duktiga sångare och sångerskor. Så varför rösta kvar dem som inte är vackra och har utstrålning, som berör och har böljande hår, snygga ben och gnistrande ögon?

Varför välja, och lämna valet till tittarna, mellan Piotr och Calle?

    Calle, herregud. Calle. Han klev in i rutan för första gången, satte sig på en stol, greppade sin gitarr, sjöng Walking in Memphis och efter en takt var jag kär. Bedårad, hänförd, lycklig. Honom ska vi ha!

Vad är en artist - om man inte gillar hennes utseende? Varför blir idrottsstjärnor ens idoler, om de inte ser bra ut? Vem kan älska en fotbollsspelare som inte är snygg, hur bra han än är (jäklar, där sprack logiken lite. Tänker på Maradona, Nedved, Zlatan. De är inga Michael Laudrup precis. Å andra sidan. Det är ingen annan heller. Jag inser att jag frå proklamera fotboll som undantag. Fotbollsspelare är inte snygga. Men de kan vara väldigt läckra, om de kan spela boll).

Jag kan bara med skammens rodnad på mina kinder konstatera att bland alla de människor jag favoriserar, beundrar och respekterar finns enbart människor jag tycker ser bra ut. De jag inte tycker ser bra ut, ser jag inte ens.

Mitt enda försvar är att jag inte är stereotyp när det gäller vad jag tycker är snyggt. De kan vara långa eller korta, tjocka eller smala, kvinnor och män i alla åldrar.

De kan till nöds även vara rödhåriga, eller helt flint.

Har ni sett den där reklamen som drar igång med en riktigt bra låt och just när man börjat digga lite och därför tittar upp på tv-skärmen för att se vad det är på gång som hinner man precis se den där kyparen i baren på en båt där en massa glada typer dansar runt?

Jag har ingen aning om vad det är reklam för, men jag gissar på Silja Line eller något sådant eftersom det är Ålandsbåtskänsla i bilderna.

Jag har heller ingen aning om vad det är för låt. Jag kan inte referera någon del av texten och jag känner inte igen vilken artist eller band det är som spelar och sjunger.

Men HE-RRE-GUD vad den kyparen är snygg!

• Varit på Öland
• Aidstestat mig
• Haft sex med en jobbarkompis, hemma hos en annan jobbarkompis
• Ätit rostad gräshoppa
• Druckit Chivas Regal
• Semestrat på Jersey
• Sytt sju stygn i vristen
• Spelat en volleybollmatch i Korpen
• Åkt flygplan med Spökis
• Varit förlovad
• Pratat i lokalradio 
• Varit på travbana i Vemdalen
• Uppträtt på Roliga timmen med The Two Cabarunckas
• Varit hos en osteopat
• Firat nyår på hälsohemmet
• Tagit Gunnar Nordahl i hand
• Gått 21 trappor på fem minuter
• Sprungit ultralopp
• Varit på bio i Växjö
• Läst Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
• Mjölkat en ko för hand