• Varit på Gotland
• Varit gravid
• Haft sex i en bil
• Ätit ostron
• Druckit Amarone-vin
• Semestrat i Thailand
• Piercat något annat än örsnibbarna
• Sprungit orientering
• Åkt tåg någonannanstans än till Hudiksvall
• Gift mig
• Synts i tv
• Sett speedway live
• Frågat chans
• Gjort manikyr på salong
• Firat jul någonannanstans än hemma
• Hånglat med en kändis
• Hoppat bungyjump, fallskärm eller flygit ballong
• Sprungit maraton
• Sett Pianot
• Läst Dostojevskij
• Skott en häst

Men det verkar "alla andra" ha gjort.

Några av ovanstående skulle jag dock vilja göra.

Andra, inte alls.

Nu har jag sett Kändisdjungeln på TV4 ett och ett halvt avsnitt så nu är jag kvalificerad att yttra mig.

Vad är det för jävla skitprogram?

Man tänker Robinson, med kändisar. Man ser trailers i veckor. Man kännner inte igen en enda, utom Pippi Långstrump och Kennet Andersson (eller är det Stefan Pettersson? Jag har en tendens att blanda ihop dem). Man ser ett halvt avsnitt med en hysteriskt flabbande blondin. Man har ingen aning om vem hon är. Namnet står i bild. Man har aldrig hört namnet förut. (och har redan glömt bort det igen, men i kväll åkte hon ur). En skäggig gubbe pratar skånska. Björn Borgs före detta ligger i en låda med ormar. Man ifrågasätter Def Leppard. Thorleif verkar vara med, inte för att han säger eller gör något. Men hej, Gråt inga tårar är en klassiker, en höjdare genom tiderna. Vilka fler som är med minns jag inte. Inget händer. Ingen tävlar. Alla äter. Björn Borgs x-krok får stjärnor. Ingen röstas ut. Alla sitter på en bänk hela tiden. Jag förstår inte vad det går ut på.

Ikväll tittade jag på hela avsnittet. Det visar sig att det faktiskt inte händer något i det här avsnittet heller. Det framgår att de har varit i djungeln i nio dagar och att den gamla curlingspelaren på TV-sporten röstades ut igår. Idag röstas den där blondinen som jag aldrig har hört talas om tidigare ut. Varför är dock oklart. Och förresten röstas hon inte ut, hon är bara den som får färst röster av tittarna (få - färre -färst, hur ska man annars komparera?). Jag undrar stillsamt hur pinsamt få som har ringt. Den som fick näst färst hade kanske tio röster. Den som hade flest kanske 67. Inte ens Telia går med vinst.

De sitter på några bänkar. De får middag varje dag som de lagar själva över en eld. Trallar, trappor, räcken, altaner är byggda där de rör sig mellan en liten damm, en vattenho med rinnande vatten i kran och så de där träbänkarna vid eldstaden. Rafael gör armhävningar. De andra sitter. Eller ligger i hängmattor. Thorleif ligger visst osedvanligt mycket i en hängmatta. Det vet man, därför att programledaren berättar det. Någon får gör något läskigt. Det verkar alltid vara Björlingskan som ligger i en låda med ormar. Någon gör något roligt och lite svårt. De som gör dessa något får stjärnor. Stjärnorna byts ut mot mat. Rafael lämnar tillbaka maten. Alla är sura.

Regin ser ut sålunda:

bild på folk som sitter på träbänkar

bild från en altan där två programledare säger några pinsamheter om ingenting

Björling ligger i en låda

reklam

bil på folk som sitter på träbänkar

eller ligger i hängmattor

dåligt klippta videosnuttar där deltagarna en och en säger "Rösta på mig"

reklam

bild på folk som sitter på träbänkar

programledarna säger några oväsentligheter som inte leder någonstans

hela tiden klipps telefonnumren för röstningen in i bild

reklam

maten kommer

en galen värmlänning säger något obegripligt

programledarna kommer till träbänkarna

alla deltagare är kvar, utom två som kanske åker ut

en deltagare åker ut. Hon heter Catarina med C eller Katarina med K

folk sitter på bänkar

bilder visas på det som deltagaren som ska åka hem har gjort (=ingenting)

Ingen gör något. Inga tävlingar. Inga röstningar. Alla bara sitter på sin träbänk eller ligger i en hängmatta. Björling ligger i en låda. Någon får färst telefonröster. Fem dagar i veckan.

Vilket hotell b-kändisarna ligger på när de inte blir filmade på träbänkarna vet man inte. Varför de ska sitta på träbänkarna med telefonnummer i bild vet man inte heller.

Den som säger "Jag är en kändis, ta mig härifrån" får åka hem.

Ändå är det åtta pers kvar i rutan.

På min cykelväg hem från jobbet stannar jag vid ett rödljus, ser mig omkring och på torget brevid pågår någon slags byggnation och jag ser en man med ryggen mot gatan. 
     Jag vet inte om det beror på att jag tycker att den viktigaste kroppsdelen hos män, är skorna, men jag tittar på mannen på torget med start nerifrån. Han bär grova kängor och slitna arbetarbyxor. De mörka armarna kommer fram ur en solblekt kortärmad t-shirt och han kröns av en flintskallig hjässa.
     Men vänta nu. Här gör min hjärna en notering om disparation.
     Utan medvetenhet har jag vänt min blick mot mannen på torget i väntan på grönt ljus. Var mina tankar befann sig minns jag inte. Utan tankar har min hjärna ändå noterat kängorna, byxorna, armarna, den blekgula tröjan och bakhuvudet utan hår. Och där vaknar mitt medvetande. Hjärnan signalerar, något är fel.
     Varför har mannen en vit mans skalp? Min omedvetna hjärna hade uppenbarligen förväntat sig en svart man.

Så kraftigt och rikligt var mannens armar, att de från några meters håll såg ut som en färgad mans mörka armar, iklädda endast en sliten och kortärmad t-shirt i blekt gult, tatuerade.

Jag skickar efter kläder från Ellos postorder. Paketet hämtar jag ut på posten, betalar gör jag via faktura från min dator i slutet av månaden.

     Eller, posten. Jag hämtar mitt paket på Trav & Tobak en kilometer bort. Åt fel håll, där jag inte har något annat ärende. Så det gäller att hinna dit innan de stänger för dagen, att komma ihåg att gå ifrån jobbet i tid och cykla dit. Likheten med Posten är att de har söndagsstängt.

Jag har beställt sportkläder från ett annat företag via internet. På avin jag får i min brevlåda står det att jag ska hämta paketet på Tidningar & Tobak i centrum fyrahundra meter från min port. Perfekt. Där har jag ändå vägarna förbi eftersom jag samtidigt som jag hämtar mitt paket kan handla, gå till optikern, fika, spela bingo, köpa mollyplugg och lämna in tipset.

     Men här, där jag vill hämta mina försändelser, hamnar bara sådana paket som skickas med bilspedition.

Jag måste skaffa nytt körkort, tio år har gått sedan det förra utfärdades. Detta är andra gången jag förnyar. Då kan ni räkna ut hur länge jag har haft körkort. Och hur gammal jag är. Historien, den långa, om all tid och besvär jag har för att fixa ett nytt foto får jag berätta en annan gång, det är ett blogginlägg det här, inte en roman. Men när körkortet är tryckt kommer ett brev hem till mig att jag ska hämta ut det personligen på Postens kontor. Posten, alltså den med det gula hornet som symbol. Detta är ett Företagskontor och ligger två kilometer hemifrån, i en annan stadsdel. Kontoret har öppet klockan 8-10 och 15-18 på vardagar. Ungefär samtidigt som jag arbetar.

Tänk när Posten fanns på riktigt. Då låg postkontoren i centrum. Jag hade närmare till alla de postkontor jag tillhört än någon av de tobaksaffärer jag nu tillhör.

En dag fick jag en avi i brevlådan om att jag hade en försändelse att hämta på Trav & Tobak, en kilomter bort, åt fel håll. När jag en vecka senare fick tillfälle att hämta brevet fick jag i min hand det gröna kuvert ni ser på bilderna nedan. Samma dag, när jag kom hem till lägneheten låg ett vitt kuvert på hallgolvet. Det är det ni också ser på bilderna. Det ena innehöll en sportbehå, det andra innehöll en t-shirt. Båda var skickade som brev. Båda var skickade av privatpersoner.

     Förklara nu för mig varför jag var tvungen att gå till Trav & Tobak, en kilometer bort, åt fel håll, för att hämta behån i det gröna kuvertet och inte istället fick det i min brevlåda, som tröjan i det vita kuvertet?

- Den här hårfärgen är fantastisk, säger Pernilla Wahlgren i reklamfilmen.

     "Den innehåller näring" läggar hon till, där och hon står framför spegeln med långt glänsande ekorrbrunt hår (ekorre och ekorre - men det låter inte lika vackert med bara brunt).

Då kommer hennes mammas röst från en obestämd punkt i rummet:

     - Näring? I din klänning?

Var får tanten "klänning" ifrån? Ingen har väl pratat om någon klänning? Hör hon illa eller är hon bara allmänt frånvarande?

De borde klippt bort den puckofrågan, tycker jag.

Eller är det jag som har missförstått alltihop? Jag erkänner - jag är inte så bra på reklam.

Ingen parkeringsplats att finna på hela Östermalm. Varenda ruta, varenda gatsnutt, alla tillgängliga inte alltför olagliga platser är upptagna av parkerade bilar. De som inte tillhör de stackars innerstadsborna tillhör någon som ska springa Tjejmilen eller en anhörig till henne. Det är kö hela vägen in på Valhallavägen. Jag ångrar att jag inte tog cykeln och parkerar sedan ett par meter för nära ett övergångsställe på Sandhamnsgatan (eller någonstans i dess närhet - jag är inte så bra på Östermalm).

På min väg till min postering vid radiohuset passerar jag över hela gärdet, rundar människor, tält och kravallstaket. Speakern, som inte är Clabbe till min besvikelse, skickar iväg startgrupper med hög och exalterad stämma.

     Så ser jag en lång mur av människor, kvinnor, som står på en lång rad rakt över fältet. "Vad står de där för?" undrar jag, är det någon avspärrning bakom dem? Nej. Då ser jag - människomuren utgår ifrån en rad blåa holkar, några bajamajor på rad. Jag går långsamt över gräsfältet och räknar. Det står 152 damer i kön. Startskottet för den andra startgruppen går just. Jag stannar till vid den sista damen i kön och säger:

     - Nu är det bara 151 före!

Hon blänger bara på mig, oförstående. Kanske förstår hon inte svenska.

Efter tio minuter närmar jag mig radiohuset och hela tiden möter jag tjejer, kvinnor, damer, tanter i alla åldrar som i lugnt mak är på väg mot starten.

Efter en halvtimme passerar täten. Eller snarare - först kommer Isabell, som fick barn för något halvår sedan. Någon stund senare kommer Lisa, som springer fort, om ej vackert. Ytterligare en liten stund senare passerar småbarnsmamman Malin, som innan hon bildade familj var elitsnabb på betydligt kortare sträcka än en mil. Det var ingen spännande tätstrid, direkt. Inte oväntad heller.

     Sedan passerade kvinnor i en strid ström. Jag slogs av hur många det var som var snabba och hur många av dem som var väldigt snygga. En kvinna såg ut som en pojk. Då tänkte jag på Caster Semenya. Och på det faktum att vi kvinnor kommer i alla former och storlekar och utseenden.

Leden tätnar och jag gläds åt att inte behöva springa. Jag säger till mina kamrater i hejarklacken:

     - Vilken tur att jag inte springer, så vi slipper stå och vänta på mig.

De nickar och ler instämmande.

Vid målgången träffar vi våra kompisar som sprungit loppet, och gjort det bra. De som springer milen under 50 minuter ska stå i startgrupp 1, som startar samtidigt som elitledet som står allra främst. Det är 3000 platser i startgrupp 1, eliten oräknad. Två av mina kompisar stod i den här gruppen. 

     - Jag ställde mig ganska långt bak i gruppen eftersom jag räknade med att hamna nära 50 minuter, berättade den ena. Men det gick inte att springa förrän vägen delade sig.

     - Men, sa vi andra, den delar sig ju inte förrän vid Djurgårdsbrunns värdshus, vid kanalen. Dit är det ju långt!

     - Ja, minst ett par kilometer, men det gick inte att springa i sin egen takt förrän då. Det fanns ingenstans att springa om, det var ett tjockt fält hela vägen. Och när gafflingen tog slut blev det trångt igen.

Där ser man. Även från första grupp är det alltså trångt.

En annan bekant beskrev hela Tjejmilen i en enda mening: 

     - Första året jag sprang Tjejmilen, då visste jag inte att man skulle ställa sig längre fram än man borde.

Varmt och eländigt var det också, som alltid. Nej. Tjejmilen är inget för mig. 

     Efter tretton genomförda Tjejmilar så vet jag med bestämdhet at det är så.

Om ni hittar en tomat, som ni har glömt äta upp, i skafferiet och den vid upphittandet är stadd i långt gående förruttning - tappa den inte på köksgolvet där ni dessutom har en sprillans ny tröd trasmatta.

En rutten tomat av normalstorlek innehåller mer kladd än man hade anat.

Man kan ju inte sitta och titta på VM i friidrott hela tiden, dag ut och dag in. 

     Jag behövde ett brejk,

     Så jag for till Norrtälje på fredagskvällen direkt efter jobbet för att följa veteran-SM på plats. SM i friidrott alltså. För veteraner, gubbar och gummor från 35 år och uppåt. En kompis - en gammal man tävlandes i klassen M45 - skulle springa 5000 meter och jag fick äran att heja fram honom till ett prydligt personligt rekord. Men efter målgång fick jag skynda mig hem för att inte missa Linus.

Nu visade det sig ju att det hällregnade i Berlin och att höjdhoppet var framflyttat. Linus gjorde en okej insats och medaljstriden blev spännande till slut. Men nog hade jag haft lite högre förväntningar på höjdtävlingen, trots allt.

Lördagen var den första förmiddagsfria dagen vilket kändes frusterande. Inte förrän tjugo i tolv startade herrarnas maratonlopp. Redan efter en dryg timme ledsnade jag. Jag - som annars älskar långa sporter. Men efter evinnerliga turistbilder över Berlin och evighetslånga reklampauser stod jag inte ut - utan åkte till veteran-SM igen.

     I Norrtälje missade jag precis de äldsta männens 1500 meterslopp, vilket gjorde mig djupt besviken och upprörd. Den siste 80 plussaren gick i mål just som jag kom in på arenean. Men enligt programmet skulle inte ens 75:orna ha startat än. Oförskämt av arrangören! När jag lugnat ner mig kunde jag istället njuta av 200 metersloppen i fallande åldersordning.

    Att se herrar fyllda 55 år hoppa på 2,70 i stav var en fascinerande upplevelelse. Att sedan åka hem och direkt se stavhoppningen från VM där de något yngre seniorerna hoppade på 5,80 blev därför än mer fascinerande. Men jag blev besviken på Jengmannen.

Söndag i Berlin avslutades med enbart damernas maratonlopp mitt på dagen och ett kort eftermiddagspass. Och en tomhet fyllde mitt bröst.

Till helgen blir det Finnkamp.