Gamla människor, ni vet 45-åringar och uppåt, har ofta läsglasögon. Många har flera läsglasögon, med olika styrkor för olika ändamål. Läsa bruksanvisningar, läsa DN, se på tv, sitta vid datorn, sy, kartläsning och så vidare.
     På läsglasögon man köper hos optiker, på bensinmackar och COOP finns styrkan angiven, ofta på skalmen. Ett komma noll. Ett komma fem. Tre komma noll. Eller vad man nu behöver vid olika sysselsättningar.

Min fråga är nu: Hur sjutton hittar gamlingarna rätt glasögon?

Styrkeangivelsen är ju så himla liten, kanske med "fel" färg mot ett mörkt underlag. Och den sitter på olika ställen på olika märken. Förutom strykan finns även märket och lite andra uppgifter på skalmarna. Man behöver ju läsglasögon för att se den!

Apropå röstningsfrågan på min sida - nu är jag nyfiken på er tjejers (och killars) åsikter. Just nu delad ledning mellan Skarsgård den äldre och Rolinski i BWO. Varför röstar ni som ni röstar?
     Vem på listan tycker ni aboslut inte är läcker?
     Vem saknas på listan?

Och bara så ni vet - det där är listan med ett gäng karlar som jag tycker är riktigt fina. Jag har själv inte lagt min röst än, jag har så svårt att välja.

Och som ni märker - det här är en lista med enbart svenskar. Vi återkommer med de utrikiska hunkarna!
    

Verkstaden kunde inte "släcka tvåan" därför att datorsystemet låg nere efter att de för drygt 4000 kronor (och ytterligare 10 000 för årlig service och kamremsbyte) fixat så att två varningslampor inte längre lyser utan anledning. Därför fick jag själv boka ombesikting och den första lediga tiden var i dag i Norrtälje, bara två dagar efter körförbudet. För 200 kronor och en kopp kaffe var det klart på några minuter.     

     Sedan åkte jag in till sta'n.

     Det var där det blev dyrt.

Dagens inköpslista summerades vid hemkosten sålunda:

Smycken 700 kr

Lunch, mjukglass och kaffe 100 kr

Solglasögon 745 kr

Biggaråer 40 kr

Tidning 30 kr

Skor 600 kr

Starköl 64,50 kr

Böcker 400 kr

Medikamenter på Apoteket 400 kr

Bilbesiktning 200 kr

Totalt nästan tretusen spänn.

Smycken - ja men det var ju rea och jag fick mycket för pengarna. Bland annat en ring, som jag redan har, som jag gav 500 kronor för då, men som nu bara kostade 150 kr, det är ju nästan ingenting, och tänk så bra att ha två, då kan jag ju ha en "i sta'n" och en "på landet".

     Rimligt.

Man måste äta lunch. Och någongång måste man trycka i sig årets första mjukglass. Med mintströssel. Och äter man måste man ha en tidning att läsa under tiden.

     Självklart.

Ett par sportglasögon att springa i är viktigt att ha när nu de förra har gått sönder. Att jag inte springer talar inte nödvändigtvis emot detta behov. Jag menar - hur ska jag någonsin kunna börja löpträna igen, om jag inte har några solglasögon?

     I mars köpte jag ett par fantastiska Polaroid solglasögon som man kan använda även över sina vanliga glasögon. De kostade faktiskt bara 400 kronor. Men vart tog de vägen? För någon månad sedan försvann de ur min sinnevärld. Borttappade eller nerpackade i flyttkartong det vet jag inte. Men ett par fantastiska solglasögon måste man ha och nu hittade jag exakt likadana på en optikerbutik. Nu kostade de 545 kronor men hej, 945 kronor för ett par fantastiska solglasögon, det är inte dyrt 

     Essentiellt.

På Systembolaget beställde jag en back hallonöl - Timmermans Framboise. Expediten tipsade mig om att det just kommit ett veteöl med hallonsmak. Så jag köpte ett par burkar för att prova. Och ett par kriek, för plötsligt blev jag sugen på körsbär. Mänskligt.

     Och så blev det ett halvt kilo biggisar på torget.

Sju deckare - nu kan det få vara vilket väder det vill!

     Nödvändigt.

Apotekets förnödenheter behöver fyllas på ibland. Men attans, jag glömde ändå det jag egentligen skulle köpa, nämligen B12-tillskott.

     Obetänksamt.

Så var det det där med skorna. Det är något konstigt som händer. Jag var färdigshoppad. Jag var på väg till bilen. Nyss hade jag sett en dam med jättesnygga sandaler, röda. Utan att jag ens märkte det gick jag in i en skoaffär jag passerade. De hade inga sådana röda skor som jag hade sett. Men på mindre än två minuter stod jag ute på gatan igen med ett par vita sandaler i en kasse, på väg mot bilen.

     Sjukligt.    

Nu sitter jag här med en vacker ring på mitt finger, äter biggisar och läser deckare (den andra, av fyra, av vilk jag just läst ut den fjärde). Av Håkan Östlund. Spännande. Välskrivet. Gotlandsmiljö. Hur kan det komma sig att inte denne Håkan är på allas läppar och försäljningstoppar istället för Camilla Läckberg? 

    Men det får bli en annan betraktelse.

I morse såg jag med bara någon minuts och ett par hundra meters mellanrum två män på gångvägen.

De hade två saker gemensamt.

Båda hade halvlånga bomullsbyxor. Jag tror de heter shorts, cityshorts eller halvchinos eller khakihalvor eller något sådant.

Och de gick stavgång.

Den förste mannen hade noga uträknat snaggat mörkt hår, coola glasögon, svart t-shirt, troligen i funktionsmaterial. Lagom mycket hårväxt sparat till polisonger. Smal med spänstigt steg.

Han kan ha varit 30 år.

Den andre mannen hade, förutom shortsen, ingenting annat än skor på sig. Håret var så glest att "flint" ligger närmare än "tunnhårig". Där han gick med spänstiga steg visade han omvärlden en brunbränd och vältränad överkropp.

Han kan ha varit 80 år.

Riktiga män stavgår.

Det var som sagt väldigt länge sedan jag började arbeta inom den myndighet där jag fortfarande är anställd. Närmare bestämt 29 år och 11½ månader sedan i skrivande stund.

För 5-10 år sedan när jag berättade för nyanställda eller andra bekanta att "Jag har jobbat här i 20 år" så kunde jag se av deras häpna ansiktsuttryck och i deras ögon hur de frenetiskt försökte räkna och få ekvationen att gå ihop. De såg förvånade ut. Hur kunde någon som såg ut att bara vara i trettioårsåldern ha förvärvsarbetat i tjugo år, liksom.

När jag nu säger att "det blir snart 30 år sedan jag började på Verket" så får jag ett nollställt ansikte och ett "Jaha" som respons. Folk som är så där gamla har såklart jobbat i hundra år, eller trettio, herregud, mellan 40 och pensionen, liksom, vem kan se någon skillnad?

Minns ni hur det var att vara tonåring? Varje år blir som ett halvt liv. Det händer så mycket. Man får femma/mvg i matte, man kör i kemi, man blir kär i den långe i 9D, man får sitt hjärta krossat, man vinner cupen, man träffar en äldre kille på en festival, man klipper håret, man gör hål någonstans på kroppen, man slutar en årskurs, man börjar i ett nytt plugg, man blir kär, man har ångest, man får sitt hjärta krossat igen.

     Efter ett kalenderår är man helt utmattad och en ny människa med nya erfarenheter.

När man blir äldre går ett år blixtsnabbt. Ju äldre man blir, desto likare blir åren. Man sitter över en kopp kaffe med sina vänner och säger: "Var det förra året vi var i Trosa?" "Nej, det måste ha varit sommaren före." "Minns du Fanta som gick i vår klass på mellanstadiet?" "Fanta? Så kan man väl inte heta?" "Vad roligt vi hade på danserna, var det i mitten av 90-talet vi hängde på de haken?" "Men för bövelen - det var ju 1982, innan jag fick barn!"

    Ja, ni känner igen er eller hur? Som en kompis sa:

     "Jag tycker det var nyss som jag tyckte det var häftigt att jag kunde minnas vad som hände för tio år sedan. Nu minns jag vad som hände för fyrtio år sedan."

Men idag slog det mig att den senaste tolvmånadersperioden har det hänt mig lika mycket som under ett år på sjuttiotalet.

Jag fick ett nytt jobb. Jag sade upp mig från det kära Verket där jag jobbat i nästan trettio år. (Visserligen gick jag "bara" till Verkets lillasystermyndighet, men ändå. Det kändes att skicka iväg den där avskedsansökan).

Jag har flygit. Med flygplan. Två gånger. Ena gången helt själv.

Jag åker hiss dagligen. Och visserligen botade jag min hundfobi (som var en fobi för alla djur) för tio år sedan, men kattor har jag inte lyckats klara av ändå. Men härom veckan satt jag hemma hos en kompis som är bonde och fikade i timmar medan katter, av okänt antal, sprang omkring överallt och hela tiden. Och jag satt helt avslappnad och umgicks med vänner och släkt.

Jag har tagit mig till fots mellan min lägenhet och mitt fritidshus. Ensam. Flera mil. (Visst - jag fick hjälp och skjuts en del av vägen och sällskap vissa sträckor - men jag planerade turen själv och jag genomförde den).

Jag har åkt ambulans och tillbringat en dag på akuten. I en främmande stad.

Jag har flyttat. Lämnat staden där jag bott i 25 år. Visserligen till systerstaden strax bredvid. Och för första gången på 30 år bor jag högst upp i ett hus, på fjärde våningen (samma våning som jag bodde på mina första tio levnadsår) istället för första våningen.

Jag anmälde mig till en skrivarkurs på en folkhögskola och tillbringade en sommarvecka i Skåne och led en författares alla kval.

Ibland måste man reflektera och summera. Se sanningen, istället för att tro på den där känslan av att allt bara rullar på och ingenting händer, att åren bara går.

Däremot har jag inte blivit kär och inte fått mitt hjärta krossat det senaste året.

     Det börjar bli dags igen.

Jag känner mig som södra Upplands mest irriterade konsument. Måhända är jag också en av de mest irriterande kunderna. Jag hoppas det i alla fall.

ICA idag. Ska bara in och köpa ett paket glass. Favoritglassen står tillsammans med en annan dyr favoritsort i ett högt frysskåp. På glasdörren står en skylt med märket på glassen och texten "2 st för 70 kr". På hyllkanterna i frysskåpet stod styckepriset för paketen av den andra sorten, men inget om styckepriset då det märke jag ville ha. Jag tittade på sidan av skåpet, under burkarna, bredvid skåpet men nej. Den enda prisuppgift var att två förpackningar kostade 70 kronor. Det kunde jag inte annat än tolka som att man måste köpa dem två och två. Helt okej för mig, jag gillar den där glassen, jag kan ha flera paket i frysen hemma.

     Så döm om min förvåning när kassörskan ber att få 80 kronor av mig. Jag tittar å kvittot - där står "glass 39,90" och på raden under "glass 39,90". Tydligen har de ett styckepris när allt kommer omkring.

Något helt annat. Jag ville ha en quinoasallad till lunch. Den var slut. En med bulgur då? Nej, den var slut. "Men vi har en blandad Ceasarsallad med bovete och rostbiff". Jamen då tar jag den då.

     Salladen var god. Den innehöll ett par slamsor av rostbiff, bovete, två olika sorters grönsallad, kycklingbitar, svarta och gröna oliver, mozzarellaost (om mozzarella är sådana där vita gummibollar. Jag är inte så bra på ost), bitar av gurka, tomat, gul paprika. Ursäkta mig  - men var kom Ceasar in i bilden?

Scen 1
Kompisen och jag ska på bio i Stockholm, tar min bil in. Parkerar, köper biljetter och har sedan ett par timmar på oss innan filmen börjar. Vi går till en pub och tar en drink. Travar sedan runt på stan när jag upptäcker att jag inte har min bilnyckel i fickan. Kompisen blir nervös och börjar prata om hur vi ska kunna ta oss hem, om hur besvärligt allting är och hur kan jag liksom bara tappa bort nyckeln?! Jag förstår inte varför hon hetsar upp sig.
     "Den måste ju vara någonstans där vi har varit!" 
Så vi går tillbaka till puben och frågar bartendern om de fått in någon upphittad nyckel. Nej, tyvärr. Vi går fram till bordet där vi suttit tidigare och där satt nu 5-6 unga män. Vi bad att få kika lite mellan benen på dem i sökandet efter nyckeln och de hjälpte beredvilligt till att titta under bordet, men ingen nyckel.
     Min vän fortsätter oja sig. Jag styr stegen mot biografen. Går fram till damen i luckan, inte samma unga tjej som vi köpt biljetterna av.
     "Ursäkta mig, men vi var här och köpte biljetter för någon timme sedan, jag tappade möjligen inte min bilnyckel här?!
Damen i luckan hinner inte ens öppna munnen innan tjejen kommer skuttandes inifrån och ropar: "åh, är det den här?!"
     Och det är det ju.

Scen 2

Samma väninna och jag åker till Dalarna på semester. Vi har min bil, jag kör. Halvvägs stannar vi på korvmojen i Sala och äter lunch på deras uteservering. Tar bilen och åker iväg. Bilnyckeln har jag, som så ofta, i behån. Järnkoll.
     Någon halvmil senare undrar jag var min handväska är. Har inget minne av att jag ställt in den i bilen. Min kompis blir nervös och börjar leta och ojar sig över hur jag kan ha så dålig koll. Ja, men snälla vän, den står väl kvar på korvhaket, vi får åka tillbaka. Vänder, går fram till disken. "Hej".
     "Ja, vad bra att du kom tillbaka, här är din väska", säger tanten och lyfter upp den från bakom disken där hon förvarat den åt mig.

Scen 3
Åker taxi hem med älskaren från en kväll på krogen. Han betalar. Uppe i lägenheten upptäcker jag att min plånbok inte ligger i handväskan. Ringer till taxibolaget, klockan är tre på natten. Förklarar mellan vilka adresser vi åkt, vid vilken tid men har ingen aning om vad det var för bil eller chaufför vi åkt med. Efter mycket ringande hit och dit får telefonisten reda på vem det var, men han har hunnit gå av sitt pass. Jaha. Lika bra att försöka sova några timmar. 
     Nästa dag ringer chauffören. Han visar sig bo bara några kilometer bort och senare på kvällen när han ska ut på sitt nästa pass svänger han förbi mig och lämnar min plånbok. Den hade glidit ur handväskan och hamnat mellan framsätena. Nästa kund, hans sista den natten, som satt i baksätet, hade hittat den.

Scen 4
Tar en löprunda som avslutning på arbetsdagen. Den vanliga 5,6 kilometerslingan. När jag kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag inte längre har mitt behörighetskort i fickan. Det kort som jag måste ha för att ta mig in på jobbet och som dessutom styr mitt tillträde till datorsystemet och även är en identitetshandling.
     "Herregud, du måste anmäla det borttappat till polisen", säger en kollega som är på väg hem. Ojdå, msåte jag? Men herregud, vilket besvär - kortet måste ju ligga någonstans utefter min runda. Så jag springer en gång till, fast går mycket, så att jag kan titta på marken ordenligt. Med 1,5 km kvar av rundan och ingen möjlighet att gina låg mitt kort i gräset bredvid gångvägen.

Scen 5
Väninnan och jag träffas för att äta en bit mat. Ja, samma väninna igen. Oxfilétoast på uteserveringen. Slöa och hjärndöda servitriser, men god mat och en trevlig stund. Båda vill ha efterrätt, men just det vi är sugna på är slut. Vi betalar (inte en krona i dricks) och går till nästa ställe. Sätter oss, får menyn, finns inget vi vill ha, går därifrån. Nästa ställe. Sätter oss, frågar kyparen om han har det vi vill ha, han springer in till kocken och kollar, men ack nej. Går därifrån. Nästa ställe. lite längre att gå nu, promenaden har blivit flera kilometer lång vid det är laget och vi är nästan hungriga igen. Men äntligen - här får vi vår friterade camenbert med hjortronsylt.
     Hem och sover, går till jobbet nästa morgon, går hem på eftermiddagen, trött och hungrig. Nästan framme vid hemmets port sätter jag handen i jackfickan och tänker att här borde bilnyckeln ligga, men det är tomt. Ja, men jag har ju inte använt bilen idag, så nyckeln har jag säkert lagt i det dragkedjeförsedda facket i handväskan. Men icke, där ligger bara hemnycklarna. Nåja. Har jag tur så ligger nyckeln på hallgolvet. Och gör den inte det, och det gör den inte, så får jag helt enkelt gå tillbaka till jobbet. Jag slängde bara jackan på en stol idag, nyckeln har säkert glidit ur fickan och ligger på golvet. Eftersom jag var den som gick hem sist kan jag inte ringa och be någon kolla. Och jag är trött - att gå fram och tillbaka till jobbet tar 45-50 minuter och det har precis börjat hällregna.
     Men jag kan ju lika gärna ha tappat nyckeln på haket där vi åt middag igår. Minns att jackan gled ner på det det stenbelagda altangolvet. Nyckeln gled nog ur jackfickan och personalen har tagit hand om den. Jag ringer puben. Inget svar.
     Var reservnyckeln är har jag ingen aning om sedan jag fllyttade. Och på måndag morgon ska jag lämna in bilen på verkstaden. Men jag oroar mig inte. nyckeln måste ju ligga någonstans, där jag varit. Suckar bara tungt, pumpar cykeln och bereder mig på en tur från middagspuben, till nästa pub och vidare till tredje stället men däremellan jobbet och slutligen camenbertkrogen. I hällregnet. 
     Cyklar först till middagspuben, eftersom den är närmast. Tvärstängt. Ställer cykeln på trottoaren och går upp på verandan där vi satt igår, kliver över wiren som man lindat runt alla bords- och stolsben. Där ligger min bilnyckel, under vårt bord, vid min stol, blöt och ensam.
    Jag cyklar hem igen. Det blev bara knappt två kilometer. Men jag hann bli blöt i håret i alla fall. Alltid nå't.