Öppen fråga till handlare Icander och hans fru Monica:

Hur många mögliga druvor per 500 gramsask ska man tolerera och ändå betala de 30 respektive 35 kronor dessa halvkilon kostar i eder butik?

Och hur ska man förfara när man äter upp dem som blir kvar när man rensat bort allt mögligt och faktiskt inte orkar gå tillbaka till affären, som för övrigt redan har stängt då? Räcker det om man tar med sig möglet när man handlar nästa gång?

Sådär ja. Idag har jag undertecknat ett avtal som gör mig bostadslös om två månader.

Min lägenhet är såld till en ung lycklig man. Någon ny lägenhet har jag inte köpt. Under tre månaders sökande har jag ännu inte ens sett en enda lägenhet som jag skulle vilja ha. Ens om den hade varit landsortsbillig. Och även om jag skulle råka hitta en som ligger vid någon av de fyra gator och i cirka tio fastigheter jag kan tänka mig och om den dessutom har den planlösning jag önskar, inte ligger på bottenvåningen och det finns en schysst hiss i huset och som dessutom inte blir dyrare än jag har råd att låna så är det ju långt ifrån säkert att den är inflyttningsbar redan om två månader.

Jag sade till den unge lycklige mannen att:

- Vi får nog vara sambo ett par månader!
Hans ögon vidgades en aning, men han fann sig snabbt och svarade generöst:

- Du kan få bo i hallen!

Schyrre.

När jag lämnade mäklarfirman med avtalet under armen borde jag ha känt en viss oro. Någon form av stress. Lätt ångest kanske. Märkligt nog uppmärksammade jag att den känsla som var tydligast var - frihet. Jag kände mig fri.

Och sedan löste jag hela bostadslösproblematiken. Hur då, undrar ni nyfiket? Jo, jag tecknade ett årsavtal med den förhållandevis nya träningskedjan 24sju. De har, mot ett par hundralappar i månaden och ett fingeravtryck, öppet dygnet runt. Jag kan tillbringa min tid på gymmet! Vatten, toa och dusch finns. TV med kanal 1, 2, 4 och 5 finns. Sova kan jag göra på en ryggbänk eller ett löpband. I automater finns dricka och energikakor. Jag kan inte tänka mig att det kommer så många och tränar nattetid. Personalen kommer inte förrän klockan sju. Då kan jag ju bara passera ut och se ut som om jag just avslutat ett rejält träningspass, lagom småfuktig i håret och med rosiga kinder. Snacka om billig hyra. Och snacka om att jag äntligen kanske kan komma igång med träningen igen. Bara fördelar.

Allt ordnar sig. Det ordnar sig perfekt. Det gör det alltid.

Sitter och tittar på VM-sprinten i skidor (och där är ju resultaten minst sagt intressanta) när det plötsligt kommer upp en remsa i överkant av bild att det är ett extrainsatt Rapport kl 14.00

Då griper som en iskall hand kring både hjärta och magsäck. Har statsministern blivit skjuten? Har ungdomar blivit innebrända? Har en bomb detonerat på Stockholms t-central? Har en naturkatastrof av oanat slag tagit tusentals människors liv?

Nej nej nej - det får bara inte vara så!

Knäpper med andan hållen in text-tv och där blinkar EXTRA EXTRA EXTRA överst på sidan. Och så står det att kronprinsessan ska förlova sig.

Pustar ut.

Och fortsätter gräma mig över väsentligheter. Björn Lind borta i kvalet. Emil Jönsson utslagen i kvarten. Kalla ramlar. Och ramlar.

I söndags fick Södergren ett silver! DET borde väl generera EXTRA EXTRA EXTRA om något!

Igår fick jag mig före att köpa en kolorerad tidning riktad till kvinnor i min ålder. Med stigande häpnad läser jag den, tittar på de färgglada bilderna på de glättiga sidorna och bläddrar från pärm till pärm. Och hamnar i en känsla av förvirring, förvåning och förargelse. Är det där, vad vi är? Är det sådana vi har blivit eller vill bli?

Anställda på tidningen och några kändisar har fått ange vilken kvinna de ser upp till och beundrar. Den kvinna de skulle vilja vara. En av tidningens anställda väljer Nigella, en engelsk tv-kock. Själv är jag helt ointresserad av matlagningsprogram, men det enda av dem som fått mig att sitta kvar och titta utan att byta kanal ända till första reklamavbrottet är just Nigella. Det enda skälet till att jag fortsatt titta på henne är att hon är så himla snygg. Både söt och snygg och sexig. Om detta håller damtidningsskribenten med mig. Men när hon skriver att Nigella är extra het för att hon är "lite tjock", då slutar jag läsa. Har ni någonsin sett Nigella så är ni lika häpna som jag.

Om Nigella, den charmiga kvinnan med sin fantastiskt välformade kropp, faller under kategorin "personer vi beundrar extra för att de lyckas vara både kompetenta och snygga fast de har oddsen emot sig" så är det inte märkligt att flera sidor i tidningen handlar om matmenyer för viktminskning. Bantningsrecept, som vi sa på åttiotalet. Lika ointresserad som jag är av matlagningsprogram är jag av deras skriftliga motsvarigheter kokböcker och receptbilagor. Men min blick faller på den lättsinniga rubriken "mellanmål". Där läser jag att om, det vill säga när, man blir hungrig mellan måltiderna av denna diet så kan man ta till ett mellanmål. Till exempel en räksmörgås utan bröd.

I denna GI-era finns inte bara smörgåsar utan bröd utan även lasagne utan pasta, risotto utan ris, kanelbullar utan mjöl och vispad grädde utan sylt och pannkakor. På de riktigt trendkänsliga lunchkrogarna kostar det 75 kronor för en dagens lunch inklusive smör, bröd och kaffe medan det kostar 85 kronor för en dagens exklusive "bröd ingår".

Åter till den färgglada tidningen för damer över fyrtio. Ett tips till den vars kropp skriker efter sol, värme och klarblå himmel är att köpa en brödbox för 199 kronor. Den piggar upp.

Där finns också ett reportage om nyttan och glädjen att träna med hjälp av en strippstång. Att det kallas poledance gör det inte mer lockande. Femtioåringar som klänger i stänger. Nej, är det inte en 30-årig brandman i ena änden av stången finner jag föga nytta och nöje med att klättra längs densamma.

Ja, så är det smink, syskonrelationer, älska-dig-själv, kläder och spekulationer i hur de 50 % som uppger sig vilja ha mer sex efter fyllda 40 ska få det. Jag har inte orkat läsa hela den texten men det verkar som knepet är att skapa avstånd och komma längre bort från den man vill ligga med. Jag är skeptisk. Avsaknaden av män har inte visat sig gynnsamt i mitt liv vad gäller förekomsten av sex i detsamma.

Jag skulle ha köpt Aftonbladet istället.

Den lokala skattemyndigheten i Stockholms län. Tidigare känd som läns-ska-tte-mynd-ig-het-en. Långa ord. Polismyndigheten i Stockholms län. Det kungliga postverket. Kro-no-fogd-e-mynd-ig-het-en. 

     Pampigt skulle det vara. Respektingivande. Men i folkmun blev det annat, förkortat.

     Och det offentliga Sverige följde med sin tid, tänkte om, skipade nytt, tog tillbaka det gamla som var bra, det vanliga, det fungerande. Numera går du in på hemsidor som heter Skatteverket, Kronofogden, Polisen, Posten.

Televerket. Nej, nu sprack tankekedjan. Ingen har kallat gamla hederliga orangefärgade Televerket för Telia. Än mindre Telia Sonera. Vill de vara riktigt smarta och moderna tar de tillbaka sitt gamla namn. Tack för det Televerket, säger svenska folket unisont då.

Allra först ut och modernast var Skånska Cementgjuteriet när de bytte till det datoranpassade och internationellt gångbara Skanska. Enkelt, men inte direkt tydligare.

Så sker något helt obegripligt och i mina ögon rent vansinnigt. Trans-port-styr-el-sen. Vad i herrans namn är det för gäng? Är de styrelse i någon förening? Kan man bli medlem? Eller sitter det en handfull höga gubbar och gummor och lyfter arvoden och styr över - ja, vad då?

Vägverket. Det fattar folk vad det är.

Sport, sport, massor av sport. Fjolårets investering  plasmaskärmen går varm under vinterhelgerna.

En kommentator på dagens störtlopp påtalar att en av åkarna är hela 37 år, och den äldste som någonsin vunnit ett världscuplopp. Men vår egen Patrik Järbyn är ännu äldre, fyller fyrtio i  april. Så han är den äldste att ha kommit topp-tre och har inga planer på att sluta tävla nu heller.

     Nähej. Jag kan tyvärr inte påstå att jag reagerar på den informationen. 

     Idrottsmän ska vara betydligt äldre för att jag ska höja på ögonbrynen. Minst som Maurilio de Zolt, som väl var 47 sin sista världscupsäsong, eller Ragnar Skanåker. Fast jämförelsen haltar förstås när det blir alltför stor skillnad i sporterna. En fotbollsspelare på landslagsnivå som inte har fyllt fyrtio noterar jag inte överhuvudtaget åldern på. Harri Kirvesniemi tyckte jag var cool. Tills förklaringen till hans ork långt upp i 40-årsåldern i världens tuffaste konditionssport kom...

Dock undrar jag om jag såg annorlunda på det här när jag var 25 år? Kanske tänkte jag då att det var anmärkningsvärt hur någon som var 37 år överhuvudtaget kunde stå på ett par skidor.

Och spelarna i handbollslandslaget - är de inte lite väl unga? Småpojkar allihop. Varför har Slangen redan slutat  - han är ju bara 44 år!

Till Nokia:

skriv modellnumret på utsidan av mobiltelefonen istället för under batteriet. Särskilt följande situation kommer att förenklas:

Man ringer till telebolaget och ställer en teknisk fråga. Supporten frågar: ”Vad är det för modell du har?” Man svarar: ”Jag ber att få ringa upp igen när jag har kollat det”; stänger av telefonen, tar av bakstycket, petar loss batteriet, antecknar modellnumret, sätter dit batteriet, bänder tillbaka luckan, slår på telefonen, skriver in pinkoden, slår numret till supporten, hamnar i telefonkön, igen, blir efter tolv minuter kopplad till en helt annan person och förklarar ärendet en gång till.

Till ICA:

Var konsumentvänliga – skriv prisinformation som en vanlig människa begriper utan att behöva miniräknare, huvudbry och gott om tid. Till exempel:

skriv inte ”Köp 2 förpackningar för 40 kronor” utan ”Vid köp av två förpackningar kostar de totalt 1,40 kr mindre än det ordinarie priset”.

     Ange både pris per förpackning och per kilo på samtliga matvaror i butiken. Helst i omedelbar anslutning till den plats där varan ligger. Jag är trött på att försöka hitta om den påse frysta ärtor jag håller i handen är Findus, Felix, Eldorado eller ICA:s eget märke och var priset för just 200 gramspåsen är bland hundragrammare, halvkilon och jättepack. För att till slut ge upp bland alla dessa små instickslappar på frysboxkanten och ta saltgurka istället. Från burken längst in i kylskåpet hemma. Med bäst-före-datum 2007-08-13.

Till tillverkare av PET-flaskor:

När ni gör 1,5 liters och andra stora schabrak till läsk- och bubbelvattenflaskor – ge dem en midja så att även en kvinnohand kan hälla ur dem. Björn Borg är måhända Sveriges störste idrottsman genom tiderna, men det betyder inte att tvåhandsfattning är det optimala i alla sammanhang.

Om man nu tillverkar mobiltelefoner, är butiksägare eller kränger plastflaskor - varför inte göra det bra, när man ändå håller på? Och därmed göra sin insats för en bättre värld att leva i!

Det är bara fusk och båg med underhållningsprogrammen på tv. I "Så ska det låta" får deltagarna texterna serverade och chans att träna in några specifika sånger innan inspelningen. Sjunger de fel gör man bara en omtagning. Spontaniteten är väl repeterad.

I alla dokusåpor där unga människor, sprit och utröstning är de bärande ingredienserna regisseras grälen. Robin ombedes att hacka på Jennifer för att hon är tjock/dum/störande tills hon får nog och bryter ihop. Om hon gråter eller slåss spelar ingen roll - båda delarna är ungefär lika underhållande att se på.

I "Doobidoos" sista minuten får de tävlande i förväg en lista med artister så att de lättare ska komma på vem det är motparten försöker gestalta genom att sjunga en låt som förknippas med just den artisten. Försök själva blunda och komma på rätt artist genom att leta igenom hela hjärnbarken med melodiminnen - det blir inte många rätt på en minut.

I "På spåret" svarar de tävlande såpass mycket fel att jag är benägen att tro att fusket och förhandsinformationen ligger på minimal nivå.

Den senaste lögnen står TV4 för i "Bonde söker fru". Efter att ha kört den programformen några säsonger behövdes förnyelse. Att ta in kvinnliga bönder var ett nytt drag i fjol. I år var det dags, och politiskt korrekt, att ha med en homosexuell bonde. (Nästa år kommer en av bönderna att heta Abdel El Jallal eller Jovan Begorovic).

     Men problem uppstod. För det första - hur många bönder finns det i Sverige? Och hur många av dem är ensamstående? Och hur många av dem är i lämplig giftasålder? Och hur många av dem vill vara med på tv? (Som ni märker sjunker antalet bönder, tämligen drastiskt, för varje frågeställning). Och hur många av de stackare som finns kvar är (öppet) homosexuella?

     Har ni hängt med och räknat rätt nu så inser ni att TV4-teamet bakom "Bonde söker fru" är nere på noll stycken bönder. Så vad göra? Svaret är lika självklart som enkelt, och det skulle inte ens förvåna mig om det var det första man gjorde, utan att ens räkna och söka efter den där bögbonden. Man letar upp en man som är snygg på det trevliga sätt som kan tilltala både kvinnor och män och som är i en ålder (35) som både unga och äldre tittare kan engagera sig i och tänka sig själv tillsammans med. En man som har en stor välbeställd hästgård som drivs av hans föräldrar, så att han har tillräckligt mycket fri tid att under en sommar umgås med fyra jämnåriga män, sola, bada i poolen, dricka drinkar (hm, nåja - var det inte Fanta och kir eller något sådant som var favoritdrickat?), sjunga karaoke, spela spel, snacka skit och dricka öl. Det låter som en av de roligaste månader en lätt medelålders man kan ha i sommar-Sverige! Man tillfrågar denne man om han kan tänka sig att "vara homosexuell" för en tid mot skälig ersättning? "Du förstår, vi har gjort research och brainstormat här på redaktionen och vi har kommit fram till att vi behöver en bögbonde."

     Han ställer upp och blir snabbt den populäraste bonden i programmet. Varför blir han så populär? Den ena orsaken är såklart att vi alla vill uppfattas och uppfatta oss själva som storsinta och fördomsfria, så till den milda grad att vi tycker det är heeelt naturligt att en bonde söker en man på bästa sändningstid. Men den främsta orsaken är att han liknar oss. Han är återhållsam med sina känlsor. Han har inte gärna fysisk kontakt med sina gästande killar. Han umgås hellre med sina hästar. Han är artig och trevlig mot alla. Han vill inte göra sig varken till ovän eller åtlöje. Han respekterar sina föräldrar. Han bor och trivs i vacker natur. Han är så typiskt svensk, hämmad, naturälskare och dricker busgrogg att vi alla tar honom till våra hjärtan. Och vi tycker Ville är töntig men charmig. Vi drunkar i den mörke Peters blåa ögon under de långa ögonfransarna när han trånande ser på bögbonden från Gottröra vid en vacker roslagssjö i solnedgången.

     Men någon fru hittar inte vår favoritbonde. Det klickar liksom inte med någon av kandidaterna. "Det känns mer som vi blev kompisar", säger bonden. Och talar därmed sanning. (Däremot tycker han fortfarande att det känns obekvämt att tänka på Ville. Det gick för långt. Att ligga på skull'n och låta den intensiva blonda grabben smeka och pussa - det var en eftergift till inspelningsteamet han i efterhand kan känna en lätt ånger för).

Så här går det till - låt er inte för ett ögonblick förledas att tro något annat!