Idag har man fått lön. Nej, vänta, den kom visst redan igår, men det var först idag jag såg den, som ett femsiffrigt nummer på en rad på bankomatkvittot. En annan rad visade en fyrsiffrigt belopp som avsåg mina nyinköpta glasögon (isses, vad bra jag ser, helt plötsligt). Översta raden stämde överens med det kontantuttag jag gjorde, 700 kronor.
    Men den nedersta raden. Daterad den 21 november. Den visade ett köp på 1800 kronor. Och jag har ingen som helst aning om vad det avser!

Den 21 november, det var i fredags. Då vet jag att jag köpte en färdig pastasallad och åt som lunch. Jag är rätt säker på att jag betalade den kontant, och om så inte vore fallet så är jag väldigt säker på att den kostade snarare 60-70 kronor, inte artonhundra. Sedan åkte jag ut till landet, utan att stanna och handla. Såvitt jag minns. Och väl på landet är det omöjligt att göra uttag eller handla med visakort. Jag har en vag minnesbild av att jag var inne i centrum, någonstans mellan salladen och färden till landet. Men om jag köpte något där för 1 800 kronor så borde det väl finnas något i mitt hem som ett bevis för det? Om jag har betalat 1 800 kronor borde jag väl komma ihåg vad jag fått för pengarna?

Har någon hittat en ingång till mitt konto och snott 1 800 kronor? Eller har jag glömt vad jag handlade i fredags? I så fall är det en varningssignal om att jag är nära utbrändhetens rand.

Kan läsekretsen hjälpa mig? Vad gjorde jag i fredags och framförallt - vad av detta kostade 1 800 kronor? Om inte ni vet, så får jag fråga Saida. Eller bankkrisjouren eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

PS Mina svarta långbyxor är återfunna. Häromdagen när jag var på väg hem mötte jag en puckelryggad man som var utklädd till skumtomte. Precis när vi passerade varann på gångvägen lade han krokben för mig och jag drattade i backen. När jag låg där och svor och sprattlade i snömodden böjde han sig ner mot mig och lade försiktigt ett par svarta brallor i min hand med orden: "Jag läste i din blogg att du ville ha de här." Och så gick han bokstavligt talat upp i rök.

Nej. Men av de två mest troliga ställena och där jag också letade först, men även återigen ett par gånger, nämligen en galge längst till vänster (där jag alltid hänger just långbyxor) i garderoben i någon av mina två bostäder, där hängde de. Visserligen under en kavaj och två kjolar.

Kära Saida, eller Solbritt. Eller Konsumentombudsmannen eller vem sjutton man vänder sig till nuförtiden.

Förra vintern hade jag ett par snygga och sköna svarta långbyxor. Favoritbyxor. Lyckträffbyxor. Jag bar dem nästan dagligen. Var är de nu?

Tidigare hade jag ett annat par svarta favvobyxor. Dem hade jag haft i flera år och använde så ofta att till slut var tyget trådtunt, så tunt att det till slut gav vika. Efter dem hade jag stora problem att hitta ett par lika fina brallor igen. Men så fick jag ett tips om en tantbutik, en butik som man vanligen inte tänker på och sällan eller aldrig varit in i. Oklart varför. Självbedrägeri, kanske. Så jag gick in i denna butik och beskrev för expediten exakt hurdana byxor jag vill ha. Åtsittande över höfter och lår, men utsvängda nedtill. Absolut inte för korta och i skrynkelfritt material. Och i rätt storlek (vilket oftast är det svåraste för mig, som är ett osedvanligt välväxt fruntimmer). Tio sekunder senare står hon med ett par byxor i näven. Jag går in i provhytten och drar på mig dem. De sitter som en smäck. De är inte ens dyra.

De nya fina byxorna bar jag som sagt hela vintersäsongen. När våren kom bytte jag dem mot vita byxor och olika klänningar och kjolar. Nyss blev det höst och jag skulle ta på mig mina svarta byxor igen. Men var är de?

Jag hittar dem inte. De finns ingenstans. Inte i garderoben i sta'n, och inte i garderoben på landet. Inte i tvättkorgen. Inte på någon krok i sovrummet. Min vän Leif föreslog tyket att de kanske ligger i träningsväskan, för den "verkar inte vara använd på länge". Säg inte det här till Leif, men jag tog faktiskt fram träningsväskan ur sitt gömställe och hittade både en bikini och diverse träningströjor för sommarbruk, men några svarta långbyxor fanns där inte.

Kan ingen hjälpa mig att fråga sin pendel, titta i sin kristallkula, meditera eller sanndrömma var brallorna finns? Om inte, står mitt sista hopp till Hasse Aro i Efterlyst på tv3.

Varför får inte jag vara lycklig när choklad! 

Varför får inte jag pippa när wellpapp? 

Varför får inte jag välja hus när Björn Waldegård? 

Varför får inte jag hitta en älg när Stefan Rehn? 

Varför får inte jag vara långvarig when Dick Last? 

Varför får inte jag lägga ner när Michael Laudrup? 

Varför får inte jag vara fjäll när Henrik Zetterberg? 

Varför får inte jag säga katt när Tommy Salo? 

Varför får inte jag vara kniv när Annelie? 

Varför får inte min gran vara dunge när Johan Ekelund? 

Varför får jag inte säga raps när Mona Salhlin? 

Varför får jag inte vara älv när Arne Hegerfors? 

Varför får inte jag vara klipphäll när Orvar Bergmark? 

Varför få jag inte skåda en karl när Peter Settman? 

Varför skulle inte jag kunna när Djingis Khan? 

Varför får inte jag göra en u-sväng när Benny Wendt?     

Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var den dagen då jag blev gammal. Nej, det kanske var överdrivet. Gammal - det är något man är när man har väldigt många år på nacken, minst åttio, och har grått hår och går illa och hör sämre och har krämpor och äter mediciner och inte klarar av sina vardagliga göromål utan hjälp.

Torsdagen den 23 oktober 2008. Det var dagen då jag för första gången fick se mig besegrad av det faktum att åldern påverkar min fysiska förmåga.

Torsdagen den 23 oktober 2008 gick jag för första gången bet på en innehållsförteckning.

Runt lunchbordet satt flera damer. Jag var yngst i församlingen, och då förstår ni att det var ett gäng tämligen ålderstigna kvinns som jag hade som sällskap över lunchsalladen. Ingen av dem kunde läsa på den lilla surmjölksförpackningen som sades innehålla en dagsdos med probiotiska bakterier och som någon fått som produktreklam, utdelad vid t-baneuppgången samma morgon. Förpackningen var bara några centimeter hög. Dessutom var den rundad i formen. Och innehållsförteckningen var skriven på rött underlag med svart text. Den lilla filburken skickades slutligen till mig, som är närsynt och har kontaktlinser, men som ännu ej använt läsglasögon. De senaste veckorna har jag dock fått notera att jag går fram till fönstret när jag ska läsa smått skrivna näringstabeller på kupade och färgade livsmedelsförpackningar. I affären vänder jag mig mot lamporna för att klara av färgade teckensnitt på mörka bottnar. Men ännu så länge har jag inte missat en enda modifierad majsstärkelse, E211 eller förtjockningsmedel pektin. Tills nu. Torsdagen den 23 oktober 2008.

Jag kunde banne mig inte se en enda ingrediens i den där filburken! En av damerna i sällskapet hade ett egen fullt fungerande metod för att läsa finstilt. Hon förde upp glasögonen i pannan och höll burken två centimeter från höger öga och läste texten. Det såg inte klokt ut. Men som kvinna fyllda 50 år får man inte lägga så stor vikt vid hur man ter sig, bara man reder sig.

För mig hjälpte varken lysrörsljus, långa eller löjeväckande korta avstånd. Jag kunde inte se vad som fanns i filen.

Torsdagen den 23 oktober 2008 var den dagen när jag fick se mig besegrad av åldrandets obarmhärtiga framfart.

     ”Vi syns!” ropar tjejen till sin kompis och börjar gå mot tunnelbanan. 

Vad bra, tänker jag, för syns man inte, då finns man inte. Undrar om hennes kompis är blind, eftersom hon måste tala om att de båda syns. Å andra sidan verkar det vara överflödig information – blind eller ej, så fattar man nog att det ligger till på det viset. ”Vi ses igen” – kan möjligen vara ett mindre lyckat ordval till en blind kamrat, men i allt övrigt ett bra vardagligt uttryck för ”på återseende”. Vi skola åter se varandra. Det är min förhoppning att vi åter skall skådas inom snar framtid. Om vi syns kan vi låta oss beskådas.

”Det är mindre bilar i trafiken idag”, rapporterar den lokala morgonradion.

     Jaså, minsann, tänker jag, små Honda Civicar då kanske. Vad var det igår då? Stora vräkiga Fordar och terränggående stadsjeepar? Det var väl ändå inte detta som skulle bli effekten av trängelskatten - att bilarna skulle bli mindre - utan vitsen var väl att det inte skulle bli så många av dem, samtidigt, på samma ställe? Färre, helt enkelt. Färre, snälla trafikreportern, färre, inte mindre.  

- Var går den fina skiljelinjen mellan en potta och en hink?

En relevant fråga som ställdes apropå en kollegas temugg. Röd som blod och med målade blommor. En manlig kollegas röda temugg. Men mugg är fel ord. Mugg är en sådan som vi andra dricker vårt kaffe och te ur. På min står det "Lena" och något svammel om vad en person med detta vackra namn har för egenskaper. Jag gillade min förra mugg som det stod, förutom mitt namn, Svenska Fotbollförbundet på. Men den krossades mot ett mörkgrått laminatgolv för några år sedan. En som är dekorerad med ett foto på en några månader gammal dotter. En med arbetsgivarens tidigare namn på. En mörkgrön keramikmugg, utvald och köpt för just detta ändåmål. Sådana vanliga muggar som är för stora för ett tryck i automaten men för små för två tryck, om man inte är väldigt stadig på handen. Själv kör jag med ett tryck svart extrastarkt kaffe och ett tryck espresso. Man kan ju inte dricka en halv kopp, även om den är en mugg.

Men den här röda. Med blommor. Det är inte en tvåtrycksmugg. Det är en mugg för kaffe med påtår, lunchsoppan och frukostfilen - all included.

Han som dricker ur den, vi kan kalla honom Jörgen (för han heter så), hävdar att han har fått den. Men frågan är vad det är han har fått - en potta eller en hink?

När det gäller glass har jag blivit en finsmakare. Eller, kräsmagad, borde jag snarare säga. Ingen GB-glass för min del. Dessutom äter jag inte glass så ofta nuförtiden. När jag väl gör det vill jag ha glass som jag tycker är riktigt god. Mövenpicks maple walnut, Hägendazs macademianöt. Från Ben & Jerry finns det bara en enda smak jag tycker om. Ben & Jerry är svår att få tag på. Och i de affärer där man ändå hittar den finns sällan just den där, med körsbärssmak, som jag vill ha.

Häromdagen var det en glassugsdag och jag åkte och handlade på ICA. En sådan där stor ICA där man behöver karta och kompass för att hitta bröd, frukt och fil. De hade två frysar fyllda med glass. Frysarna var lika långa som ett svenskt rekord i tresteg och så breda att man var tvungen att gå längs dem på båda sidor för att se hela sortimentet. Jag gick och gick, spanandes efter någon favoritsort. Det var mest storpack av tråkglass. Inget för mig. Slutligen fanns på gaveln av de långa frysarna en mindre frys med höga skjutdörrar. I den stod Ben & Jerry men inte den som heter "cherry".  Längst ner stod en ny sort jag aldrig sett förut. Den var förpackad i små söta burkar och fanns i olika smaker. Eftersom plastburkarna var så små så köpte jag två olika smaker. 

Väl hemma åt jag upp hela den ena som hade nöt- och kolasmak. Halva den andra gick ner också lite senare på kvällen. Den hade en uppfriskande polkasmak.

     När jag senare diskade ur glassburkarna för att spara dem att till exempel frysa in blåbär i, om det blir några blåbär nästa år, tittade jag hur mycket de innehöll, dessa små behändiga plastburkar. De rymde 500 ml. En halv liter glass. Och jag insåg i samma ögonblick att det var den storlek alla glasspaket hade under hela min uppväxt. Ett halvliters glasspaket delade man på tre eller fyra personer. Var det riktigt frosseri delade man ett paket med en kompis. Nu uppfattade jag de här burkarna så uppseendeväckande små att jag beskrev dem som ”söta”.

I veckan var jag och en väninna och fikade. Vi gick in på ett prisbelönt konditori och beställde varsin sötsak och svart kaffe därtill.

     ”Vill ni ha en liten, medel eller stor kaffe”, frågade flickan bakom disken. Vi bad att få se hur stor en liten var. Då visade hon oss en helt vanligt mugg, en sådan som rymmer två koppar kaffe. Den medelstora koppen var en gigantisk mugg. Den stora var stor nog att rymma lika mycket kaffe som en ordinär pumptermos. Vi valde ”en liten kaffe”.

De senaste 15-20 åren har våra perspektiv över vad som är stort och mycket jämfört med lagom och normalt kraftigt förändrats. Där vi rullade det vi då kallade ”negerbollar” skulle en chokladboll av idag räcka till minst fem-sex stycken. En muffins på nutidens kafé innehåller lika mycket energi som en dagens lunch. Ett recept för 30-40 bullar från mammas kokbok räcker idag till tolv bullar. En normalstor havrekaka säljs som ”mini”.

Och så undrar man varför fetma är ett ökande fenomen i samhället.