När "folk" pratar om rödbetssallad har jag förstått att det ofta är den majonäsröra som säljs i plastaskar de menar.

När jag säger rödbetssallad menar jag sillsallad, utan sill.
     Det vill säga: hackade rödbetor, salt- eller smörgåsgurka, kall kokt potatis, röda svenska äpplen (t ex Ingrid Marie), rödlök som gärna serveras med hackat kokt ägg.

     Denna sallad passar till och förgyllar det mesta. Självklar till Janssons under julen. All mat med potatis och kött eller charkvaror som bas får ett lyft med rödbetssallad till. Den kan ätas ensam, med en klick keso, till ugnsstekta rotgrönsaker, som smörgåspålägg och är roligare än bara skivade rödbetor till pyttipannan.

Vill man ha kleggig rödbetssallad är det här mitt bästa recept:
    finhackade rödbetor, syrligt grönt äpple, salt- eller smörgåsgurka. Den finhackade salladen blandas med så mycket tjock yoghurt (gräddfil eller ännu hellre ekologisk turkisk yoghurt) att den blir "blöt". Det ska absolut inte vara mer än att ingredienserna täcks, det ska inte finnas överflödigt klegg.

När jag växte upp på 60- och 70-talen bakade vi, och åt med förtjusning, negerbollar. Mamma lärde oss det, och hon hade säkert fått lära sig av sin mamma. Ett enkelt sätt att tillfredställa barnens, och sitt eget, behov av sötsaker, till kaffet eller som godis. Smör, havregryn, socker, vaniljsocker, kakao och kallt kaffe. Enkla ingredienser som alltid finns hemma. Ingen tillagning behövs, ingen ugn, ingen väntetid. Blanda, rulla i pärlsocker - ät!

Nu har både 80- och 90-talen passerat och vi har ett helt nytt millenium. Vi har sedan länge slutat säga negerboll. Nu äter vi chokladbollar.

     På Facebook finns det flera grupper som heter "Det heter chokladboll" eller något liknande. De hävdar att:
     "En boll i sig kan inte vara rasistisk, men varför välja ett namn innehållande ett ord som i många tider använts i nedtryckande syfte? Vi konstruerar vår värld och vår förståelse genom språket, därför bör vi vårda det. Respekten för våra medmänniskor väger tyngre än respekten för bollar. Dessa bollar innehåller inga negrer utan är gjorda av choklad och borde därför självklart kallas för chokladbollar.
Negro = svart, men bollarna är bruna.
Okej?"

     och:
     "Blir så trött, hur svårt kan det va? Är det en slump att det bara är bönder som säger negerboll?"  

     vidare:

"De som använder det gamla namnet hävdar att det ingenting har med ras att göra. Det är förhoppningsvis korrekt, men det är allmänt känt att det i tidigare svenskt språkbruk har fått namn av ett ofta missbrukat utryck för afrikansk ursprungsbefolkning som regelmässigt använts i förklenande sammanhang. Och detta har alltså fått ge namn åt ett helt vanligt, oskyldigt bakverk!"

I gruppen "Det heter chokladboll. Punkt" är man kort och koncis i sin innehållsförklaring:
     "Nej, det heter inte negerboll, i alla fall så länge ordet "neger" är någonting nedsättande och används i syfte att förtrycka."

Naturligtvis finns det grupper på Facebook som hävdar motsatsen. Gruppen "DET HETER NEGERBOLL" (med versaler!) har fler än 3000 medlemmar och en nästan aggressiv ståndpunkt:

     "Det heter inte chokladboll förfan"

Slutligen finns ett par grupper med namn som "Kalla dem vad ni vill, gott är det" och "Vi som skiter i om det heter chokladboll eller negerboll".

Ett hastigt överslag ger vid handen att grupper som värnar "negerboll" har minst åtta gånger så många medlemmar som de som hävdar "chokladboll".

Själv är jag en aning ambivalent. Om någon tar illa upp över ordet negerboll, då ska vi självklart inte använda det. Men för mig som är uppvuxen med negerbollar finns det en reell skillnad på dem och dagens chokladbollar.

     Går man in på ett café finns det nästan alltid chokladbollar till försäljning. Men dessa är gigantiska jättebollar som gör mig lätt illamående och inte alls sugen på att äta dem. När jag blir sugen på något gott till kaffet hemma på helgen så rullar jag små fina bollar som är supergoda och man kan äta både tre och fyra stycken åt gången av dem. De är aptitretande där de ligger på uppläggningsfatet. De har ingenting med chokladbollarna på fiken att göra.

När jag rullar själv, är det negerbollar. Och kanske kan jag tillåta mig att kalla dem just så, hemma i mitt eget kök, när ingen annan hör?

Inte nog med att springskotillverkarna tar ohemult mycket betalt för sina dojjor men även deras återförsäljare är egotrippade puckon som struntar i oss konsumenter.

Ammen hallå - vi är väl ändå löpare allihop - varför motarbetar ni oss?

Vadan denna inledande spya?

Jo, i en månads tid har jag letat efter ett par nya springskor. Jag vill ha antingen Asics Kayano eller Asics 1140, det vill säga fjolårets modell. Jag vill ha samma storlek som jag har i mina gamla av respektive modell, nämligen 10.

Min ordinarie Löplabbet-butik hade dem inte kvar, varken i herr eller dammodell. 2010 års modell hade ännu inte kommit då, för en månad sedan. Expedissan skrev upp mig på väntelistan för 2010 års Kayano. I storlek 10. De skulle ringa så fort de kommit.

Detta var för en månad sedan, sa jag det?

Jag ringde den andra Stora Löpskobutiken i huvudstaden och frågade om de hade några Kayano i storlek 10 kvar. Det hade de inte.

     "Är det någon skillnad på herr- och dammodell", undrade jag, "eller kan jag köpa herr lika bra?"
     "Ja, det kan du absolut göra!" svarade expedissan i luren. "Det är ingen skillnad på dem."
     "Men ni har ingen herr kvar heller, antar jag?"
      *leta, leta*
     "Nej, det har vi tyvärr inte."

Det är fortfarande december.

Gick sedan in på nätet och kollade Stadium och Intersport och lite andra vanliga sportaffärer, men ingen saluförde just de modeller jag vill ha.

I löpbutikens internetbutik reade de dock ut fjolårsmodeller. De flesta storlekar var redan slut såklart. Men tur som tokig hade jag - det fanns ett par Ascis 1140 herr i storlek 10 kvar och de kostade bara 800 kronor, mot ordninarie 1.100 kronor (som dessutom blir 1.300 i år). Yippi, jag tryckte på beställaknappen direkt.

Jag fick orderbekräftelse, skorna skulle komma inom 24 timmar och 800 kronor drogs från mitt konto. Detta var den 21 december och den 23:e åkte jag ut till landet och stannade i två veckor. Jag längtade efter att komma hem och hämta ut mina fina skor på posten. Men det hade inte kommit några skor. Jag ringde butiken och frågade och fick höra att:

     "tyvärr, de var slut, oj, glömde jag meddela dig det, förlåt, men du har fått tillbaka pengarna."
     Jaha men tack så jävla mycket för ingenting då!
     Tänkte jag.

Ny vända med den första kedjan. Ringde till hemmabutiken och frågade om de hade några 1140 kvar.
     *leta, leta*

     Nej, det hade de inte, "men kolla med innerstadsbutiken eller söderortsbutiken."

     Jag gjorde istället en beställning via deras internetbutik. Ett par Ascis Gel 1140 storlek 10.

     Mitt namn är Lena M Johansson.

     Det är nu januari.

Fick ett svarsmejl dagen efter ifrån "Uppsala". Modellen var slut, men året modell, med nr 1150, har kommit. Den kostade visserligen 200 kronor mera, "men ville jag ha den istället?"
     Jag tackade för beskedet i ett svarsmejl och frågade om de inte möjligen hade några Kayano kvar i storlek 10 för i så fall ville jag hellre ha dem. Om inte så ville jag ha 1150:an. Jag frågade om den fanns i dammodell också och att det i så fall var färgen som avgjorde, om det inte var någon skillnad på herr- och dammodell. Jag vill inte ha rosa skor, skrev jag. Fick svar nästa dag att det inte fanns några gamla Kayano kvar och att dammodellen i 1150 var rosalila så hon skickade Asics 1150 i storlek 10 herrmodell.

Idag hämtade jag ut dem. Vrålsnygga, gulsvarta.

Men av alla jag pratat med och haft mejlkontakt med - kunde inte NÅGON ha kläckt ur sig att storlek 10 i herr inte är lika stora som storlek 10 i dam. Utan i själva verket är mycket större.

Jag fick ett par båtar med posten. Snygga, gulsvarta, javisst. Men exakt vad ska jag göra med dem?

Jag brukar utöva min konsumentmakt på så sätt att jag aldrig köper något från ett företag som jag upplever mig ha blivit dåligt bemött av. Så var ska jag nu köpa mina springskor?

Kayanosarna kostar 2.000 spänn i år förresten.
De har kommit nu.

Men butiken som har mig på väntelistan, eftersom det numera är den enda chansen att få ett par Kayano, har inte ringt.

Jag är skitsur just nu, faktiskt.

Mitt namn är Lena. Jag har storlek 10.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta?!

Så började Jens Lapidus sitt sommarprat i radioprogrammet Sommar för ett par år sedan. "Jag heter Jens Lapiiiduss ", sa han med betonat i i andra stavelsen. "Inte Lappiduss, inte Laaapiduss", fortsatte han förtydligande. 

Jag hade just läst hans första bok och i presentationen av sommarprogrammet sades det att Lapidus skulle prata om sitt författarskap. Eftersom det här var ungefär samtidigt som mitt eget engagemang att försöka skriva "på riktigt" såg jag fram emot programmet. Tänkte att det skulle vara spännande att höra en "riktig författare", ehuru dock advokat, berätta om sitt romanskrivande.

     Men när Lapidus tjugo minuter senare fortfarande pratade om uttalet av sitt efternamn genom att exemplifiera alla felsägningar han hört, vad alla släktingar upplevt, vilka andra som hade samma namn, eller liknande namn och när han haft rena exsesser i fonetiska läten - då stängde jag av radion.

Nu har hans bok blivit film och han sitter hos Skavlan. Han rättar inte Skavlans uttal av hans namn vid presentationen. Men han framstår som precis lika humorbefriad och utan självdistans som han gjorde i det där sommarprogrammet.

Jag tyckte inte ens särskilt mycket om boken.

finns det en pop/schlagerlåt som heter.

Den handlar inte om mig.

Jag är bra på vissa saker, halvtafflig på många men värdelös på just kärlek.

Jag kan berätta om mina besök på dejtingsajter. Eller - en dejtingsajt, för att vara noggrann.

Jag är ganska kräsen (stryk ganska) och har några, som på svenska kallas, hangups, när det gäller viktiga kriterier på en tilltänkt man. Han ska vara lång, han ska inte röka men vara idrottsintresserad och så har jag på önskelistan långt hår och såklart gärna löpare.
     Ja, och "passande ålder" såklart. Naturligtvis ska han bo inom rimligt geografiskt avstånd också.  Men framförallt ska han vara en humoristisk och snäll kille.

Men annars kan jag ta nästan vemfansomhelst.

Men så får jag då mejl ifrån en kille med tillräckligt mycket hår på huvudet och som skriver trevligt och visar prov på både viss intelligens som humor. Killen är 196 centimeter lång. Och istället för att kasta mig över svarsknappen tänker jag så här:
     "196 cm. Är inte det lite onödigt långt?"
och struntar i att svara. För han har katt också, och katter är inte min grej.

Och så får jag ett annat mejl, från en kille som är perfekta 186 cm, inte har ett hårstrå på skulten, skriver jättetrevligt, har hund och röker. Honom svarar jag.

Ett tredje mejl kommer från en som är skitsnygg på fotot (håret är godkänt), sportig, men skriver inte så mycket och är 176 cm kort. Då spricker det. Att, t ex min pappa, är just 176 cm och inte alls kan uppfattas som kort, definitivt inte för kort för mig och att jag varit ihop med killar i just denna längd tidigare - det glömmer jag liksom bort. Och svarar inte.

En fjärde brevväxlar jag med, ett par mejl vardera, när han kommenterar den bild på mina fina raggsockor jag har lagt ut i min presentation med orden:
     "Är det Djurgården eller AIK? Jag kan inte skilja på de där."
     Varpå jag slutar skriva till honom.
  

Man skulle , om man är riktigt skarpsynt, kunna tro att jag egentligen inte alls vill ha en man.

Fast jag hittar tre stycken som är vrålsnygga (en har till och med långt hår, som i hästsvans långt ner över skuldrorna), är ca 180-185 långa, i ålder 45-50 år, bor i Stockholms län, inte har katt, inte röker, som skriver en trevlig presentation.
     Så långt felfria.

     Dem skickar jag mejl till.

     Ingen av dem svarar.

Det har gått tre veckor och däremellan har jag fått sjuttioelva mejl från karlar i ålder från 23 - 68 i längder mellan 168 och 199, boendes från Malmö till Skellefteå, varav några är gifta och en har skrivit minst fem gånger samma lydelse ("hej på dig. jag ska fråga en sak kan vi lära känna varandra?") och en riktig pudding, filmstjärnevacker stockholmsman på 30 år har skrivit lika många gånger men av honom blir jag nervös, han är alldeles för ung och snygg tänker jag.

Ungefär i det här läget ledsnar jag och avregistrerar mig.

Jag har allt jag behöver - jag har er, vänner, som läser och kommenterar det här. Tour de ski på teve. Solsken, glittrande snö, sprakande eld i spisen och en potatisgratäng i ugnen.

Män är bäst när man snubblar över dem. Kärlek och passion har inga krav.

Det är ju så populärt med matlagning nuförtiden. Trots att vi aldrig har lagat så lite mat i våra hem som i dessa tider. Kalops, någon?

På teve lagas det i alla fall mat. I alla kanaler, gärna samtidigt. Länge suckade jag djupt och stängde av teven när jag såg att "Dagens rätt" skulle börja på fyran. Tills jag råkade se det och insåg att det faktiskt handlade om hästar. Och alltså inte i form av hamburgerkött på mackan.

Köpte en kvällstidning i veckan. På en sida i nöjesavdelningen stod en saftig rubrik: Kändisar lagar mat i tv!

     Som om de presenterade något nytt och spännande. Hallå - är det inte det de har gjort i några år nu? Finns det några kändisar kvar som inte har rört i mat-Tinas eller mat-Niclas gryta än?

Nåja. Här kommer i alla fall mitt högsta personliga icke-kändiskryddade middagstips för den som absolut inte har någonting hemma i skåpen som är gott:

     Vänta bara tillräckligt länge sedan du åt senast, så att du blir så hungrig att du nästan faller ihop, skakar lite och mår en aning illa. Då är Bullens kokta pilsnerkorv och kokt spaghetti tillsammans med grönsaksröra bestående av en yttepytteklick smör och några stänk Heinz ekologiska ketchup en kulinarisk höjdarupplevelse.

Två trailers - korta förhandsvisningar av kommande program - har snurrat senaste veckan och fångat min uppmärksamhet.

Den ena - på sexan - skrattar jag åt varje gång jag hör den packade blondinen säga:

     "Men ja'alli legat manna kille, säjja!" för att övertyga om sin oskuld.

     Där promillen går in, ramlar konsonanterna ut.

Den andra gäller ett av mina absoluta favoritprogram - idrottsmän som utövar fysiska tävlingar. I det här fallet Mästarnas mästare. Visserligen är Superstars roligare (och varför kör man inte dem från 70-talet i repris, rakt av?) men det är som sagt alltid roligt att se våra riktiga stora idrottsmän (och hit räknar jag även kvinnliga dito) försöka slå varandra i fysiskt ansträngande grenar. I år är Tomas Brolin, Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Ulrika Knape och flera andra riktigt stora och kända namn med, jag ser dem alla skymta förbi i förhandssnutten. Men det är en kille som syns i bild vid två sekundsnabba sekvenser, som också är jättekänd, men som jag inte kommer på vem det är! Ytterst irriterande. Jag kommer varken på idrottsgrenen eller hans namn.

    Detta irriterar mig mäkteligen.

Behövde nya torkarblad. Åkte till Mekonomen.

- Hej, jag vill ha torkarblad till min Skoda Octavia.

Men den informationen räckte inte. Expediten behövde veta registreringsnumret, hej å hå, för att ta fram rätt torkarblad. Men hans sätt att fråga efter regnumret visade sig vara ett fall för diskrimineringsombudsmannen. Som han ställde frågan till mig, skulle han aldrig ha ställt den till en man.

     Så här sa han:

     - Vet du vad det är för registreringsnummer på bilen?

Till en man skulle han ha sagt:

     - Vad är det för registreringsnummer på bilen?

Jag svarade:

     - Ja, det vet jag.

Sedan sa jag registreringsnumret.

     - Är det en Golf, frågar expediten infantilt.

Han hörde fel på D och T.

Och jag hade fortfarande en Skoda Octavia, som behövde nya torkarblad.

Men - som man blir bemött behandlar man.

     Så när han hade plockat fram rätt torkarblad för just min bil (?) sa jag, utan att varken lägga huvudet på sned, förändra rösten eller himla med ögonfransarna:

     - Om man kanske skulle behöva hjälp att byta torkarblad, kan man få det här då?

Tio minuter senare, och med hjälp av ytterligare en (manlig, såklart) expedit hade de båda herrarna lyckats byta mina torkarblad i kylan.