BIdrag nr 1

Att Olas låt skulle gå vidare kändes ganska klart - den var effektiv. Men varför stod han ensam på scen? Så stark personlighet har han inte. Och låten är upptempo och kräver lite show. Han borde ha fullföljt sin succé från Körslaget, som han vann med en snygg manskör. Ett gäng herrar med starka karaktärer i stilrena kostymer skulle varit pricken över i. Han hade ju redan en läcker pianist - det temat borde ha fullbordats.

Bidrag nr 2
Jenny Silvers låt är kanske den melodi jag tycker bäst om. Men jag kände knappt igen Jenny Öhlund. Hon har tagit bort gluggen, sitt kännetecken, sin särart. Slätstruket är inte bäst.

Bidrag nr 3

Shakiramänniskan med Crazy frog-introt kan ni inte få mig att gilla hur mycket ni än försöker. Jag tycker inte om sådan där glad, het och medryckande musik som svenska folket har fått för sig att det är politskt korrekt att älska.

Bidrag nr 4

Sångaren i Pain of salvation är en inkarnation av min åsikt av En Vacker Man. Han har inga fel. Låten är också vacker. Men jag orkar inte med sådana där långsamma sånger.

Bidrag nr 5

Ekborg har kvällens bästa röst. Det blir väldigt tydligt redan vid första strofen. Pompösa musikal-opera-rock-låtar som låter som om Fredrik Kempe har skrivit dem har aldrig blivit mina favoriter. Men även denna genre brukar gå hem hos svenska folket och Ekborgs låt var helt okej med klassisk slutton - så varför gick inte den till final?

Bidrag nr 6

Jessica Andersson är fin. Det är också fint att hon heter Jessica Andersson, i all enkelhet. Sitt eget namn. Hon sjöng en fin sång. I all enkelhet. Ska man stå still och vara vacker i en stram tillbakastruken uppsatt frisyr bör man nog dock ha en snyggare klänning. I en färg.

Bidrag nr 7

Kofta är inte coolt. Det spelar ingen roll att den är röd. Kofta är inte hiphop. Kofta är inte schlagerfestival. Låten var inte heller bra. (Men rimmet "mansgris - finanskris" var kul).

Bidrag nr 8

Jag tycker om soundet i Al Fakirs sång, Jag tilltalas av hans snälla leende och glada ögon. Han är en sextiotalsfigur i 10-talet. Han är bäst i kvällens startfält. En man i kostym, en flygel, en snygg ljussättning - snyggt.

Missförstå mig inte nu - jag tycker Christine Meltzer är mycket söt och framför allt befriande chosefri. Men med så magra armar och ben och med en hjulbenthet som skulle synts även med de knubbigaste lår och bredaste knän och kraftigaste vader är det kanske inte en fluffig maräng på mitten man ska ha som klänning.

Måns Z är bra. Rakt av. Enkel. glad, naturlig. Och javisst - i all sin valpiga ungdomlighet - snygg. När han är 40 kommer han vara en riktig pudding.

En riktig pudding kan man dock inte kalla Dolph. Han är mycket mer än så. Han är läcker, han är maffig, han är kung. Visserligen sjunger han inte live, men det låter ändå som om det är han som har gjort inspelningen. Jag struntar i att virket är förborrat och isen preparerad - Dolph är en svensk urkraft med amerikansk storhet. Han är lång, han är blond, han är stark, han har ett leende som smälter hela jävla ishotellet i Jukkasjärvi. Jaja. Jag var kär i karln långt innan delfinalen i Ö-vik, min åsikt skulle inte ha kunnat bli annorlunda, vad han än gjort och sagt. Bara han är i bild, är jag nöjd.

Och ja - rätt låt vann.

Som ett exempel på allt småjävulskap jag helt oförskyllt drabbas av i min vardag, bara för att allt är emot mig och alla andra är idioter, berättade jag om grannens brev, som kom i min post i förra veckan.
     Alltså, den granne jag hade för ett år sedan, innan jag flyttade till en annan stad.

Exakt sju dagar senare låg samma försändelse innanför min dörr när jag kom hem från jobbet.

Min före detta grannes lönespecifikation. Eller kontrolluppgift. Tror jag. Den, som jag lade på en brevlåda sex dagar tidigare. Det stod ju rätt namn och rätt adress på kuvertet.

Nu hade någon satt ett kryss över hennes adress, min gamla adress, och uppochner i yttersta kanten av kuvertet, ovanpå avsändarens adress, så att man knappt såg varken den ena eller den andra, fanns min nuvarande adress tryckt. Ett gatunamn, och ett gatunummer, postnummer och stad.

Jag strök med kraftiga, ja lite argsint faktiskt, kulspetsstreck över den tryckta adressen, ringade in den korrekta adressen och adressatens namn (som bara har en tredjedel gemensam med mitt namn) och lade på brevlådan igen.

Det blir spännande att se vad jag ska ta till för kluriga knep nästa gång.

Mästarnas mästare. Jag fattar inte hur de gör. Hur är programmet riggat?

Har alla fått spela in nattdueller mot varandra innan tävlingarna börjar?

Eller är det i deltävlingarna som man styr vem som ska vinna? Och när sisten väljer motståndare i nattduellen - är det i förväg bestämt vem han/hon ska välja, fast de påstår att de lottar eller väljer taktiskt?

Hur ska de annars veta vems karriär de ska se på video i första, andra och så vidare programmet? De har visat Åsa Sandell, Agneta Andersson, Knape, Kranjc, Brolin, Johansson, Sjöberg och Gustafsson. Kranjc blev de tvungna att visa idag, annars hade vi vetat redan innan nattduellen att han skulle vinna den över Ulrika Knape. Visar de allas videofilmer första inspelningsdagarna, och klipper in dem där de passar sedan, beroende på hur det går i tävlingarna? Men är det inte svårt att redigera bort rätt personer ur soffan kring teven efteråt?

Jag skulle behöva se alla avsnitt i repris nu, när man vet vilka som åkt ut. Vilka medtävlare såg man egentligen att de tog farväl av? Har de spelat in kram, tack- och hejdå-scenerna i mörkret från början och visar sedan lämpliga snuttar när det blir dags?

Nej. Jag har inte lyckats klura ut hur det går till. SVT duperar mig, fullständigt.

     Och jag älskar varenda minut av det.

Det är tio år sedan jag blev med lantställe. Ett eget hus i Roslagen. Sedan dess har jag tillbringat 40 procent av årets alla dygn där, helger, semestrar, jular osv, resten "hemma i sta'n". Det är trettio år sedan jag flyttade hemifrån så den räknekunniga läsekretsen kan raskt förstå att jag bott och rått mig själv länge, innan jag fick egen sommarstuga. Hela tiden har jag bott i lägenheter, närmare bestämt i fem olika sådana, med undantag för ett par år då jag var sambo i Rimbo.
     Vad jag inte förstår nu, med tio års husägande på nacken, är vad sjutton jag gjorde på helgern tidigare?
     Inte för att jag är varken händig eller pysslig och framförallt inte arbetssam. Men under mina husår har jag målat fasader, burit ved, grävt, rensat, sått och satt, flyttat, ändrat, klippt, burit och släpat en himla massa jord, buskar, blommor och grönsaker. Jag har skottat snö, räfsat löv, plockat vinbär, bakat oräkneligt antal rabarberpajer, oljat altanen, städat garage och bodar, klippt gräs, haft besök av många övernattningsgäster, haft träningsläger, målat, möblerat om, städat, burit in och ut trädgårdsmöbler, monterat, målat och oljat trädgårdsmöbler, gillrat och vittjat råttfällor, rensat grusgången, målat dörrar och dörrfoder, köpt ny kyl och frys, ny spis, ny platteve, skurat mattor. Ja, allt sådant som man gör i ett hem, som består av ett hus, med vedspis och roslagsspis, med garage, carport, vedbod, ett par bodar och förråd, ett stort grönsaksland och tio perennrabattr och en blivande syrénberså.

     Framförallt har jag suttit otaliga timmar på min altan och fikat, läst böcker, löst korsord och samtalat med vänner och släktingar.

Alla dessa timmar av arbete, vila, rekreation, utomhustillvaro, natursköna upplevelser, skit under naglarna, solbränd kropp. Vad sjutton gjorde jag med alla dessa timmar innan jag hade mitt hus?

Är det någon som tror att allt är frid och fröjd och följsamt och behagligt i mitt liv nu? För i så fall måste jag glädja er med att ni har så inihelvete fel.

Igår fick jag min grannes post i brevlådan. Min förra granne. I lägenheten bredvid, i huset jag bodde i för ett år sedan. I en annan stad, med ett helt annat postnummer. Visserligen är de ena av hennes efternamn detsamma som mitt enda, men hennes förnamn och andra efternamn är så olika mitt namn att inte en bokstav är lika. Jag fick ofta hennes post när jag bodde granne med henne. Då kunde jag ju bara öppna dörren, ta ett steg till höger och lägga breven i hennes brevlåda. Har brevbäraren blivit så slö att han tycker jag ska ta mig till grannstaden och dela ut den post han borde hålla koll på? Nä nä. Så längde det finns en Post, så får de banne mig dela ut postförsändelserna själva.

Skulle parkera bilen på gatan vid lunchtid, för att gå och göra ett kort ärende. En plats fanns ledig snett emot butiken jag skulle till. Jag blinkade höger, körde upp jämsides med bilen framför, lade i backen, vred på huvudet - och vips, där kom en gul taxibil och körde in på det ledig utrymmet. Högerblinkers, vita backljus. Det sket väl han i. Där blev jag ståendes som en förvånad trafikpropp. När jag kört vidare och parkerat längre fram på gatan och klev ur bilen körde den fula gula taxin iväg igen. Vilken mupp!

Men det var ju kul att det snöade. Det var det, faktiskt. Det är mulligt att snubbla fram i allt det vita mjuka.

Igår skrev jag, bland annat, om detta oöverstigliga problem i min vardag:

"Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar)."

Idag kom jag lite sent till jobbet. Lite strul med bilen, bara.

Efter ett par timmars jobb med att besvara mejl och några telefonsamtal ringer så tjejen i receptionen och meddelar att det kommit ett bud till mig. Jag tar genast hissen ner (nej, den stod inte framme, det gör den aldrig) och fick ta emot och kvittera ett vitt kuvert, där mitt namn stod textat på framsidan. Ingen firmastämpel, ingen avsändare. Kuvertet var lite knöggligt. Jag sa till repantjejen som det var, att jag inte väntade något och började riva upp kuvertet direkt på vägen tillbaka mot hisshallen.

Ur kuvertet ramlade en liten adapter, ja eller skarvsladd. ni fattar, som passar mellan en bärbar dator med usb-uttag och ett externt tangentbort med ett sånt där runt uttag med piggar. Ett vitt A4-ark är textat med följande meddelande:

" Det finns de som fattar vad du vill ha... det gäller bara att fråga rätt person!

Kram /"

Inget namn. Och beskrivningen av den hemlige mannen (för jag utgick ifrån att det var en man) jag gick tillbaka och avkrävde repantjejen på gav ingen entydig ledtråd (medellång och mörkblond, typ).

     Men han är någon som har läst min blogg. Han har en silverfärgad bil. Han vet var jag jobbar. Och han är så underbart snäll och har en sådan fantastisk humor och intelligens att han åbäkar sig att fixa den där adaptern, eller kalla den skarvsladd eller vad ni vill, jag bryr mig inte!, och handtextar ett kuvert och ett meddelande och åker till mitt jobb och lämnar det.

En sådan mans handling ursäktar ganska många veckor av oplogade gator, väntan på hissar, långa reklampauser på tv, dyr blomkål och bilbatterier som står och laddar ur utan förvarning.

Om ni tyckte jag gormade i onödan igår, att jag bara inbillade mig saker, att jag överdrev och var småaktig. Läs då vidare.

I morse kunde jag inte öppna bilen med fjärrkontrollen på nyckeln. Tvärdött. Fick låsa upp låset som man gjorde förr i tiden, genom att stopp in nyckeln i kolven och vrida om ett halvt varv. Satte mig i bilen, nyckeln i tändningslåset och vred om. Inte ett ljud, inte en lampa som lyste, inte ett livstecken.

Okej. Ingen panik. Batteriet i nyckeln är nog slut. Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, ta hissen upp (nej, den stod inte framme, jag fick trycka och vänta), hämta nyckeln i lådan (den låg redan på det andra stället jag letade), tillbaka ut på gatan, halka fram på trottoaren, same procedure as alldeles nyss. Död bil. Heldöd.

Ringa chefen och förklara varför jag skulle bli sen. Fundera en stund - vad ska jag göra. Eftersom bilen, såklart, står på en gata där det råder parkeringsförbud på dagtid på  - just det - måndagar, häpp!, måste jag åtgärda.  En bilskollärare ber sin elev stanna bilen, vevar ner rutan och frågar förhoppningsfullt om jag vill ha startkabelhjälp. Såklart jag vill. Bilskolläraren är överlycklig över att få visa sin elev, som ser måttligt road ut, i skarpt läge hur man faster startkablarna. Rött och på rött och svart på svart och i jord. Gnistlöst. Heldött. Men tack ändå.

Sätter en lapp på vindrutan där jag förklarar att jag är iväg för att fixa bärgning i hopp om att p-lisorna ska ge fan i att lappa min bil, som helt ofrivilligt står på en gata som ska vara tömd för att snöröjas (som om gatukontoret hade en tanke på att göra det - bah!). Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, tog trapporna upp (fyra stycken, pust), för även om hissen faktiskt stod framkörd den här gången så tänkte jag att är det någon dag i världshistorien som hissjäveln ska fastna mellan två våningsplan med mig inuti så är det väl idag. Men det lurade jag den på - ha!

Ringa försäkringsbolag och verkstad. Ringa chefen och rapportera vad som händer. Vänta på bärgare. Dricka en kopp kaffe. Upptäcka att den höj- och sänkbara barstolen jag använder vid mitt datorbord, som är ett barbord i ståhöjd, har pajat. När jag sätter mig på den åker en långsamt men obönhörligen ner mot golvet. Jag har hakan i tangentbordet och händerna vid öronen när jag skriver. Och då frågade jag ändå specifikt när jag köpte stolen om det fanns någon maxvikt den klarade av och expediten försäkrade att jag inte på långa vägar var i riskzonen för att vara för tung för denna gedigna stol. Lögnhals. Nu måste jag stå hela tiden och då värker det i min hälsporre. Inte visste jag att möbelvaruhusen och idrottsklinikerna var i maskopi.

Så kommer Jörgen, den orangeklädde prinsen, i sin stora röda bil och med ett redigt aggregat att ladda min bil med. Röd på röd och svart på svart - se det var melodin det, ingen förbannad jord, för det är så himla kitsligt med den så halledudane, var plåten för tunn eller färgad eller skruven för klen så blev det ingen fjutt. Men Jörgen, han kunde fjutta han!

Det är försent att göra den här historien kort, men 40 minuter med motorn igång, varav en stund på en parkering medan jag passade på att uträtta ett ärende (när jag tittade ut genom fönstret för att kolla så ingen snodde min bil fick jag till svar att "vi står alltid med motorn på därute det är aldrig någon som snor bilen, och om de gör det, så är de bara glada att motorn är varm") kom jag så till jobbet lagom till lunchen (som jag helt sonika fick hoppa över).

Tingen jävlas med mig. Fast Jörgen var snäll. Men dyr.

Nu måste jag erkänna att jag är förbannad. Arg, helt enkelt. Det kokar av ilska och irritation. Alla jävlar är emot mig.
     Antingen gör de mitt liv svårare än nödvändigt, eller bara tråkigare. Eller så fullständigt dissar de mig. Alla medmänniskor som borde vara vänner, som borde känna omtanke om mig. Alla därute som någon enda gång kunde bry sig en enda aning om en annan människa. De bara trampar på i sina små sketna liv utan att tänka ett enda dugg på mig och mitt välbefinnande. Som om jag inte fanns. Eller som om jag vore en lus, värdig endast som hackkyckling.

Hela tiden krånglar det. Alltid ser någon till att det går mig emot.

Jag börjar ta det här personligt.

Ja ja, jag förstår att ni vill ha konkreta exempel, inte bara haranger med otidigheter utan belägg. Här kommer, bara ett axplock:

Alla parkeringsplatser nära min port är alltid upptagna och jag är säker på att de som parkerar där inte alls har lika mycket att bära som jag, det är bara lata. Slit och släp, jag hatar att bära en massa väskor och kassar. Mina lata grannar kunde faktiskt tänka sig lite för innan de lägger beslag på närmaste p-rutan.

När jag kommer hem och är trött vill jag bara sjunka ner i soffan och äta/dricka något medan jag ser något lättsamt på tv. Bara tio minuter, en kvart. Men jag vill göra det direkt. Då är det reklam på alla kanaler, samtidigt. Den håller på exakt så lång tid som det tar att äta upp den där frukten och dricka den där koppen kaffe.

Kassörskan i livsmedelsbutiken slår in zuccini a 69 kronor kilot istället för blomkål för 19 å 90 när jag handlar så att jag får betala 45 kronor för mycket. Det gör hon bergis inte till alla andra kunder, bara till mig, den apan.

Springskoförsäljare ljuger, undanhåller fakta och struntar fullständigt i mig som kund. De lyssnar inte på vad jag säger, de svarar inte på det jag frågar. De skickar mig skor i fel storlek och sedan ska jag ha besvär med att skicka eller lämna tillbaka dem.

Företag skickar betalningspåminnelser till mig och hotar med inkasso och lägger på förseningsavgifter och aviavgifter och fan och hans moster bara för att jag inte har fått deras första räkning, som de har skickat till min förra adress. Men kolla folkbokföringen för helvete - ni fattar väl att jag inte bara struntar i att betala? Ni får väl se till att ni skickar era räkningar till rätt adress för bövelen!

Hissen står aldrig framme på det våningsplan jag behöver den, när jag behöver den.

Sista gången på danskursen ska vi dansa igenom alla danser vi lärt oss. Men den dans som jag tycker allra mest om, och som jag längtat efter hela veckan att få dansa på ett stort fint dansgolv tillsammans med hela gruppen - den bara struntar läraren i att dansa. Det gjorde hon ju bara för att jag är den enda som gillar just den dansen mest. Alla andra fick dansa sina förbannade tråklåtar, men min låt, nej den dög inte åt dem minsann.

Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar).

Lysrörslampan ovanför diskbänken börjar blinka. Trots två nya glimtändare och ett nytt lysrör lyckas jag inte få det att funka. Det är becksvart, jag ser varken diska eller laga mat. Som om jag inte vore värd en god middag och ett välstädat kök.

Det finns ingen riktigt bra version av HIgher and higher på Spotify.

Reportrar och programledare pratar i mun på varandra så man inte hör vad deras gäster säger i debatt eller soffprogram. De bara sitter där och babblar som om det vore deras fikarast. Att ingen i tv-publiken hör något, varken av deras skämt eller något som skulle kunnat vara ett intressant inlägg från någon spännande person - det skiter väl de i. Bara de får sin feta lönescheck för att sitta och dilla.

TV-producenter visar alltid fel gubbes mellantid. Johan Olsson, hallå - var det för mycket begärt att få se honom i bild en enda gång?

Vinterstudion svarar aldrig på en enda fråga som jag mejlar in. De svarar på en massa andra korkade frågor, men aldrig mina. Jag skickar in befogade, begåvade, initierade eller roliga frågor, men nejdå. Förklara för sjuttioelfte gången att det är fyra cm på liggande och elva på stående skyttet, gör det. Dra det där med extraskott i stafetter också så alla jubelidioter som tydligen råkar hamna framför en skidskyttesändning för första gången i sitt liv och inte har en jävla aning om vad det handlar om får svar. Varför sitter jubelidioterna och mejlar in sina korkade frågor? De tittar ju uppenbarligen ändå aldrig på skidskytte eller skidor - byt kanal, stäng av teven, ge er ut och promenera, var de sporthatande vanliga tråkmänniskor ni ändå alltid är och stör inte sportsändningarna för oss som fattar något.

Framför allt annat är jag skitsur på de där satans fiskarna som ploppar upp på Fejan i en ruta som bara har en "accepteraknapp" men inget stäng-ner-kryss. Den där irriterande rutjäveln är i vägen överallt på skärmen när man ska göra piffiga quiz som "Vilken kändis liknar du mäst" och andra löjliga felstavade ungdjävlars test. Jag vill inte köpa någon fisk säger jag. Jag vill varken leka akvarie eller farmare på fejsboken, för herrejistanes. Tror ni jag är helt felnavlad?

Nu blir det inte några fler bevis och exempel på att ingen bryr sig om mig och det enda medmänniskorna gör för mig är jävulskap. Det är säkert ändå inte en käft som läser mina betraktelser och de som gör de har bara råkat hamna här när de googlade på "betalningspåminnelser" och har i alla fall inte läst så här långt.  Betala era räkningar istället slarvmostrar och sitt inte och häng i min blogg.

Jag har väl annat för mig än att skriva för folk som inte orkar läsa.