Ifrån tv-reklamens barndom minns man de syraattacker ens tänder utsattes för så fort man åt något, en liten killes tacksamhet till Televerket och Åke som hade hela helgen på sig.

     Åtminstone syraattackerna har just gjort come-back.

Annars är Felix det senaste märke jag inte längre vill köpa. Deras Herr Tomatketchup är mer än lovligt dryg. Och framförallt ologisk i sin kritik. Sådant gillar vi inte. Han har sett en grupp på Facebook som heter "Jag äter ketchup till allt utom pannkakor" och blivit upprörd för att det är en lögn. Så upprörd blir han att han måste åka till tjejen som startat gruppen. Men vad då lögn? Tjejen berättar att hon heter ketchup til allt utom till pannkakor - det är väl alla människors rätt att göra så, om det passar dem? Likaså är det deras rätt att berätta om det. Men Herr Tomatketchup hävdar istället att "man ska äta ketchup till allt varje dag". Det om något är väl lögn! Det finns absolut ingen lag, ingen sedvänja, inga regler och förodrningar, inga kostråd eller livsmedelsrekommendationer som säger att man ska. Snacka om att ljuga på bästa sändningstid!

Sedan får jag erkänna att jag är mycket skeptisk till den där redovisningskonsulten, som de påstår heter Mari Anne Engen. Hon som föreställer denna norska (?) i reklamfilmen ser ut att vara runt 40 och har tidigare haft så ont i sina leder och muskler att hon inte kunnat klä på sig själv. Om man har sådan smärta i den åldern bör man snarast söka läkare, jag tycker det tyder på en ganska allvarlig och kanske kronisk sjukdom som behöver behandlas. Men inte den här käcka redovisningsdonnan inte, nej hon börjar svälja några piller med syntetiska vitaminer och mineraler och tammefanken om det inte finns en liten kapsel med fiskolja också. Ni vet  - omega 3, som botar allt. Och si - nu rider hon!

     Men jag är skeptisk.

Den där Ronny, som har byggt ett hus eller vad det är för något och klappar sig själv nöjt på axeln för det - varför har han lämnat fönsterfodrena omålade? Det ser verkligen inte klokt ut.

I mer än 40 år har vår soptunna stått vid tomtgränsen. Grannens stod strax bredvid. I mer än 40 år har kommunens sopgubbar kommit en gång i veckan i sin sopbil och tömt våra tunnor, mot en skälig årsavgift. Behändigt.

Men sedan en tid tillbaka kan sopgubbar inte längre backa, vända och svänga med sin sopbilar, bara köra rakt fram. De kan heller inte lyfta en sopsäck, än mindre bära den. Inte för att de behöver lyfta den, det finns det en anordning på sopbilen som gör. Mot skälig ersättning, till företaget som kommunen anlitar till sophämtningen, kan dock gubbarna gå, antingen 11 - 20 meter eller ännu längre faktiskt. Att sopgubben som går och bär säck får några extra kronor finner jag dock föga troligt.

Eftersom sopgubbarna blivit så klena har nu istället alla husägare fått ställa soptunnan vid vägen. Alla husägare fick nya soptunnor i samband med detta. Lätta gröna plastlådor på hjul. När kommunen ställde dit min nya plastlåda tog de samtidigt med sig min gamla tunna av plåt, som jag lagt ner tid och arbete på att måla i grön rostskyddsfärg.

     De lätta gröna plastlådorna tippar i vinden och lägger sig på rygg, rullar i väg en bit på de stora hjulen, och hamnar inte oofta i vägbanan. Om detta händer antar jag att det är husägaren, på vars mark plasttunnan inte står och som inte äger tunnan, som bär ansvaret. Husägaren ska hålla koll på att soptunnan inte ligger på vägen och skulle den ändå ligga på vägen (eftersom husägaren inte är hemma 24 timmar om dygnet och kontrollerar vägrenen) så blir husägaren ställd till svars för eventuella olyckor eller andra oangelägenheter som inträffar.

När den första räkningen efter nyordningen med kommunägda plastsoptunnor och entreprenörer med klena sopgubbar kom, hade en extra avgift för "gångavstånd 11-20 meter" lagts till den ordninarie avgiften för min fastighet. Inte nog med att man sänkte antalet sophämtningar per år till häflten, man försökte alltså få in extra pengar för att gubbarna ska gå några meter. Extra upprörande blir det när soptunnan ifråga står så nära vägen att om man flyttade den ett par decimeter närmare skulle den stå mitt i vägbanan.

     Jag ringde genast gatukontoret och påpekade att det var ungefär två decimeters gångväg och inga 11 - 20 meter.

     - Jaha, då makulerar vi den här räkningen och skickar en ny, sa gatukontorstanten, utan att blinka, och så skedde också.

     Vad jag undrar är vad som händer för alla husägare som inte ringer och påtalar felet. De som inte orkar, eller som glömmer bort det, eller som inte ser den extra raden på fakturan. De som inte förstår, inte förmår. För alla dessa får kommunen in extra pengar som räknas i tiotusentals kronor. Pengar som betalas för ingenting och som med stor sannolikhet inte sophämtningsföretaget får tillgodo och med all sannolikhet inte en enda sopgubbe eller sopgumma får i sitt lönekuvert. Vilket i och för sig är korrekt, för de har ju inte gått de där elva meterna som inte finns...

Nej, jag ska nog göra som grannen min föreslog: skicka en räkning till kommunen på de 100 meter jag numera måste gå för att kasta soporna i deras tunna!

Jag tog med en kompis till Rimbo city, en helt vanlig vardag i dagsljus.

     Hon blev deprimerad.

Ett Rimbo centrum som sedan många år inte längre har en viadukt och som numera är en gågata förbi Konsum. Henrys och Veras konditori har blivit mathak. Om svunna tider minner Rimséns färghandel och Britts Mode. Trots ett riktigt Apotek och ett stort grönsaksstånd på torget känns Rimbo inte som en världsmetropol. Ändå är Rimbo en centralort och utbudet är stort vad gäller konsumtion, även om just själva city känns något oglamoröst.

Min vän och jag tog en korv på Vallbygrillen på vägen hem från Rimbo. Det var tre personer som arbetade bakom disken. Två stod och hängde mot varsin dörrpost, en meckade hamburgare under stort huvudbry. Var det sallad och dressing på den här, eller bara ketchup och stekt lök? Kontrollera, tänka, gå fram och tillbaka mellan stekplatta och tillbehörsburkar.

     Kön växte lång utanför: det vill säga jag och min kompis stod där. De två vid dörrposten tittade, på en gång oroat och ointresserat, på den som försökte effektuera den pågående beställningen. Jag och min vän väntade, tålmodigt, samtidigt som vi funderade på varför det kallas "snabbmat".

Till slut blev det vår tur, jag klev fram först. En ung man frågade vad det fick lov att vara.

     - En kokt med bröd tack, sa jag.

     Den unge mannen antecknade detta på ett litet block med en avbruten blyertspenna. Jag stod med 15 kronor i handen, beredd att betala eftersom jag haft lång tid på mig att studera menyn med prislistan samt räkna fram pengarna ur plånboken.

     - Ska det vara senap och ketchup, frågade ynglingen.

     - Lite senap bara tack, svarade jag.

     Fyra sekunder senare, när korven låg i sitt bröd, började den unge bakom disken att spritsa ketchup på min korv samtidigt som han sa:

     - Det var ketchup också eller hur?

     - Nej, bara lite senap tack, sa jag. Godmodigt.

     Torka av korv, börja om från början, räcka över korven, vända sig mot nästa i kön, min kompis.

     - En kokt med bröd tack, sa hon.

     Han stod beredd med pennan över sitt lilla block, men ändrade sig i sista stund och lade en kokt slang i ett bröd, helt på fri hand. Hans kollegor bytte fot vid sin dörrpost.

     - Vill du ha senap och ketchup?

     - Ja tack.

     Men har ni tänkt på att trots att frågan gäller "senap och ketchup", i den ordningen, så spritsar de alltid på ketchupen först och senapen överst. Vilken nonchalans. 

Vid hemkomsten blev jag hastigt kraftigt illamående och fick ägna ett par tre timmar av kvällen till att vara magsjuk. Ni får själva avgöra om det har relevans i den här berättelsen.

Min vän var deprimerad ännu när vi lämnade Rimbo bakom oss.
     Men jag vill trösta henne. Rimbo är en världsmetropol med Systembolaget, badhuset och pizzeria Topkapi.

      Häromdagen var jag i Gimo centrum. Och så mycket kan jag säga, att den depression Rimbo centrum framkallar inte är någonting mot den ångest man får i Gimo centrum.

Och då har jag inte ens nämnt Alunda.

Ernst, Ernst, Ernst. Han lever och frodas och kvinnorna fortsätter dåna, har jag förstått.
     Tänk - när jag i början av sommaren såg en snutt av ett Ernst-program var jag säker på att jag såg en repris från en tidigare sommar. Han lade in småsten i en låda längs sockeln på golvet i ett vardagsrum. Det hade jag sett förut, så jag stängde av teven, med samma tanke som förra gången: hur städar man det där? Ska man plocka upp varenda sten och lägga ut dem på golvet, dammsuga och våttorka lådan, torka av varenda sten och lägger ner dem i lådan igen en gång i månaden eller hur har han tänkt? Mintro var att TV4 körde Kirschstångrepris som sommarutfyllnad.

Några veckor senare fick jag höra av en väninna, som bor granne med föräldrarna till den ena snickaren, att det här var sprillans nyinspelade Ernstprogram i ett nytt husprojekt. Ser man på. Jag hade fel. Det kanske inte ens var sten han hade i lådan förra gången, utan barkspån?

Den här veckan såg jag programmet igen. Snickarna, två hårfagra unga män, skulle göra en gästtoalett åt Ernst. I ett dött hörn, alldeles här till vänster om axeln när man kommer in i huset. Ett spännande hörn, förstår ni. Oj, ni kan inte ana. Men ack och ve. Det fanns ettt problem - nej, vad säger jag, inget problem - en utmaning. Det fanns nämligen inget ljusinsläpp i det döda hörnet till vänster om ingången, just bakom trappan (som ännu ej var byggd) till övre våningen.

     Nähä. Men hur många toaletter och badrum har ni inte varit in i där det saknas fönster? Rätt många skulle jag tro. Jag ser ingen större utmaning i det. Elektricitet och lampa i taket är mitt förslag till lösning. Men Ernst - han valde betongglas istället, och fick det att framstå som något särdeles hippt och nytänkande.

(Rutorna i betongglaset flirtar med rutorna i fönstren).

Han var också noga med att påpeka att på en gästtoalett behöver man inte ha några våtspärrar. Så behändigt. Men - kan inte ett avlopp och en vattenledning på en gästtoa läcka lika väl som en på en vanlig toa? Menar han att försäkringen skulle täcka ett sådant läckage, bara för att man inte har dusch eller badkar i utrymmet? Jaja. Det är mycket jag inte vet om att bygga hus, det erkänner jag villigt.

(Genomskinligt betongglas på en toalett förresten - vill man verkligen kunna bli sedd när man gör det man gör, om så bara på en gästtoa utan våtspärr?)

     - Saker som ligger döda på marken får man ta utan att fråga markägaren, förklarade Ernst och gick till skogs och plockade pinnar.
     Han hittade - i ett fälle av kvistar - ett helt träd. Fast dött alltså. Det satt inte fast med sina rötter i marken. Och gör man ingen åverkan på marken, då får man ta utan att fråga markägaren. Själv är jag tveksam - om någon, med stor sannolikhet markägaren, har lagt ett trädfälle i sin skog är det kanske inte hans tanke att jag, Ernst eller någon annan dåre ska gå och plocka veden ur högen? Men men. Ernst behövde verkligen den där aspen. En gran, sa han sedan att det var. Det är mycket jag inte vet om skog och mark, det erkänner jag villigt.

Trädet avbarkades och målades svart. De lösa pinnarna spikades fast som extra grenar på stammen. Alltihopa målades svart. Mattsvart. Och vips hade Ernst fått en klädhängare. Han slet, till kvinnornas dånande förtjusning, av sig sin rutiga flanellskjorta och slängde den nonchalant över en trädgren för att illustrera vilken fin nyttopryl han skapat. En skinnjacka senare så är väl varenda torr liten kvist avbruten, kan jag tänka mig.

Klädhängare, förresten. Den där svartmålade trästammen var mycket mer än så, ska ni tro. Den var ett multiföremål. Till exempel kunde man ha den på hjul utanför entrén och hänga fågelmat i den, berättade Ernst sådär härligt spontant och kreativt. Okej. Det är mycket jag inte vet om fågelmat på hjul, det erkänner jag villigt.

(Den matta svarta färgen flirtar med mörkret, kolet och järnet).

Trappen till övervåningen kom på plats. Den hade en vitsåpad känsla, som flirtade med pelarna (med avskavd gammal vit färg). Ernst fick en tår i ögat av rörelse när han första gången barfota fick tråda trappan mellan våningsplanen. 
     Slutligen fick en smed göra ett räcke till trappan och till etaget på våningen över. Det var snyggt, ända tills Ernst satte armeringsmattor mellan de fina snidade järnstolparna och överliggaren i järn. Han sade det inte högt, men jag tror att armeringsnätet flirtade med, tja, kanske betongglasrutorna. De har ju samma kvadratiska form. Men det är mycket jag inte vet om armeringsmattor, det erkänner jag villligt.

Halva EM i friidrott har timat. Intrycken haglar.

För det första är det inget annat än skandal att TV4 har sändningsrätten för ett stort mästerskap. Ändå klarar det av de på ett bra sätt, förhållandevis.

     Jag hör till dem som har gillat Peter Jihde och tycker han gör ett bra jobb som studiovärd. Men nu har jag ändrat mig. Ett proffs anpassar sig efter uppdragets art. Men nu har Jihde tagit med sig sin Idol-jargong till EM-studion och det som funkar bland tonårstittare funkar inte bland sportnördar. Hans kommentarer, frågor och skämt faller ofta platt bland experterna och reportrarna. Vi tittare skäms.

     Varför skulle han tjata hela dag ett och två om att Mattias Sunneborn var "kär i Carolina Kluft"? Vi förstod alla vad Sunneborn menade när han sa att han "nästan var kär i henne" för att beskriva hur mycket han glädjs med hennes framgångar och respekterar henne som idrottare och människa. Vi är många som känner likadant. Hon har en vinnande personlighet och är lätt att tycka om. Jihde var bara pinsam, Sunneborn parerade snyggt.

     Stor eloge till Susanne Sjögren som med pondus snoppade av Jihdes plumpa kommentar om att Nicklas Wiberg verkade flirta med Susanne när hon intervjuade honom under tävlingsdag 1 i tiokampen. Totalt irrelevant, feluppfattat och utan underhållningsvärde från JIhdes sida. Käcka kärleks- och sexanspelningar fnissar Idolpubliken åt, sportpubliken gör det inte. Det var också nedvärderande mot kollegans sätt att sköta sitt jobb. En feminist hade ringt JämO.

Friidrott är en idrottsgren att låta sig imponeras av. Hur i hela fridens namn lyckas släggkastarna pricka öppningen i nätet vid utkastet? Vilken enorm kraft de släpper lös i sin rotation!

     Jag har satt ett häftstift på min fasadvägg på en höjd av 2,45 meter, världsrekordet i höjd. Att stå och titta upp på det häftstiftet, som jag fick stå på en stol för att trycka dit, är i sanning fascinerande. Nu hoppar förvisso inte världseliten så högt som på Sjöbergs och Sotomayors tid längre, men 2,30 är imponerande det också. Hur kommer de upp?

Få saker skapar så starka känslor hos mig som idrott. Jag är skitförbannad för att Wiberg fick bryta tiokampen, att Thörnblads lår gjorde ont och att Wissman missade final med två fjuttiga hundradelar. Skitförbannad. I ren ilska gick jag ut på tomten i går kväll och fångade fler mördarsniglar än på länge. Jag klipper dem mitt itu. Inälvsslemmet rinner ut och de dör i en stor slemmig hög i den kesoburk jag lägger dem i. Men Wissman springer inte final ändå och LInus har för alltid en fjärdeplacering i resultatlistan från Barcelona 2010.

A Lennart Juhlin är bra eftersom han har lång erfarenhet från friidrotten. Han har varit kultfigur så länge jag kan minnas. Ändå blir jag trött på TV4:as enorma upphaussning av honom som omänsklig guru. Jag tycker fortfarande Ulf Karlsson var den bästa expertkommentatorn. Allt jag vet om fridrott, och då menar jag själva idrottens utövande och inte resultat, rekord och statistik (dem kan man slå upp), har jag lärt mig av Ulf Karlsson genom att se på tävlingar som han kommenterat på SVT. På den gamla goda tiden.

På den gamla goda tiden hade atleterna snyggare tävlingsdräkter dessutom. Tillverkarnas iver att htta på nya designergrepp hela tiden utmynnar i den ena trasan värre än den andra. Det är fult med små trosor och sladdriga linnen med spaghettitunna snören. Årets nyhet med en enda tygsträng mellan skulderbladen är inte heller snygg.

Gomez är ett namn som jag alltid har hört uttalas "Gååmess" men i år hette längdhopperskan Naide helt plötsligt "Gåmsch" i TV4.

Juhlins sätt att säga "Kenya på fjärdeplats" när han räknar upp nationaliteterna på de som ligger i täten av ett pågående lopp uppfattar jag som en åsikt att han inte tycker att det är helt okej att byta medborgarskap.

Och Gud och läsekretsen må förlåta mig, men jag tycker Mattias Sunneborn är grymt snygg! Jag är nog nästan lite kär i honom.

Ni som följer min blogg vet att jag blir stressad i stora matvarubutiker. Den episod jag nu ska berätta om utspelade sig i måndags kväll och jag kände mig fokuserad, om än trött och hungrig efter en lång dag av fikande och shoppande. Jag skulle inte handla mycket och jag visste vad jag skulle ha.

     Med beslutsamhet gick jag in genom svängspärren och greppade en korg i farten.

     Målmedvetet och med ett inre lugn plockade jag på mig de varor jag behövde. Bröd, frukt, ost, korv, yoghurt.
    

Det var inte så mycket folk i butiken och jag kände mig stark nog att i lugn och ro titta i diskar och på hyllor som jag passerade under den hundratals meter långa färden runt superjättemarketbutiken.

Just den här superjättemarketbutiken är så stor att den har en avdelning för böcker, cd:r, spel och elektronik. Böckerna låg på bord till reapris. Jag ställde ifrån mig korgen invid hyllan med batterier. Där torde den inte stå ivägen. (Till skillnad från de vagnar som nollåttor och bondlurkar lämnar i genomfartsgångarna).

Jag hittade två pocketböcker och en stor fyrfärgsillustrerad bok som jag ville ha. Tog dem under armen.

     Men var är min korg?

Okej. Det kan ju hända att (även) jag glömmer var jag ställer korgen. Nu visste jag förvisso att det var vid batterihyllan. Men okej, okej, okej. Jag ska inte vara uppstudsig och självgod. Jag tittar på andra sidan, där glödlamporna ligger.

     Ingen korg.

Jag går till nästa hylla och jag går in bland borden med böckerna igen och går runt runt. Kanske bar jag med mig korgen till pockethyllan och ställde den där? Jag går ett varv till och tittar bakom varje hylla, vid varje bord, vid den bemannade disken. Drog en lov bort mot grillkryddor, mjölavdelning och kastruller.

     Min korg var borta.

     - Någon har tagit fel korg och den idioten ställde den bara rakt ner där han stod när han upptäckte det, sa jag högt och började gå mot kassorna. När det blev dags att lägga upp varorna på bandet, om inte förr, borde tjuven märka sitt misstag.

Jag gick upp och ner mellan varje glassfrys och alla kassaköer, som bara vara ett par man långa, missstänksamt blickande ner i alla kunders varukorgar. Ingen hade ett innehåll som överenstämde med mitt.

Kanske var det inte en idiot som tagit fel, utan en tänkande och omtänksam människa, tänkte jag hoppfullt och gick tillbaka till batterihyllan vid bokavdelningen. Ingen korg.

Jag suckade tungt och insåg att jag skulle behöva göra om  hela handlingen. Tillbaka till kassorna och ta en korg. Och så: bröd, frukt, ost, korv, yoghurt - det vill säga runt exakt hela butikslokalen ett varv till. Inte alls lika lugn och fokuserad längre. Och hungrig.

Vem tog min varukorg och varför?

Och framförallt - vart tog den vägen?

Alla som ätit persikor och haft yoghurt till frukost de senaste dagarna är starkt misstänkta.

Varför finns Facebook? Vad fyller "Fejan" för funktion?

     Det sägs att den är ett sätt att hålla kontakten med sina vänner och bekanta. Det sägs också att man hittar gamla skolkamrater och före detta älskare där.

     Jag är skeptisk.

För det första är jag verkligen emot det faktum att Facebook, som företag, äger alla mina bilder som jag lägger ut där.

     För det andra tycker jag det är sjukt att hela internetvärlden knyts till Facebook via delningar, appar och länkar och allt vad det heter. Går jag in på en sajt för träningskläder, plantor eller dikter så möts jag av ansikten på mina "vänner" från Facebook. Vad jag än skriver eller gör så får jag reda på vilka andra "vänner" som också gillar det jag gillar. Jag får även reda på vad alla "vänner" gillar, utan att jag bett om det.

     För det tredje står jag inte ut med alla bondsamhällen, maffiakrig, akvarier, horoskop, töntiga frågetest, färger, blommor, djur och sådant tjafs som slängs över mig. (Ja, jag vet att man kan ändra sina inställningar och dölja aktiviteter, men eftersom det dels kommer nya hela tiden, dels pluppar upp i reklammarginalen så går det inte att bli fri. Någonsin).

     Och så ogillar jag språkbruket. "Gillar". "Vänner". "Dela". "Ca 2 timmar sedan". "Visa alla 4 kommentarer" (na! ska're va')

Men framförallt tror jag vi samlas på Fejan för att visa upp den vi vill att andra ska tro att vi är. Vi har högre status ju fler "vänner" vi har. Vi väljer att skriva det vi tror att omgivningen värdesätter. Mina vänner (och ja, de allra flesta av mina fejanvänner är också mina vänner) sysslar i dagarna med följande:

- målar hus

- paddlar kajak

- plockar svamp

- bakar

- rider på islandshästar

- springer intervaller

- avverkar fyra mil i löparspåret

- fotograferar

- går på museum

- springer trimorientering

- har semester och tycker livet är underbart

- dricker vin på balkongen

- skriver avhandlingar

- är på festival

- vandrar i Alperna

- lägger tak

- shoppar

- lär sig jonglera

- spelar gitarr

- går på spinning

- tar sovmorgon

- vaknar tidigt

- dricker öl, dricker vin, badar, solar, dricker drinkar, äter frukost, äter på restaurang, badar, semestrar, solar, joggar, sitter på balkongen, ligger på stranden, grillar på altanen, arbetar i trädgården och sa jag badar?

Visst är allt det där sant och riktigt. Och visst tycker jag det är kul att mina vänner har aktiva liv som de uppger sig trivas med.

Men det är sällan man ser statusuppdateringar på Fejan som visar att man:

- kräks

- svettas när man sover

- har mensvärk

- känner sig ensam

- får ångestattacker

- har tråkigt

- inte vill ha semester

- tittar på Antikrundan i repris

- spelar bort halva lönen på unibet

- sover till 12 varenda semesterdag

- köper träningskort och aldrig sätter sin fot i träningslokalen

- äter två påsar ostbågar själv mitt på dagen och tittar på Smallville på sexan

- är olyckligt kär

- inte har råd att köpa kaffe

- sitter inne och löser korsord fast solen skiner ute

- hatar sina föräldrar

- längtar bort

- går och lägger sig utan att borsta tändera

- inte har grillat en enda gång

- tycker vin är surt och äckligt

- upptäcker att maken varit otrogen

- inte badar på hela sommaren

- misstänker att frun har en affär

- klämmer pormaskar på altanen

- onanerar på balkongen

- äter färdigmat värmd i micron

- skäms för att visa sig i badkläder och åker därför aldrig till en badplats

- latar sig, överäter, rapar, läser Walt Sladeböcker från 1972, lyssnar på Svensktoppen, tittar på grannarna genom kikare, pratar i telefon i timmar, äter rå varmkorv och struntar i att tvätta håret och duscha på en vecka.

Eller också är det helt enkelt så att mina fejanvänner är sådär präktiga, modemedvetna, arbetssamma, rekorderliga, sunda, vältränade, glada, nöjda och begåvade som de framstår. Medan jag, och de vänner jag har som inte finns på Facebook (vi talar alltså nu om de verkligt aparta typerna) och några undantag är lata, feta, fega, smutsiga, kåta, obildade, obeslutsamma och har dålig smak.

Eller också ljuger vi lite, allihop.

Jag ska börja banta.

     Jo, men, så är det. En annan är ju fet, gubevars. Sjukligt fet. För den som har ett bmi lika stort som sin skostorlek är det fara å färde enligt den medicinska expertisen Aftonbladets hälsobilaga. Veckorevyn och Amelias specialnummer Bikinismart.

Metoder för viktminskning har avlöst varandra i åratal. Olika varianter av eneriunderskott har fått olika namn som Flygvärdinnedieten, Scarsdale och Atkins. Multimiljonärföretag har lärt oss egna poängberäkningssystem och potatisen, vår kära knöl, har pendlat mellan att vara den perfekta dietkosten till det farligaste man kan stoppa i munnen. Så vilken metod ska jag använda?

Kanske den populära LCHF-metoden. För såvitt jag förstått står den för Lite Choklad Håller Formen. Men jag har också sett Low Competence, High Fantasy. Fast den handlar säkert bara om kolhydrater och fett, som alla andra metoder. Nej, jag håller mig till gammal beprövad logik och Livsmedelsverkets anvisningar. Om man inte vill vara fet, ska man inte äta fett. Det är så självklart att det är obegripligt att någon annan metod kan få fotfäste.

Så nu ska jag ut och leta fettfattiga livsmedel. Fettfritt. Fettsnålt. Utan fett. Light. Lätt. (Finns det förresten någon metod som heter MSMF, mer socker, mindre fett?) Lätt som en färdiggräddad plätt. Jag läste förresten i Frida att nästan alla grönsaker är helt nonfat. Najs! Det här kommer att bli enkelt.

Särskilt som jag genast hittade det här på min shoppingrunda:

Och då var jag ändå fortfarande kvar på Lindex...

Det är ett fettfritt samhälle vi lever i.