Så låter gråbergs gråa sång.

Och så ser tillvaron ut.

Jag var på lokal i kväll. I garderoben hängde ett sextiotal jackor och kappor. Alla var svarta, utom två.

Den ena av dem var vit. Den andra var min.

Idag var jag på sminkavdelningen på Åhléns och tittade efter en hårflås. Min har brunnit upp, nämligen. Där rörde sig en hel del människor, även några män, ja till och med några män som inte var i sällskap med någon dam.

     Inget konstigt alls.

     Utom två, av varandra oberoende enstaka kvinnor. Som gick omkring bland hyllorna - utan att prata i telefon.

Hur törs de ens visa sig på sta'n?

När jag stod och detaljstuderade värmeapparaterna rörde sig en ung kvinna på ett tvekande sätt omkring mig. Oj, är min go'a bak i vägen här där jag böjer mig ner och rotar på nedersta hyllan, tänkte jag och ställde mig upprätt för att ta lite mindre plats i gången. Men hon går ändå inte förbi. Nehej, hon kanske hade tänkt titta på samma hylla som jag. Jo, hon behövde verkligen något som kunde skapa volym i de tunna platinablonda testarna. Så jag avslutade hastigt mitt studerande av lockiga plattänger och gick vidare i gången, vek vänster och ställde mig att lyfta på kartonger med keramiska våffeltänger. Efter mig kom den unga kvinnan gående i obestämd riktning med långsamma steg, blicken utan fäste snett upp mot taket. Så sa hon: Ja, jag vet, jag ska kolla på det sedan.

Aha - hon hade fram tills nu bara lyssnat i telefon. Det förklarar hennes omotiverade beteende.

Det är svårt att interagera med medmänniskor som är någon annanstans, med någon annan.

Locktångad                 Plattångad

Jämfört med fotbollen och längdskidorna kom skidskyttet sent in i mitt tv-tittande sportliv. Då - någongång på sent åttiotal och tidigt nittotal, när Mikael Lögren var den enda svenska stjärnan, hade jag dimmiga begrepp om sporten. Jag har inget minne av att tv-sporten hade sänt tävlingar tidigare. NÅgonstans i mitt bakhuvud visste jag att grenen fanns. Först åker man skidor, sedan skjuter man, och så åker man några kilometer igen med geväret på ryggen innan det är dags för nästa skjutning. Det var fyra skjutningar på ett lopp och på vissa låg man och sköt, andra stod man upprätt på. Detta var vad jag kände till om skidskytte.

På den tiden, innan Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark kom in i våra tv-apparater med sina "högt klockan elva" och "hon fick ett bra skjut i stående", trodde jag, sittandes i min tv-fåtölj att åkarna drog iväg med sina gevär några kilometer in i skogen på ett skidspår och när de kom fram till en skjutbana stannade de och sköt mot fem måltavlor. Därefter fortsatte det några kilometer på spåret tills nästa skjutstation dök upp i en glänta i skogen och de åter drog av en skjutserie. Och så vidare på spåret tills nästa skjutbana dök upp bakom en gran. Jag trodde det ar ett spår som var en eller två mil långt där det låg fyra skjutanläggningar som man passerade. Det var nog inte förrän inne på Björndalens tid jag fattade att löparna skjuter på en och samma skjutanläggning varje gång och att språret går i en kringla, krok eller cirkel runt denna skjutbana. Så snopet.

På lunchpromenaden överhörde* jag en konversation ifrån sällskapet som gick bakom mig på trottoaren.

     - Det är fint väder i alla fall, sa den förste.

     - Ja, nu ja, sa den andra.

     - Ja, nu blir det vår, utropade den tredje.

     - Men till helgen blir det sämre, sa den andra.

     - Nu är det vår, hojtade den tredje igen. Han verkade vara den glada pricken i gänget. Jag tänkte mig honom som lång och lite tjock och i sextioårsåldern med en knälång svart rock. Men jag vände mig aldrig om för att titta.

* Överhöra. Vad är det för ord? Ett ord som inte borde behöva finnas. Jag hörde en konversation på min lunchpromenad idag.  Om man prompt måste prepositionera hörandet så var det snarast framförhörde jag gjorde, eftersom sällskapet gick bakom mig. Jag framförhörde det bakomsagda. Jo.

En kollega berättade att hon varit och köpt en ny tv häromdagen. En smart tv, minsann.

     - Vad vill du att din tv ska kunna göra, frågade försäljaren, en ung man, såklart.

     - Kan den diska och dammsuga, frågade kollegan, snabbtänkt medelålders tuff tant som hon är.

Det fick försäljaren motvilligt medge att smart-tv:n inte kunde.

     - Du menar att den varken kan diska eller städa och ändå kallar du den smart?

Vad den kunde framkom aldrig, men kanske kunde den hänga på en vägg. Kanske kunde man koppla play-funktionen i datorn till tv-skärmen. Kanske kunde man spela in program och kanske hade den HD, 3D, LED, app, hdmi, dolby, usb, ADHD och Sjögrens syndrom. Troligen var den väldigt platt, sedd från sidan, och väldigt bred, sedd från soffan. För 21 000 kronor kan man förvänta sig en del. Och tro nu inte att kollegan för detta facila pris enbart fick en väldigt platt tv-apparat. Nej, hon fick ett par 3D-glasögon med batterier också.

     - Ska du ha dem på dig när du diskar och dammsuger?

     - Nej, men om man har dem på sig när man sitter i soffan så ser man inte hur dammigt man har det hemma.

Isses. Vad ska de hitta på härnäst?

Ikväll hände något märkligt, just när jag kom gående i mitt hemmakvarter efter en utökad rask hemgångspromenad från jobbet. Där kom emot mig på trottaren en kvinna som - håll i er nu - inte pratade i telefon!

     Hon hade inte ens lurar i öronen och tåtar hängades runt huvudet.  Hon bara gick där, som en gammaldags människa. Ni vet sådana där som fanns för, säg, fyra år sedan. Människor som gick på gator och torg, helt tysta, utan att prata, utan att lyssna. På något otäckt vis närvarande i tillvaron. Som i vissa fall till och med varsnade andra människor och trafikanter som också befann sig på gator och torg.

Man vill bara stanna, gå fram mot henne, ta henne i armen och med förtvivlan i rösten säga:

     - Har du ingen telefon, människa?!

Kära läsekretsen - jag har en stillsam fråga:

Här går jag på min frodiga gräsmatta i tröjärmarna. Här blommar rosorna. Jag rensar ogräs från grusgången. Det har varit nio grader varmt i över en vecka. Berit vet jag inte vem det är, hon har inte varit här och hälsat.

     Men när jag beger mig ut på byn möts jag av hus belamrade med tända ljusslingor runt verandor och fönster, längs vindskivor och äppelträd med grenar som lyser i vitt, gult, blått och rött. Jag läser reklam om julmarknader. Och i varje fönster skiner en stjärna, lyser en sjuarmad ljusstake.

Nu undrar jag: är det sådan där advent nu igen?

Inte vet jag. Men i måndags morse gick jag iväg iklädd, om än uppknäppt, min lätta vinterjacka i duffelmodell. Ja, inte min Duffel, den riktiga, fodrade ullduffel som värmer genom iskalla vindar och tvåsiffriga minusgrader, utan den lite lättare modell jag köpte för ett par veckor sedan därför att jag tyckte alla andra hade svarta tjockjackor, halsdukar, mössa och raggsockor över hela kroppen och att min röda sommarkappa i bomull och bara ben skulle väcka anstöt.

     Men jag fick vända hem igen i måndags morse, och byta till den röda bomullsrocken. Jag höll på att förgås av värmeslag, svettades i nacken och ångade som en hundrawattare.

Ja, och på den vägen är det. Det blir fler och fler plusgrader för varje dag som går. Uppe runt tio idag och jag går med min sommarkappa, uppknäppt. Utom på lunchen, för då gick jag ut i koftärmarna. Nyss var jag ner på gården och slängde några veckors reklam, en ikeakartong och en bananflugelockande soppåse. Vad jag inte förstår är, varför jag går i uppknäppt sommarkappa och grannarna har julstjärnor och adventsljusstakar i alla fönster.

     - Varför i helvete  har ni adventsljusstakar i fönstren? ställde jag mig mitt på gården och sa. Det är november och nio grader varmt!

     Men det var ingen som svarade. En kvinna som just kom gående in på gården tittade dock på mig med en frågande blick. Men nej då, jag är inte galen. Det är vädret som är galet.