Jag är ett levande uppslagsverk. En vandrande serviceinrättning. Upplysningscentralen på två ben. Godmorgon och välkommen och vad kan jag hjälpa till med? Det lyser ur mina ögon, skimrar i min aura, är stämplat i min panna - jag är anställd av staten och jag finns alltid till hands för att visa medborgarna till rätta.

Så också idag när jag var på väg hem från jobbet. En man kommer gående emot mig på trottoaren och söker min blick. "Vad kan jag hjälpa till med" börjar blinka ur mina ögon. Jag anlägger en frågade, vänlig och nyfiken blick, ett subtilt, men fyllt tydligt, insaktande steg. Och frågan kommer, ursäkta men vet du var Fredsgränd ligger? Jag svarar, pekar och ger tydliga besked, gata för gata, rondell hit, och ta till höger dit. Precis som alltid. Och som alltid med avståndsangivelser. Följ den gatan, ta till höger efter 80 meter, fortsätt 200 meter till nästa korsning. Med avstånd i meter angivet lotsar jag medmänniskorna rätt i Sundbyberg, Solna, Stockholm och Norrtälje med omnejd. Och varje gång drabbas jag sedan av ångest och tänker: men vänta nu - är det verkligen bara 200 meter till nästa korsning, är det inte minst 300? Men kommer varje gång fram till att det faktiskt är just 200 meter, som jag sade. (Och jodå, det har hänt att jag kontrollmätt på kartan när jag kommit hem).

Mannen på trottoaren fattar, han är inte helt obekant med trakten,  det är bara just den där adressen han inte känner till. Han tittar lättat och tacksamt på mig och säger:

    - Tack! Jag har frågat sjuhundra stycken, jag lovar!

Visst. Fråga mig direkt nästa gång. Jag vet var varenda liten återvändsgränd i den här sta'n ligger. Och hur långt det är dit, i meter.

Det finns väl ingen anledning att skriva den här betraktelsen. Jag har ju redan skrivit den. Varje år, vår och höst.

Senast i Solen går inte upp, den går runt. Och i den, högst relevanta, frågan Vad är klockan om en timme vid den här tiden till hösten? Och jag är fortfarande Lika förvirrad som en ko!

I år var jag på födelsedagsfest natten när sommartiden skulle återställas till normaltid igen. Värdinnan på festen, födelsedagsbarnet själv, förklarade nöjt för alla som skulle åka hem från festen med kommunala färdmedel att sista tåget gick klockan kvart över ett. Men si, sa värdinnan, och här kom det där nöjda fram, när klockan bir två så blir hon ett - och då går sista tåget en gång till!

     Ja, inte vet jag. Jag litar på henne. Och så kör jag bil. Och åkte inte hem förrän halv fem, finsk tid.

Men när jag vaknade nästa dag och läst nättidningarna och slökollat på tv läste jag att "sommartid och vintertid ändras alltid klockan 02:00 genom att klockan vrids fram respektive tillbaka en timme". Betyder det att några av festens gäster missade sista tåget hem? Ja, inte vet jag. Jag tog ju bilen.

När jag slöat färdigt och fikat en gång till och äntligen tänkte göra något vettigt, som att dammsuga, ta en promenad och gå ut och handla filmjölk, upptäcker jag plötsligt att det är helt mörkt ute, fast det bara är eftermiddag. Jag som tyckte alla på den där festen pratade om att vi skulle få en extra timme och att dagarna skulle bli längre och ljusare. Nu verkade det vara precis tvärtom. Vilken besvikelse.

För övrigt tycker jag att vi ska göra som Ryssland, det vill säga införa konstant sommarttid. Åtminstone i Uppland.

Att ni struntar i om ni lever eller dör kan jag inte lägga mig i. Men kan ni vänligen sluta utsätta mig för risken att leva resten av livet med vetskapen om att er familj sörjer en bortgången anhörig. Låt mig slippa ha människoliv på mitt samvete. Ge mig inte en skuld jag inte förtjänar. Jag är uppmärksam och försiktig, jag håller både avstånd och hastigheten. Trots det har jag ingen chans att upptäcka er. Ni syns inte.

Det här är skrivet till dig i svarta kläder, mörkt hår och svart cykel utan lysen som jag nyss nästan såg susa förbi där jag gick på trottoaren på vägen hem i oktobermörkret.. Och till alla er andra som tror att bilister och busschaufförer ska lämna företräde, hålla undan och hinna bromsa på det att ni icke må bli överkörda, lemlästade eller tvärdö:

Sätt på er reflexer, jäkla dårar!

Dilldoften spred sig från köket. Mamma var rosig om kinderna. Hon hade kavlat upp ärmarna på blusen och runt den smala midjan var ett turkost förkläde knutet. På spisen stod den största grytan fylld med vatten. Det var kräfttider.

Min pappa och farbror hade varit och vittjat burarna på småtimmarna och nu kom pappa in i köket med två plassthinkar fyllda av svarta, krälande kräftor. Jag tittade med skräckblandad förtjusning på dem. De klättrade på varandra där de låg i sina tiolitershinkar, en vit och en ljusblå. Sakta som i slowmotion, rörde de sina klor för att nå en bättre position. Jag tog mod till mig och plockade upp ett par av dem genom att lyfta dem över ryggen med pekfingret och tummen. Försiktigt placerade jag dem på golvet och studerade hur de betedde sig. De gick baklänges! Jag petade på dem och försökte få dem att gå dit jag ville. Jag döpte dem. Nisse, efter min farbror, var den största. Hans lilla fru hette Stina, efter grannens ena ko, och följde i hans spår. Det vill säga, jag puttade henne mot Nisse. Så plockade jag ur ytterligare ett par ur hinken och de blev Nisses och Stinas grannar; Algot och Gertrud. Nu skulle Nisse och Stina gå på kafferep hos Algot och Gertrud. Men de hann inte fram förrän mamma bryskt plockade upp dem från golvet.

      - Sluta med det där tramset nu, sa mamma irriterat och släppte ner Nisse, hans fru Stina och deras grannar Algot och Gertrud i det kokande vattnet i grytan på spisen. De dog inte direkt, men nästan.

Köksfönstret hade immat igen.

Det var alltså köttfärssås.

När jag blir sugen på köttfärssås köper jag köttfärs och lagar köttfärssås. Ibland slår man på stort och vänder ner en halv burk creme fraiche i den goda röran. Vanlig hederlig spahetti till det (inget sånt där fullkornstjafs eller, gud förbjude, penne) och en njutbar måltid är färdig att ätas i stora lass.

Men ibland blir jag sugen på burkköttfärssås. Då köper jag en burk köttfärssås. I glas. Så modern har jag blivit. Annars är det ju den gamla hederliga konservburken som gäller. I plåt. Men den finns bara i en storlek och glasburkskonserven finns i en mindre storlek. Visserligen kostar en liten burk 19.90 och en stor burk 19.90 vilket kan tyckas en smula ohemult. Å andra sidan - för tjugo spänn får jag så mycket konserverad köttfärssås på burk som jag kan och vill äta upp.

Senast detta konservburksbehov infann sig köpte jag ett annat märke. Dels för att det var lite billigare, dels för att det var ekologiskt - men främst för att det vanliga gamla konservburksmärket var slut i hyllan. Vilken besvikelse - den här nya sorten smakade riktigt god tomatsås (något som kunde liknas vid köttfärs kunde jag dock inte upptäcka i såsen). Så vill man ju inte ha det!

     Är man sugen på konserverburksköttfärssås så ska det ju smaka konserverburksköttfärssås och inte som en god tomatsås. I så fall hade man ju lika gärna kunnat laga sig en tomatsås själv.

     Nej, aldrig mer några konstiga ekologiska nya påfund. Konservbruksmat ska smaka som konservburksmat har gjort sedan 1965.

Apropå det. Det finns få saker i matväg jag saknar så mycket som den hederliga konservburksrisotton - jag har aldrig ätit något som smakar ens i närheten av den. Vem var det som fick för sig att plocka bort den ur sortimentet? Den borde ställas till svars.

Bullens pilsnerkorv med konserverad potatis, Findus kötfärssås på burk och konservrisotto ska ingå i varje hälsomedveten, matintresserad modern människas kost med viss regelmässighet. Det säger jag nu.

Vilken av burkarna i förra inlägget tror ni är den ekologiska respektive den hederliga konservburkssåsen, förresten?

Vatten, griskött 23 %, tomatpuré, morötter, paprikapuré, paprika, vetemjöl, lök, modifierad stärkelse, saltgurka, salt, vinäger, aromämnen, jästextrakt, vegetabilisk olja, paprikapulver, kryddexktrakt, citronjuicekoncentrat, stärkelse.

Vatten, tomatpuré, griskött 10 %, nötkött 10 %, morot, modifierad majsstärkelse, socker, lök, selleri, olivolja, salt, aromer, surhetsreglerande medel (E270), muskotextrakt.

Vad tror ni att ovanstående är för kulinarisk färdiglagad burkköpt matträtt?

Som vanligt lite senare ut ur porten än vad jag hade planerat. Det borde i och för sig vara gott om tid, men i den här sta'n vet man aldrig. Att köra bil över vägskattegränsen och ett par kilometer in i staden kan ibland, helt omotiverat, ta trekvart. Men det gick bra. Rullade på. Och detta trots att sta'n som vanligt var uppgrävd och avspärrad lite överallt. Fast på nya ställen jämfört med när jag senast körde den här vägen.

     - Hoppsan, den här vägen finns visst inte längre!

     -Oj, en helt ny bro!

     Inte ens den planerade extratiden för att hitta en parkeringsplats behövde jag använda. I god tid till kursen strosade jag fram mot Kungsensgatan 55. Det var dock inte dit jag skulle, för på vägen dit såg jag skylten med skolans namn på andra sidan vägen och bytte smidigt riktning, utan att någon mötande trafikant ens kunde ana att jag inte hittade.

     Jag klev högtidligt in genom porten till nummer 45. Högtidligt därför att byggnaden krävde det. Sakta insöp jag atmosfären av gammal skola. Jag såg receptionisten stå vid sin disk och prata med en besökare. Den manlige receptionisten hade skägg och var magerlagd och såg precis ut som en receptionist i en gammal skola ska göra. Jag greps av en omedelbar impuls att söka hans tjänst.

     Istället gick jag en liten lov runt i lokalen och fortfarande i god tid gick jag en marmortrappa med 29 trappsteg upp och fram mot klassrummet där kursen skulle hållas. Men dörren var låst. Jag är för tidig, tänkte jag och satte mig ner i den stora hallen och kombinerade pausrummet utanför och väntade.

     Flera människor kom och alla gick de in i olika salar. Ingen gick mot den sal där min kurs skulle vara. Ingen satte sig att vänta. När klockan var kvart över sju, då alla kurserna startade, hade alla andra dörrar stängts och jag var ensam kvar. Det blev helt tyst.

Jag blev fundersam. Utanför mitt klassrum satt en handskriven skylt att kursen startade kl 19.15 Min armbandsklocka visade 19.15 Den stora klockan med sina svarta visare mitt på kortväggen ut mot trappan visade också på kvart över sju. Jag reste mig och kände återigen på dörren till klassrummet. Ryckte lite extra. Tryckte lite inåt. Men den var och förblev låst. Oföretagsam blev jag stående med handen på handtaget. Då hörde jag en dov duns från nedervåningen. I samma ögonblick släcktes lamporna i taket. En svag ledbelysning syntes ifrån trapphuset, det var allt. Här i den stora hallen med de små kaffeborden och de svart stolarna och röda sofforna fanns inga fönster och det kändes obekvämt mörkt.

Jag gick tillbaka nerför trappan och fram till receptionen. Allt var släckt på bottenvåningen också och på receptionsdisken stod en skylt: "Obemannad". Jag började tro att jag tagit fel på dag och att alla människor som gått in i de andra klassrummen bara varit synvillor. Jag gick med beslutsamma steg till ytterdörren i akt och mening att åka hem igen, med oförättat ärende. Dessutom tyckte jag det kändes ödsligt och en aning obehagligt i den gamla stenbyggnaden och skymningsljuset.

     Ytterdörren var låst. Det fanns en knapp till vänster på väggen för att öppna porten. Jag tryckte, inget hände. Jag tog i handtaget, dörren rörde sig inte. Jag var inlåst i en nedsläckt gammal skolbyggnad. Det fanns tre ytterligare klassrum en trappa upp där jag sett flera personer gå in och stängt dörrarna om sig klockan 19.15 Lärarna i rummen måste såklart ha nycklar för att ta sig ut och släppa ut sina kursdeltagare. Jag tvekade ett ögonlick inför att behöva knacka på och besvära dem.

     - Ursäkta mig, men mitt klassrum är låst och receptionisten har släckt, gått hem och låst porten. Kan ni ta ett par minuter av er lektionstid och släppa ut mig?

Jag skulle ju kunna sätta mig i en soffa igen och vänta tills de övriga klasserna var klara om en dryg timme. Men det alternativet föll på att kaffeautomaten i hörnet stoltserade med en dittejpad handskriven A4-sida: "Ur funktion".

Så jag knackade på i rummet närmast det låsta. Inget svar. Jag knackade igen, lite hårdare. Inget svar. Jag lade örat mot dörren för att höra om det var någon som pratade därinne. Det var tyst. Jag tog i handtaget. Dörren var låst. Skumt. Jag gick till nästa klassrumsdörr och upprepade proceduren. Från de dubbla knackförsöken, lyssnandet och handtaget. Samma resultat. Tyst och låst. En dörr kvar. Gissa en gång vad som hände där. Samma sak. Låst. Tyst. Mörkt. Inlåst. Kvarlämnad. Ensam. Jag kände paniken komma krypande.

- Lena, säger en mörk mansröst. Vad sitter du och tänker på?

Jag tittar häpet upp. Jag sitter på en stol i ett klassrum vid ett bord som tillsammans med några andra bord formar ett U kring vilket ytterligare nio personer sitter och tittar vänligt mot mig. Jag blinkar förvånat några gånger och känner att mitt hjärta slår hårt. Jag vänder blicken mot rösten som just har tilltalat mig. Framme vid tavlan står - i en duschkabin, naken med kroppen full av tvållödder med en vänlig blick vänd mot mig - Bobby Ewing i Dallas.

Kan, kan man. Men få gör det.

Nuförtiden får man inga vykort eller brev. Särskilt inte handskrivna brev. Till jul och sin födelsedag kan man få någon handfull kort, sådana där som har skickats med Posten, med frimärke på. Vad kostar ett frimärke idag? Nä, där ser du - det vet du inte ens. Vad kostar din bredbandsuppkoppling per månad? Just precis - det vet du däremot exakt.

För 35 år sedan när min kompis från de södra förorterna och jag upptäckte att det kostade 23 öre att ringa ett lokalsamtal inom 08-området samtidigt som frimärkena vi satte på våra brev till varandra ett par gånger i veckan kostade 75 öre slutade vi skicka de parfymerade breven till varann och började ringa istället.

För femton år sedan när "alla" hade skaffat mobiltelefon slutade vi ringa till varann och började sms:a istället.

För fem år sedan kom Facebook in i våra liv och höjde kvaliteten på vår vänskap - nu kunde vi ju föra långa chattdiskussioner online istället för att bara skicka kortfattade sms och sedan invänta svaret.

Något riktigt brev, med frimärke på, har vi inte skickat till varann sedan 1975. Ingen annan har gjort det heller, mig själv inräknad.

Men idag hände det: när jag kom hem till min lägenhet där jag inte varit på en månad låg i drösen av vinterklädeskataloger och reklambroschyrer och räkningar (varav en gått till inkasso, hjälp. Jag som inte ens har fått ursprungsräkningen) ett vitt kuvert med mitt namn och adress handskrivet med kulspetsspenna i en handstil jag kände väl igen.

     En väninna sedan gamla tider hade skrivit ett brev till mig. Jag läste det inte med en gång, tog bara ut det ur kuvertet. När jag såg att det var ett handskrivet brev, ett A4-papper från ett kollegieblock fyllt på båda sidor kände jag ett pirr, en förväntan, en lyckokänsla i magen av sådan där dignitet, ni vet, som man som den yngre och mer hoppfulla kvinnan man tidigare varit kunde känna när mannen, som hjärtat slog extraslag för, visade att han också ville. Till exempel som när han - äntligen - ringde och föreslog att träffas.  Så. Precis så kändes det i magen när jag insåg att jag har en vän som faktiskt har suttt och skrivit ett långt brev till mig. Och inte nog med det, hon har skaffat kuvert och frimärke och faktiskt postat det också.

     Och här låg det innanför min dörr bland annan oväsentlig post (jaja, jag ska betala den där inkassoräkningen och säga upp medlemsskapet på en sajt som illvilligt förlänger utan att ens meddela).

Det finns inget finare än en vän som skriver brev, och en man som ringer och vill träffa en. Inte när det gäller underbart pirr i magen i alla fall.