Igår fick jag chevaleresk och vänlig hjälp av två herrar i den yngre medelåldern när jag fick punktering på min bil. Det som överväldigade mig var att de kom till min undsättning helt frivilligt, utan att jag bett om hjälp. De gjorde mitt liv lättare - utan någon som helst orsak och utan vinning alls för sin egen del. Och faktiskt utan att mitt läge var förtvivlat, katastrofalt eller omöjligt. De hjälpte mig bara för att göra min tillvaro enklare. Utan krav på motprestation.
     Sådant - att kvinnor i nöd eller bara en liten retfull knipa - får hjälp av virila män trodde jag bara förekom när kvinnan ifråga är ung och vacker. Åtminstone ung. Och inte uppenbart motbjudande. Därför tänkte jag, inte helt utan viss förtjusning, att oj, är jag fortfarande så ung att jag genererar sådant agerande från männen. Men i nästa sekund insåg jag att sanningen istället kanske är att jag är så gammal att vilken godhjärtad fullt funktionsduglig person som helst känner sig föranledd att rycka in när den äldre tanten förmodas stå hjälplös. En inte alls lika angenäm tanke. Visserligen känner jag mig som en tant, men inte som en gammal tant, som berövats sina fysiska och intelligenta förmågor. 
     Av vilket skäl de goda männen kom till min undsättning igår lär jag aldrig få reda på. Men ett par timmar senare var jag och handlade i ett varuhus - stormarknad heter de kanske nuförtiden - och när jag skulle betala i kassan kom en ung kassörska och sa att hon öppnade sin kassa och att jag var välkommen dit istället för den kö jag stod i bakom en tant (ja, en riktigt medelålders en) med två fyllda vagnar. Men medan jag förflyttade mig med mina sju böcker till den unga tjejens kassa hann ett par tränga sig före mig. Den unga kassörskan avvisade paret med orden: "Tyvärr, ni får vänta, jag har lovat den här tjejen att expediera henne först."
     Hon kallade mig tjej. Förutom att det var ett mycket sympatiskt och respektfyllt agerande av henne så räddade hon mitt självförtroende för ytterligare en tid med sitt spontana ordval.

Fan ta den som hjälper mig bära för att han tror att jag är svag. Ve den som försöker förklara saker för mig för att jag anses inte begripa. Bered istället vägen för mig, för att jag är en tjej som är värd det. Du får ingenting för det, utom mitt leende och min tacksamhet.
    

Startar den rallyröda prick klockan tio på förmiddagen och kör rakt norrut. Mot Kågeröd. Solen skiner från en totalblå himmel, precis som hela senaste veckan. Ute är det 28 grader varmt. Inne håller luftkonditionering arton svala grader. Solen i ryggen. Solglasögon. Vattenflaska. Kaffetörstig. Eftersom jag inte fick något kaffe till frukostsmörgåsen stannar jag redan efter en timme. På Sjuttiotrean. Jag vet inte vad det är men det har "Öppet dygnet runt" och till höger står ett flygplan där man har "Smågodis 3,90 per hekto". Jag tankar bilen och sätter mig sedan med en mugg kaffe med utsikt över en asfalterad yta som avslutas med ett område som omgärdas av ett vitt staket som från amerikanska södern - två horisontella vitmålade tvärslår - med skylten "Paddock. Parkera din häst här”. Jag är fortfarande kvar i Skåne.
    Fortsätter vederkvickt in över landskapsgränsen, som markeras med en stenmur, avbruten av E4:an i mitten, med en snidad skylt som berättar att här börjar "Småland".
    Småland är ett av de landskap jag är mest förtjust i. När jag passerar skyltar som visar att man kan ta av för att fortsätta till Kalmar och Växjö känner jag ett starkt sug att följa den uppmaningen. Men det skulle bli för lång omväg, så jag fortsätter mot Jönköping.
    Det är snart 20 år sedan jag var i Gränna och beslutar mig därför att åka in där och äta lunch, strosa bland butikerna och vara turist ett par timmar. Gränna synes vara en enda gata med butiker på ena sidan, varannan säljer polkagrisar och har visning av tillverkningen, och en klippvägg på andra sidan. Jag parkerar på en lutande kullerstensbelagd parkering framför Grennaskolan.

 
   Efter att ha ätit en god lunch och handlat några burkar med olika polkagrisgodis avviker jag från den där enda turistgatan och hittar en liten loppisaffär. Utanför ligger de billigaste sakerna i lådor. Först noterar jag inte ens ingången, som ligger inklämd bredvid den lokala tidningsredaktionen. Men så stiger jag in och ser till vänster om mig en kvinna i min egen ålder som sitter på en stol. Hon är klädd i vit blus och svart kjol. Hennes hår är långt och mörkt och ögonen välsminkade. Hon ser bra ut. Lite av en zigensk skönhet. Jag tänker att det är hennes lilla butik, hennes livsverk, hennes hobby och vardag. Vi säger hej åt varandra. Hon är våldsamt fet. Där hon sitter fyller hon upp hela utrymmet från dörren till långväggen. Hon täcker upp hela ytan mellan fönstret och disken. Butiken är liten och smal med hyllor på båda långväggarna och lådor med prylar på golvet. Längst in står en dörr öppen mot ett litet pentry. Jag undrar hur det kan fungera. Det finns ingen möjlighet att hon skulle kunna få plats att röra sig i butiken utan att riva ner det mesta.
    ”Ställ den på hyllan där borta”, hör jag den feta kvinnan säga och hon pekar med hela armen mot en dam som villrådigt står med en porslinsvas i handen. Där har vi lösningen. Det är den damen som sköter butikens praktiska arbete, tydligen. Hon är ganska stadig hon också. I min storlek kanske, fast ett halvt huvud kortare och betydligt bredare över baken. Jag går längst in mot pentryt där en hylla med böcker är placerad. Ytterligare en kund kommer in och nu är butiken fylld till trängsel lika tät som på Stockholms Central en måndagsmorgon. Man kan inte röra sig utan att stöta emot något eller någon. Den feta pekar med hela armen och den bredbakade plockar saker. Den andre kunden har hittat några glas som han känner till historien om och den diskuterar han nu med ägarinnan, den feta. Jag har valt ut en bok, en femtio år gammal svensk kriminaldeckare, och går på sidled fram mot disken. Den feta pekar på mig och säger till den bredbakade: ”Där.” Bredbaken vänder sig mot mig och tar betalt för boken. En femkrona. 
     När jag går vidare på jakt efter någonstans där jag kan bli serverad en kopp kaffe funderar jag på hur det går till vid stängningsdags. Den feta zigenarvackra kvinnan kan omöjligt komma ut ur butiken. Jag ser den bredbakade för mig där hon plockar ihop för dagen i pentryt och den feta pekar med hela armen från sin tron mellan dörren, fönstret, disken och långväggen och säger ”kaffebryggaren” så att den bredbakade inte ska glömma stänga av den. Så släcker den bredbakade lyset, låser dörren och går hem. Den feta sitter kvar hela natten och sover tills det blir dags att öppna nästa dag igen. Men det där vet jag inte. Kanske kommer det en bil med lastflak och backar upp mot dörren och den feta trycker sig ut genom dörren och blir skjutsad hem. Jag har inte tid att stanna till stängningsdags för att utröna hur det går till, men jag kan inte låta bli att undra.
    Efter en stunds avkoppling med kaffe och den nyinköpta boken är det dags att fara vidare. Jag har avverkat exakt halva sträckan hem. Nu är det bara den tråkiga delen kvar. Men en liten bit tänker jag fortsätta på den natursköna Vätternleden innan jag svänger upp på den effektiva men långtråkiga E4:an igen. Föga anar jag där jag stretar på i uppförsbacken mot parkeringen att inom en halvtimme ska inte mindre än tre män i (sisådär och gissningsvis) 38-årsåldern ha ingripit i mitt liv.
   Jag lastar in min bok och mina polkagrisar i bagaget och startar bilen. Rullar sakta ut från parkeringen som lutar, som hela Gränna gör där på sin slänt från Brahehus ner mot Vätterns strand. Hela parkeringsytan är täckt av kullersten som är mycket svår att gå på, även för mig fast jag inte har skor med höga, smala klackar, som den unga mamman jag släpper framför mig där hon trippandes och stapplandes försiktigt tar sig från sin bil ner på gatan med en liten flicka vid sin hand. När jag står på utfarten och väntar på en lucka i trafiken kommer en man i en pikétröja med bruna tvärränder och knackar ivrigt på min fönsterruta på passagerarsidan. Jag hissar ned den och över ljudet av en frispark av David Elm i första halvlekens noll-nollreferat av Kalmar mot Halmstad på sportradion hör jag honom säga:
    ”Ditt bakdäck är helt platt!”
    ”Vad fan säger du? Det har jag inte märkt!”
    ”Jo, det är helt platt”, säger han och ser beklagande ut.
    Jag tackar honom, stänger av radion och backar tillbaka uppför den branta nedfarten och ställer mig i kanten av parkeringen, just bredvid en hylla med bord och stolar tillhörande en servering med hemgjord glass. Går ur och undrar om domkraften verkligen kan få fäste på en kupad kullersten i lutningen. Jag pratar högt och säger både till mig själv och den familj som sitter och äter glass bredvid min bil:
     ”Kan jag stå här och byta däck?”
    ”Du kan stå där uppe på parallellgatan”, föreslår hustrun i familjen. ”Där är det plant.”
     Men i samma ögonblick som jag tänker det säger hennes make min tanke högt, nämligen att även om det bara är hundra meter dit så känns det inte bra att behöva köra längre på fälgen. Tillsammans kommer vi fram till att om jag bara ställer mig lite närmre muren som skiljer glasserveringen från parkeringen där det ligger några rader gatsten istället för kullersten så ska det nog gå. Jag kör intill muren och går ur och börjar ta fram reservhjulet. Medan jag ännu står med huvudet i bakluckan har mannen tagit ett smidigt hopp över muren och är redo att lossa bultarna i mitt däck. Jag tar tacksamt emot den hjälpen eftersom jag just i år lät en däckfirma sätta på sommardäcken, när jag köpte sprillans nya Continentaldäck den förste maj. Det är ytterst tveksamt om jag hade klarat att få loss bultarna själv. Inom en kvart har han bytt däck åt mig. Jag konstaterar att en skruv har gått rakt in i däcket och förorsakat punkteringen och när jag baxat ner punkadäcket på reserdäcksplatsen i bagageluckan är jag svart om händerna. Innan jag hinner gå till glasskiosken och ta några servetter räcker däckbytarmannen fram en våtservett till mig. Vilken service! När jag torkat händerna rena sträcker jag fram handen, presenterar mig och tackar denne vänlige man för hjälpen.
     ”Vilken tur jag har”, säger jag, ”som fick punktering på parkeringen och inte i 110 kilometer i timmen på motorvägen och att jag dessutom fick hjälp att byta däcket.” Hela glasshyllan håller med mig.
    Vid första bensinmack stannar jag för att kontrollera lufttrycket i reservdäcket. Mätaren visar 3,5 kilo och det är alldeles för mycket så jag vill ta ur luft men förstår inte hur man ska göra. Det är inte en vanlig behållare med luft, som jag är van vid, utan en slang från väggen och det finns bara en spak som reglage, och den fyller på luft. Jag letar efter en backspärr eller någon knapp märkt med ett minustecken, men hittar inget. Jag sitter på huk och vrider och vänder på handtaget med mätaren och muttrar för mig själv. Då hör jag en röst några meter ifrån mig som säger:
     ”Behöver du hjälp?”
     Där står en lång välbyggd rödlätt man med en guldring i ögonbrynet och tre i örat. Han är tatuerad på båda armarna som exponeras av den ljusblåa t-shirten vars ärmar är avklippta. Han kommer fram och hjälper mig sänka trycket till två komma noll och jag tackar så mycket för hjälpen. Och frågar:
     ”Hur gjorde du?”
     Han pekar på handreglaget och säger en ramsa som jag inte begriper ett enda ord av. Antingen är han full eller skåning eller också är han helt enkelt en bandidos från Danmark, i konsekvens med mina fördomar. Jag nickar och försöker se begåvad ut och tackar än en gång för hjälpen. Sedan kör jag upp på första bästa påfart till E4:an, plötsligt längtar jag att komma hem så fort som möjligt.

Mil matar mil och jag passerar Ödeshög, Mjölby, Linköping och Norrköping. Där svänger jag av till köpcentrumet och handlar sju böcker på Maxi. Köar på McDonald’s – hamnar efter en barnfamilj, ja ni förstår själva – för att köpa en kaffe cool och en liten pommes frites. Äter i bilen mot Nyköping. När jag ser skyltarna som visar kortare och kortare avstånd till Stockholm känner jag ett förväntansfullt pirr i magen. Jag är inte trött, det är inte alls så jobbigt som det var på nervägen för en vecka sedan. Passerar Södertälje och sjunger högt med i alla låtar på ”blandbandet”, en cd som jag bränt med mina favoritlåtar. Trummar i luften efter sticket i Bowies Young americans och sjunger sedan med för full hals. ”You ain’t a pimp, and you ain’t a hustler, pimps got a cadi, lady got a chrysler”. När skylten "Välkommen till Stockholm" syns säger jag högt "Tack så mycket!" och ler stort. Efter att ha kört genom regn i Östergötland välkomnas jag nu av den nedåtgående solens strålar över Tumba, Skärholmen, och Essingeöarna.
     Trots att jag har såväl bro-noja som båtfobi och ö-skräck så känner jag hur mycket allt vatten betyder för mig. Stockholm är en skärgårdsstad. En vattenstad. I inlandet, bland de ändlösa fälten i Skåne och mil efter mil av djup skog i Småland, får jag klaustrofobi. Jag blir förvånad över min egen reaktion. Det känns underbart att komma hem. Mellanlandar i Solna och stuvar in cykeln i bilen, kollar mejlen, vattnar blommorna och fortsätter sedan till Roslagen.

Exakt sju timmars körtid, 65 mil och på minuten tolv timmar sedan starten på Kvarngatan i Svalöv backar jag in i min carport. Det bästa med att resa är att komma hem.

Anlände Svalöv söndag kväll från väster. Checkar in. Joggar ut. Barkspår. Ser final. Folk strömmar in. Snackar skit. Äter lasagne. Somnar gott.

Måndag ger frukost. Upprop. Kursstart. Fjorton deltagare, två män, en skånsk lärare, en hund. Lunch. Snygg kock. Fika. Chocköppning. Skriver monolog. Svårt att sova. Ont i ögonen. Oro. Varmt.

Trött frukost. Redigera. Skriva ut. Läsa upp. Göra om. Middag. Paj till efterrätt. Gassande sommarvärme. Till Lund. Via Teckomatorp. Järnvägsstation. Fika på Stortorget. Samtal i baren. Ständig huvudvärk. Ångestkänningar.

Frukost. Nybakat bröd. Skriva. Redigera. Bråttom. Skriva ut. Kaffe. Genomgång. Lunch. Goda råd. Gör om. Gör mer. Gör rätt. Promenad. Helvetiskt varmt. Ingen nåd. Skriva. Quiz i baren. Skriva. Sova. Ångest. Värk i bröstkorgen. 
   

Torsdag. Datasalen. Skriva ut. Tidspress. Skratt. Kaffe i trädgården. Nya vänner. Hysteri. Läsa. Kritisera. Kommatera. Indrag, det måste vara indrag. Wienerbröd. Skriv mer. Byt ut. Lägg till. Ta bort. Stå upp. Kvällssol. Balkan i baren. Ny historia till halv två. Sover gott. Värken borta. Ångest släppt. Äntligen.

Nytt slut. Knyt ihop. Fyra minuter kvar. En timme för sent. USB-minne. Redigering. Antologi. Fotografi. Sista måltiden. Gassande sol. Hemingway. Fika. Hämta en tårta till. Hej då nya vänner. Ensam kvar. Middag i Lund. Via Teckomatorp. Spökhus. Längtar hem. Vill stanna kvar.

Jag var redo för l'amour.

Men allt jag fann var lamor.

Det faktum att jag har åtta barn och har varit gift tre, eller är det fyra?, gånger talar måhända emot att jag starkt ogillar alla sorts relationer och är totalt ointresserad av andra människor. Men så är det. Visst skulle jag kunna säga att jag älskar mina barn. Men jag känner dem inte. De är för många och för komplicerade. Jag har helt enkelt inte orkat ta mig tid med dem. Jag ids inte lyssna på dem. När de var små hade de inget vettigt att säga. Mestadels var de bara tröttsamma och störde mig när jag försökte tänka. Och när de blev större bodde de med sina mammor och jag, jag hade flyttat därifrån. Nu är de vuxna allihop och det har inte gjort dem mer intressanta. De lever sina tråkiga liv. Några är gifta, en del för andra gången. Jag tror att de alla har egna barn nu. Det gör mig till både morfar och farfar, men det är en roll jag inte kan tänka mig att spela. Nej, att säga att jag älskar mina barn vore att leverera en lögn. Men lika lite som jag pratar med mina barn, pratar jag om dem. Jag behöver inte ljuga. Jag har åtta barn. Det är hela sanningen.

Sanningen har alltid varit viktig för mig. Att skyla över och tillrättalägga och undanhålla uppgifter fyller ingen funktion. Saker och ting är som de är. Oavsett vad människorna väljer att kalla dem så är vitt alltid vitt och svart alltid svart. Det som inte vetenskapen kan styrka, det finns inte. Livet är ganska enkelt, om man accepterar tingens ordning. Alla som är utbrända och mår dåligt och går på lyckopiller nuförtiden - bah! Kunde de bara förstå att se tillvaron som den är så skulle de inte behöva sitta där i sina trånga lägenheter och vara oroliga för att gå utanför dörren. Att kalla någon sjuk för att han grubblar för mycket, och till på köpet ge honom betalt för att sitta hemma och göra det - det är ett socialistiskt jävla påfund. Folk ska arbeta och inte tänka, det sa redan far min och han hade rätt.

I trappupggången där jag bor har grannen på tredje våningen i loftgången bytt kärring med han som bor på andra våningen. Han heter Giorgio och är sådan där italienare, med långt svart hår som hänger i nacken. Jag förstår inte vad han säger men han ska alltid prata så förbannat när man möts. Jag brukar titta i kikhålet på min dörr när jag hör steg bortöver i loftgången, så jag ser när han har gått förbi min dörr, innan jag öppnar. Det är ett helvete att bo närmast trapphuset. Alla jävlar måste gå förbi. Jag vågar knappt öppna dörr'n. Giorgios fru är svenska. En liten behändig varelse med sådant där krullat hår. Henne har jag aldrig hört prata. Hon kanske inte har fått. Det är väl så de är, de där sydlänningarna. Men nu när Giorgio har bytt bort henne så kanske hon har fått det bättre. Nu bor hon en våning ner, med gubben Jansson. Janssons fru är en stadig dam som pratar oavbrutet. Jag hör hennes röst ända upp till mig. Hon har någon konstig dialekt, det är visst för att hon kommer från Ryssland sägs det. Hon ser ut som den där Tamara Press också. Minst hundra kilo väger tanten och jag har sett när hon piskar mattor här nedanför. Då vill man inte komma ivägen. Nu bor Tamara uppe på tredje våningen hos Giorgio. De är väl som gjorda för äktenskap. Två stycken som pratar helt obegripligt i munnen på varandra. De slipper bli osams för de hör ändå ingen skillnad på om den andre träter eller pratar om väder och vind. Men Jansson och det lilla krullet är så tysta och försynta. Det var synd att det inte var Jansson som flyttade upp till henne istället för tvärtom, för de skulle inte störa mig när de gick förbi min dörr. Men den där italienar'n stör mig mäkteligen.

Ett par gånger i veckan går jag och handlar. Inte för att jag vill, men jag måste om jag ska få mina cigaretter. Då går jag till den där butiken på hörnan. Ibland kan jag köpa mjölk eller en bit ost eller något, men jag vill inte bära för mycket. Ner till centrum går jag högst någon gång om året. Dit är det minst ett par kilometer och fullt av kärringar som ränner omkring, ut och in i alla affärer. En gång blev jag rammad av en kundvagn med ett vansinnigt fruntimmer bakom. Nej, det gör man inte gärna om fler gånger.  Helst sitter jag här vid köksfönstret och röker. Ibland saknar jag katten. Pärlan hette hon och jag tror hon var 23 år när hon dog. Hon kunde ligga här på fönsterbrädan och hålla mig sällskap. Katter är bra. De pratar inte i onödan. De sköter sitt. Men ni ska inte tro att jag är helt obildad. Jag läser Vetenskapligt magasin. Och så löser jag korsordet i Dagens Nyheter. Jag fyller i det jag kan åtminstone. Det händer att det bara blir ett par tre rutor som är tomma. Vetenskap och kunskap är viktigt för mig. Om det går att bevisa så är det sant. Det behöver man inte tjafsa om och ha debattprogram på tv för.  

Det är fördelar med att bli gammal. Nu senast slapp jag kåken. De låser inte in pensionärer. Inte för småbryt i alla fall. Fast jag har slutat med det där nu. Nu får jag ju pension varenda månad. Det är bra, för jag började bli lite trött på att ränna ute. Det var alltid på nätterna också. Det är inte mer än rätt att jag får ha det gott och få hyran betald och pengar till cigg. Har man uppfostrat åtta barn så har man gjort sitt för samhället. 

Men nu får jag inte sitta här och fundera i fred längre, för nu hör jag att Eivor kommer gående i loftgången. Hon har varit och handlat. Det blir väl falukorv till middag, för det har jag sagt åt henne, att falukorv, det är mat för en riktig karl det.

Idag åkte jag genom Sverige. Startade i min rallyröda bil från det uppländska Stockholm på förmiddagen för att landa i Skåneland framåt kvällningen.

Första milen är tråkiga. Man är fortfarande kvar i Stockholm, på sin höjd i Södertälje och man skulle lika gärna kunna vända och vara hemma till lunch. Framåt Nyköping känns det ändå som om man är på väg någonstans, men trots att det gått bara en timme och man inte kommit längre än tio mil så börjar det redan kännas lite E4-enformigt. Man matar på genom Östergötland, Norrköping, Linköping, raksträcka, E4, 110 km i timmen. Naturen ser ut som naturen alltid gör. Inga älgar. Inga vindkraftverk.

Sträckan längs Vätterns östra sida är en av mina favoriter. Vättern är verkligen andtagande (vad heter egentligen breathtaking på svenska?). Man börjar högt upp och anar vattnet långt där ner till höger. Visingsö ligger som i dimma. Brahehus tornar upp sig. Klippväggen ligger brant och mäktig till vänster och man tänker på alla cyklister som färdats här för ett par veckor sedan. Små grusvägar rullar omkring bredvid den breda asfalterade eruopavägen. Sedan kommer man ner närmare och närmare vattenytan och när man glider in i Jönköping gör man det på Vätterns strand. Och den mäktiga upplevelsen är över för den här gången.

Efter A6 gäller det att välja rätt väg. Jag ska inte till Göteborg, utan fortsätter E4:an söderut, mot Helsingborg. In i den småländska skogen. Och vägen fortsätter genom skogen. Och genom skogen. Och efter fem timmars bilkörning kommer tanken: Isses, vad det finns mycket Småland!

Men så ändrar naturen karaktär. Porten till Skåne passeras. Örkelljunga får mig att tänka på tiomila och orientering. Plöstligt ser jag träd jag aldrig annars ser. Bokar. Och gräset har ett annat grönt än hemma. Fälten böljar, kullarna bildar horisontlinjer. Träden står inte i klungor, utan på rad. Husen är inte längre röda, utan vita. Och vindkraftverken snurrar sakta och mäktigt.

Någonstans där E4:an och E6:an bildar korsning viker jag av inåt, nedåt mot samhällen och byar som heter saker på arp, röd, löv och tofta. Någonstans har någon lagt ut en rondell där vägarna heter 106, 109, 110 och jag inte längre vet åt vilket håll jag är på väg. Trodde jag färdades rakt söderut. Får vända och ta en annan avfart i rondellen. I själva verket kom jag rakt västerifrån. Världen var vriden en kvart fel. Jag blev tvungen att stanna och konsultera kartan för att kontrollera på vilken sida om Ekeby jag egentligen befann mig efter två varv i rondellen, mitt i den skånska myllan. När jag tagit sikte på Tågarp löste sig allt och Landskrona hamnade återigen på sin rätta plats, rakt västerut.

Drygt sex timmars bilkörning och över sju timmar sedan starten anländer jag så det lilla samhället som jag varit på väg till en hel dag. Eller kanske ett helt liv. I en helt annan del av världen, än det som jag kallar hemma.

Jag saknar de där affärerna som ligger vid vägen. Dem som man kan åka förbi på vägen hem med bilen och få syn på och komma på att man behöver filmjölk till morgondagens frukost. Där man kan stanna till och parkera på gatan invid trottoaren och gå och in köpa sina vardagliga förnödenheter. De där butikerna som ligger där man ändå cyklar mellan arbete och bostad. De som finns på promenadavstånd. Affärerna med livsmedel, tvättmedel, tidningar, frukt och godis.  Affärerna man ser när man går, cyklar eller kör förbi dem. Javisst ja, toalettpappret tog ju slut i morse. Jag kilar in här och köper ett par rullar. Bara att stanna till, ställa cykeln på trottoaren eller bilen på en av kundparkeringens fyra platser. Affärer med förpackningar som ryms i en plastkasse, som man kan bära själv och inte behöver ha en fembarnsfamilj för att hinna förbruka innan varorna förfars. En liter mjölk, ett paket knäckebröd, en trehektosbit ost, några äpplen, glass i halvliterspaket och en gurka. Affärer där man kan fylla på det som behövs för ett par dagar.

Veckohandlandet passar bättre att göra på lågprisbutiken ute i industriområdet. I lador på gärden med parkeringsytor värdiga en bilbingo i Norrland med 50 000 i pottan. Där kan man fylla på sina lager av mjöl och socker, kryddor, pasta i alla upptänkliga former av skruvar och krokar och rör, disk- och sköljmedel, kakor, läsk, balar av toalett- och hushållspapper att fylla garaget med, frysta ärtor och broccoli och kycklingbröst i tvåkilospåsar och ett par kilo smågodis för treånitti hektot, fick jag se när jag var på väg mot kassakön. Inför detta vecko- eller månadshandlade kan man i förväg förse sig med fulltankad bil, jovialiskt tålamod, långsamma kolhydrater och ordentligt avsatt tid. Ta sats. Få det gjort. Andas ut. Ha sitt på det torra.

Men ge mig en butik som ligger nära, som jag inte behöver köra en halvmil extra för att komma till, som inte har 400 meter att gå från parkeringen till ingången, som har alla de förnödenheter ett hushåll av normalstorlek behöver till vardags. En butik i min närhet, bland de gator och torg där jag rör mig för att komma till jobbet, till träningen, till bion och hem igen. Men som inte heter närbutik. De där kioskliknande hålen i väggen där allting är dubbelt så dyrt, alldeles för gammalt och med ett utbud av mestadels godis, chips, tidningar och batterier. Utan en helt vanlig livsmedelsbutik som heter ICA eller Konsum eller Vivo eller Rimi och som säljer helt vanlig mat till helt vanliga priser för helt vanliga hushåll.

Utanför vars ingång jag kan ställa min cykel och parkera min bil och lämna min hund.

Det hände inte så mycket i helgen. I morse vaknade jag när väckarklockan ringde. Sedan gick jag på muggen det gick bättre än igår så det var bra för igår var jag lite dålig faktiskt. Jag åt fil och rostat bröd till frulle. Arrrgh, vad trött jag är. I eftermiddag ska jag och P gå hem till T & V och titta på DVD. Jag vet inte vilken film vi ska se. Kanske Rush hour 3 … fast det vill inte P. Sedan skulle vi köpa läsk och chips på Shell först.

Nu är det kväll och det blev ingen DVD för T skulle till M istället den morrhoppan. Alltså hur kan man vara så jävla dum? Jag blir rätt trött på den bruden. Fast P kunde ha kommit till V iaf fast han ville inte se Rush hour 3. Förresten är den säkert inget bra heller. Jag minns inte tvåan. Den kanske inte heller var så bra. Fast då kunde vi ha sett en annan men när T inte vill så kan dom skita i det. Jag blir bara så trööööööööött. Det har regnat hela dan, kanske lite sol okej men ganska trist. Jag skulle ha tränat men när det regna så tänkte jag att jag kan träna imorgon istället. När man tränar så mycket som jag så får man hoppa över ibland. Det är äckligt med alla feta som inte tränar. Jag menar hur kan man miss sköta sin kropp så? Jag tycker alla borde få ett gymkort från staten. Håll med om att det är en bra idé som jag kommer med! Jag tror statsministern skulle tycka det. Han vill inte att sjukvården ska betala för alla som är lata och feta och inte tar hand om sig.

Nu ska jag gå och sova så jag inte är lika trött i morgon igen. Vi ska få besök på kvällen. Det är F och hennes unge som kommer. Om jag orkar kanske jag ska baka en tårta, eller göra en med sådana där bottnar som dom har på Konsum. Sedan kan man ta visp grädde och jordgubbar. Det tror jag blir gott. Tror inte ni det också? Är det någon som har gjort sån där tårta med såna där bottnar som är färdiga? Är det gått?

Om jag inte skriver i morgon så vet ni att jag har fastnat i grädde haha.

Nä nu blir det sängen. *gäsp*

Sådär tycker jag de flesta bloggar ser ut. Det där är vad jag ser när jag skummar de senaste inläggen, de mest lästa bloggarna eller bara slumpvis letar i bloggvärlden. Jag kan, föralldel, förstå att man skriver dem. Att skriva dagbok med vad som händer och vad man tänker i korta meningar, för sin egen skull, som stöd för minnet eller bara för att skriva av sig om dagen som gått är inget nytt påfund. Det har människor gjort i alla tider. Minns barndomens dagbok med blanka vita sidor, plastfodral i bjärta färger och en litet rött hänglås, format som ett hjärta! Att man skriver – det kan jag förstå. Att ens bästa kompisar, föräldrar, barn och kanske någon jobbarkompis läser dem, kan jag också förstå. Man vill väl se om man är omnämnd. Eller få reda på vad kompisen gör, hur hon mår.

Vad jag inte förstår, hur jag än anstränger mig, är hur någon annan kan läsa dem!

Tittar man på besöksstatistiken har bloggarna tusentals läsare varje månad. Hur många vänner och bekanta har folk? För en utomstående är det mesta av innehållet i bloggarna helt obegripligt. Hur många bloggar hinner folk sitta och läsa varenda dag och varenda vecka? Hur vet man vems blogg man sitter och läser när alla är varandra intill uttråkningens brant lika? Vem i helskotta vill veta när vänner och bekanta äter och skiter och sover och tittar på tv? Vem vill veta när främmande människor gör det? Vem läser alla dessa, våra bloggar?

Internet är ingen fluga. Cyberspace är stort. Språket tillhör folket, och makten och härligheten och vårt dagliga bröd.

Och jag känner mig lite gammal modig… *

* plats för smiley eller annan lämplig flärp. Anbefalles för vana bloggläsare, internetskribenter och facebookneurotiker.